Det större hoppet
Ilse Aichinger
Övers: Ebba Högström
Ellerströms
Österrikiska Ilse Aichinger räknas till efterkrigstidens
viktigaste tyskspråkiga författare. Hennes debutroman från 1948 ”Det större
hoppet” bygger delvis på självbiografiskt stoff.
Aichingers mor var judinna, men med nazisternas bisarra logik
skyddades hon av att hennes barn var så kallad ”Mischling” - ”blandras”. De två
levde i Wien genom kriget under stor osäkerhet och stark psykisk press.
Ilses tvillingsyster lyckades man få iväg till England, medan
mormor och mammans syskon mördades i nazisternas koncentrationsläger.
”Det större hoppet” är ingen regelrätt självbiografi, utan har
snarare en roman med det självupplevdas klangbotten. Berättelsen är som en ond dröm, smått
surrealistisk, där berättaren låter besjäla en själlös värld. Perspektivet är
barnets, men med den vuxnas samlade erfarenheter, vilket skapar en dialektisk
dynamik i handlingens ryckiga tilldragelser.
Den själlösa världen är oförstående brutal och hänsynslös, och alla människor som står huvudpersonen Ellen nära försvinner – emigrerar i bästa fall, oftare deporteras till en säker död på den mystiska och avlägsna platsen som heter ”Polen”. En del undviker mördarna genom att beröva sig livet för egen hand. Andra åter stupar slumpvis i obegripliga strider.
Och nej, det blir ingen happy end.
Aichinger har en alldeles egen stil, högst säregen, med ofta
udda och allt än än självklara formuleringar. Hon skapar ett universum som
lyckas förmedla sorg och saknad, smärta och förtvivlan. Och kanske framför allt
nödvändigheten av en kamp för hopp.
Ilse Aichingers författarskap är mycket sparsamt representerat
på svenska, ett inte helt ovanligt öde för litteratur utanför den
anglosachsiska språkvärlden, och det är därför en viktig kulturgärning av
Ellerströms förlag att berika den svenska litteraturscenen med hennes
debutroman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar