Med dubbel blick på hembygden

 

Nylands Järn har numera kultstatus i Ådalen med omnejd, och ett nytt skivsläpp är därför en stor händelse i det lokala musiklivet. På den senaste cd:n ”Kramfors är till salu” fortsätter bandet att med glimten i ögat, musikalisk glädje och fyndiga texter skildra livet vid älven.

Första spåret på skivan ”Fan va´Nyland är bra ändå”, anger tonen. Det är en vacker ballad om vardagen på en liten ort någonstans i världen, där man har sina vänner, och kanske också någon enstaka ovän, där man upplever glädje och sorg, och lever i nuet utan att behöva fundera på om det var bättre förr.

Det är äkta lokalpatriotism, hembygdskärlek, man framhäver utan att förhäva, man uttrycker sin känsla för bygden utan att trampa ner någon annan, det är min plats på jorden, den är bra, inte därför att den är bäst, inte heller för att det är sämre någon annanstans.

Lägg märke till ”ändå”!

Musiken på skivan är tämligen eklektisk, soffrock, blues, ballader, salsa och folkrock, här finns något för alla. Framfört av skickliga musiker, lekfullt och med ett jävlaranamma till spelglädje. Mycket humor, man tar ut svängarna och bjuder på sig själva.

Texterna blandar hejvilt högt och lågt. Naturlyrik, norrländsk socialrealism, nedskärningar och nedläggningar, kärlek och gemenskap, storslagna framtidsvisioner och dystopier. Det finstämt poetiska bor granne med pekoral – med obetalbara rim som ”pandemi utan hysteri”.

Här tror jag finns nyckeln till Nyland Järns popularitet på hemmaplan, de besjunger hembygden, småorterna och byarna längs Ångermanälven, med mild ironi men utan idealisering. Förundran över naturens skönhet, glädjen över gemenskapen, stoltheten över ihärdigheten och styrkan balanseras av förtvivlan över förfallet, sorgen över ödsligheten och längtan efter en bättre framtid.

Bandets sångare, frontman, kompositör av musiken och författare till texter till de flesta låtarna är Fredrik Högberg. Och jag tror att en förklaring till att Nylands Järn hittar rätt hos publiken kan vara hans dubbla blick, som naturaliserad ångermanlänning ser hans saker både inifrån och utifrån. Med en fot inne och en ute kan man omfamna bygden samtidigt som man behåller distansen.

Kul också med en låt om Bollstabruk, Nylands Järn är ju det band i världen som har skrivit flest låtar om orten.

Spännande dessutom med en pastisch på Cohen och Dylan, mystiskt vag och existentiellt poetisk, när Halleluja och Blowin´in the wind får fastslå att ”Ska vi dö ska vi dö i Nyland”.

Slutligen ska undertecknad inte sticka under stol med att det är en stor ära att bli omnämnd i en av texterna, i gott sällskap med kollegorna Katarina och Hanna.