Demokratin måste ständigt försvaras - "Vi kan gå miste om jämlikheten genom politiska beslut"

Om det låter för bra för att vara sant är det allt som oftast för att det inte är sant.

Det finns en berättelse om det svenska folkhemmet byggt av forna dagars socialdemokrater – tänk Per Albin Hansson! – som givetvis skiljer sig avsevärt från dagens sossar, dessa korrumperade fackpampar och klassförrädare.

De goda (och döda) socialdemokraterna fortsatte en stolt svensk tradition av samförstånd mellan fria bönder som samlades vid tinget och löste de gemensamma problem i en förståndig och (nästan) demokratisk anda.

Knätofs, lagom och Carl Larsson. Från Axel Oxenstierna, frihetstiden, Geijers odalbonde till, tja, åtminstone Tage Erlander.

Så skapades den svenska modellen, med jämlikhet, välstånd och trygghet, garanterad av (den gamla, goda) socialdemokratins långa regeringsinnehav.

Sedan gick det snett någonstans – socialdemokraterna blev varken gamla eller goda? – vilket en del tycker faktiskt är alldeles förträffligt, medan andra tror (eller i varje fall låtsas tro) att man kan återvända till forna tiders idyll.

Hur? Det är enkelt: mer varpa, mindre invandring.

Det är en upplyftande historieskrivning, präglad av idel urgamla dygder som överförs över århundraden från generation till generation. Kontinuitet, förnuft, samförstånd, fria bönder i samverkan, vilken skriande kontrast till en förblindad, våldsam och diktatorisk omvärld!

Verkligen något att vara stolt över.

Men det finns ett litet problem.  Det är hittepå från början till slut. En tillrättalagd, förskönande romantisk bild som inte stämmer alls, och som bygger på tvivelaktiga källor av undermåligt värde.

 Men som har upprepats så länge, så många gånger, att det har blivit till en etablerad (och välkommen) sanning.

I en längre essä nyligen (29 maj 2019) i den ansedda historiska tidskriften ”Past and Present” gör ekonomihistorikern från Lunds universitet Erik Bengtsson upp med den falska (själv)bilden.

Sverige tillhörde länge Europas marodörer när det gäller demokrati. Enbart en liten del av befolkningen hade rösträtt, och det var givetvis bara män. Den kommunala rösträtten var graderad efter förmögenhet(!), vilket gjorde det möjligt för lokala diktatorer – det kunde vara en storbonde, en patron, en fabrikör – att helt självsvåldigt styra politiken på hemmaplan.

Ojämlikheten i Sverige ökade mellan 1750 och början av 1900-talet. Antalet jordlösa på landsbygden växte kraftigt. De tio rikaste procenten 1910 i Sverige ägde 88 procent av de privata förmögenheterna – jämför med 81 procent i … USA!

Den övervägande delen av det fåtal bönder som hade en maktställning hyste djupt konservativa åsikter. Nästan hela folket stod utan politiskt inflytande, och därför kunde majoriteten, jordlösa, småbrukare, lägre medelklass, småborgare och arbetarklassen enas mot den lilla eliten i kampen för allmän rösträtt.

Kraften som formade och kanaliserade den kampen var frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, och i förlängningen arbetarrörelsen.

 ”Det är väldigt enkelt: Om man har en mäktig aktör som vill ha en jämlik modell, så får man en jämlik modell.” skriver Erik Bengtsson.

SÅ skapades demokratin och jämlikheten i Sverige – i strid med den historiska traditionen.

Ett sekel senare är Sverige omsprunget i jämlikhetsligan av hela Norden, och länder som Belgien, Österrike och Slovenien.

Eller så här: folkhemmet med dess välstånd, jämlikhet och trygghet skapades av social mobilisering och progressiva politiska beslut. På samma sätt har det som en gång i tiden kallades för den svenska modellen urholkats – delvis till oigenkännlighet – av individualistisk passivitet och reaktionära politiska beslut.

– Om vi kan förstå hur ett land blir jämlikt och vilka faktorer som är viktiga, så har det också relevans för dagens debatt. Om man kan visa att det inte finns någon kontinuitet i svensk historia, att jämlikheten inte bygger på vår kultur, då kan man visa att det är en bräcklig konstruktion som vi kan gå miste om genom politiska beslut. Den svenska jämlikheten riskerar annars att ses som något evigt och överhistoriskt, och då har politiker en ursäkt till att inte skydda den, säger Erik Bengtsson.