R.I.P John le Carré

 

John le Carré har gått bort. En var en inspirerande författare, med säker blick på världen sorgliga tillstånd och människans tillkortakommanden.  Han blev också alltmer radikal med åren.

Här en stilla hyllning med en recension från 2013.

En känslig sanning

John le Carré

Övers: Johan Nilsson

Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.

Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.