Han hotade ett helt imperium

 

Från början fanns det ingenting som tydde på att han skulle bli en enmansinstitution som kunde hota ett helt imperium.

Alexander Solzjenitsyn föddes den 11 december 1918 i Kislovodsk i södra Ryssland. Han studerade matematik och fysik vid universitetet i Rostov, och tog korrespondenskurser i litteratur, historia och filosofi. Vid den tiden var Solzjenitsyn en trogen kommunist och lojal Sovjetmedborgare.

Han blir inkallad när kriget börjar, strider vid ett artilleriförband, avancerar till kapten och blir två gånger dekorerad för tapperhet.

Bara några månader innan krigsslutet, i februari 1945, arresteras Solzjenitsyn efter att kontraspionaget hade snappat upp ett kritiskt brev som han hade skrivit till en vän.

Han är skoningslös i sin kritik mot Stalin och inte minst hans sätt att leda kriget, och även hur han misskötte grovt att förbereda landet inför det nazistiska hotet.

Än värre var kanske Solzjenitsyns tankar kring möjligheten för en ny organisation som skulle förändra Sovjetunionen.

1953 blev han frigiven, ironiskt nog samma dag som Stalin dog.

Det ansågs kontrarevolutionärt och sovjetfientligt, och renderade Solzjenitsyn åtta års fängelse enligt den ökända paragraf 58. Han dömdes i sin frånvaro av en specialdomstol.

Han avtjänade sitt straff i olika specialfängelser och läger. 1953 blev han frigiven, ironiskt nog samma dag som Stalin dog, men blev efter frigivningen förvisad ”för evigt” till ett litet samhälle i Kazakstan.

Efter Chrusjtjovs ”hemliga” tal vid 20:e partikongressen 1956, som gjorde upp med ”personkulten” kring Stalin, blev Solzjenitsyn benådad och rehabiliterad. Han fick arbete som lärare i en grundskola, medan kvällar och nätter skrev han på romaner och noveller.

1960 tog Solzjenitsyn kontakt med poeten Alexander Tvardovskij, som var redaktör för den relativt frisinnade litterära tidskriften Novyj Mir (Ny värld), med manuset till romanen ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Tvardovskij blev djupt imponerad, och med välsignelse från högsta ort, av Chrusjtjov själv, publicerades romanen.

Det är också ett litet litterärt mästerverk.

Det blev veritabel sensation, långt bortom de litterära kretsarna, och även utanför Sovjets gränser, en viktig politisk händelse, som bar ett löfte om genomgripande förändringar av Sovjetsystemet.

Det är också ett litet litterärt mästerverk. På ett lågmält, påtagligt konkret och avslöjande detaljrikt sätt berättas om en dag i en lägerfånges liv. Hela arbetslägrets tunga och slitsamma verklighet visas upp i all sin människofientliga enformighet.

Vaktpersonalens beteende är ständigt brutalt, språket förråande, det är trakasserier på alla plan, det mesta av en fånges vardag handlar om mat och kyla, och hela ens tillvaro är beroende av vilken plats man har lyckats tillskansa sig i lägrets hierarki.

Det är en skakande skildring av arbetslägrens tuffa verklighet, där fångarnas skuld är i de flesta fall minst sagt tveksam. Men det är också möjligt att många sovjetiska läsare tolkade Solsjenitsyns berättelse som ett krasst återsken av Sovjetsamhället som sådant.

Denna dubbelexponering återkommer i flera av Solzjenitsyns romaner, inte minst i ”Cancerkliniken”.

Han hamnar allt mer i en oförsonligt kritisk hållning mot det sovjetiska systemet.

Solzjenitsyn publicerar ytterligare några noveller under de närmast följande åren, och han vinner medlemskap i författarförbundet.

1964 försöker han med Tvardovskijs hjälp att publicera ”Cancerkliniken”, men nu blir det kalla handen. Det politiska klimatet har åter förändrats, klockan vrids tillbaka, och även om Stalintidens terror är förbi, blir det sovjetiska samhället mycket mer restriktivt och intolerant.

Och det blir början till Solzjenitsyns kamp med den sovjetiska maktapparaten, den som sammanfattas så väl med titeln på en av hans självbiografiska böcker: ”En kalv med eken stångades”, efter ett ryskt ordspråk. Det är också nu som han lever upp den klassiska ryska författarrollen som ”nationen samvete”. Hans manuskript smugglas ut och publiceras i väst, sedermera har det kommit fram att den svenske journalisten Stig Fredriksson var en av de mest inblandade i smugglingen.

Han hamnar allt mer i en oförsonligt kritisk hållning mot det sovjetiska systemet. En del skulle säga att det förhöll sig tvärtom, att det sovjetiska systemet blir allt mer oförsonligt mot Solzjenitsyn.

Det kulminerar när han tilldelas Nobelpriset 1970. Året innan hade Solzjenitsyn blivit utesluten ur Författarförbundet. Den sovjetiska kritiken mot priset är både hård och bitter. Solzjenitsyn vågar inte åka till Stockholm för att hämta sitt Nobelpris då han befarar att han inte kommer att tillåtas återvända.

Situationen blir än värre när ”Gulag-arkipelagen” publiceras 1973 i Paris. Detta väldiga verk är en säregen blandning av roman, memoarer, essä, idékritik och populärhistoria. Solzjenitsyn hade som nämnts tidigare egna erfarenheter av Gulag. Nu tecknar han en mer eller mindre fullständig bild av den gigantiska fångarkipelagen, det är han som skapar själva begreppet ”Gulag-arkipelagen”.

En kontroversiell tes som Solzjenitsyn driver i boken är att Stalintidens terror var ingalunda unik och en avvikelse, utan en fortsättning på bolsjevikernas våldsmentalitet och odemokratiska sinnelag, inneboende i själva det kommunistiska systemet.

Publiceringen av ”Gulag-arkipelagen” är den droppe som får bägaren att rinna över för landets ledning. I februari 1974 arresterades Solzjenitsyn och deporterades till Västtyskland, samtidigt som han berövades sitt medborgarskap.

Han hamnar så småningom i USA, och bosätter sig i Vermont. Här utmärker han sig snart för sin militanta antikommunism, han stödjer bland annat Vietnamkriget, och för sin rabiata kritik av västs moraliska dekadens.

Han och den förre KGB-översten verkade ha kommit bra överens.

Han kontrasterar gärna västvärldens själlösa och kommersiella kultur och demokrati med den ryska kulturens moral, sprungen ur folkets naturliga ortodoxa religiositet. Solzjenitsyn blir slavofil, närmar sig panslavismen och tangerar antisemitiska tankegångar.

1994 återvänder han till Ryssland. Han är till en början starkt kritisk till utvecklingen i landet, det blir först under Putin som han anser att Ryssland börjar komma in på rätt spår. Han och den förre KGB-översten verkade ha kommit bra överens.

Han dog i sitt hem i Moskva 2008, 89 år gammal.

Solzjenitsyn var utan tvekan en betydande författare. ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” anser jag vara ett litterärt mästerverk, och en av de viktigaste böckerna i modern rysk/sovjetisk litteratur. Man imponeras också av hans mod och moraliska resning.

Det är däremot mycket svårare att acceptera hans reaktionära förkunnelse.