Tiden, historien och rötterna

"Man ska leva i nuet” är förmodligen ett av den moderna tidens mest enfaldiga påståenden. Nuet finns inte. Det enda som finns är ett tidsflöde som knyts ihop av våra berättelser. Om det som har varit, om det som är, och inte minst om det som vi tror kommer att hända.

Allt det hänger oupplösligt ihop och kan inte separeras. Vi behöver veta varifrån vi kommer för att förstå vart vi är på väg.

Berättelser om det förflutna bygger på minnen, våra egna och andras. Det är det som kallas historia, och historia betyder just berättelse.

Många människor är fascinerade av historia, men kanske ännu fler har genom skolans mekaniska tragglande av årtal fått ett livslångt avsky för historiestudier. Men det är nog få som helt saknar intresse för sin personliga historia, släktens ursprung, hembygdens förflutna och skrönor kring huset där man bor.

Gräv där du står, uppmanade Sven Lindqvist 1978, och gensvaret blev enormt.

Sven Lindqvist såg gräv-där-du-står-rörelsen som en inkörsport till ett bredare intresse för allmänhistoria, dessutom skapat av människorna själva. Om det blev så är inte gott att veta, men det är möjligt att så skedde i åtminstone en liten utsträckning.

I Sverige finns helt unika möjligheter att forska kring sin egen historia. Den statliga byråkratins tidiga framväxt skapade ett omfattande arkivväsen, och frånvaron av krig, ockupationer och annat elände som dessvärre var mycket vanligt i många andra länder, har behållit dessa arkiv fullständiga och intakta.

Jag blir alltid så avundsjuk på alla släktforskande bekanta som med lätthet kan spåra sina familjerötter till någon gång på 1600-talet, och ibland ännu tidigare. Själv har jag svårigheter att belägga familjens historia tre generationer tillbaka i tiden (det är därför jag skriver romaner).

Men är all denna forskning om egna rötter och hembygdens historia enbart av godo? Jag vågar påstå att historien själv visar övertygande att det faktiskt beror på.

Det finns en fara i en hembygdsromantik som skapar exklusivitet, framhäver den egna särartens förträfflighet och utesluter alla andra, de annorlunda, de avvikande. Nazismen byggde i hög grad på den sortens Blut und Boden-mystik, vår egen tids rasister försöker sig på samma knep.

Men det kan också öppna nya vyer och perspektiv, låta oss förstå hur relativa och tidsbundna våra självklarheter egentligen är, att världen är stor och gemensam för oss alla.

Gräv där du står. När jag var liten trodde jag att om man grävde tillräckligt djupt kom man ut på andra sidan jorden. Det tror jag fortfarande.