Om det låter för bra för att vara sant är det allt som
oftast för att det inte är sant.
Det finns en berättelse om det svenska folkhemmet byggt av forna dagars
socialdemokrater – tänk Per Albin Hansson! – som givetvis skiljer sig avsevärt
från dagens sossar, korrumperade fackpampar och klassförrädare.
De goda socialdemokraterna fortsatte en stolt svensk
tradition av samförstånd mellan fria bönder som samlades vid tinget och löste
gemensamma problem i en förståndig och (nästan) demokratisk anda.
Knätofs, lagom och Carl Larsson. Från Axel Oxenstierna,
frihetstiden, Geijers odalbonde till, tja, åtminstone Tage Erlander.
Så skapades den svenska modellen, med jämlikhet, välstånd
och trygghet, garanterad av (den gamla, goda) socialdemokratins långa
regeringsinnehav.
Sedan gick det snett någonstans – socialdemokraterna blev
varken gamla eller goda? – vilket en del tycker faktiskt är alldeles
förträffligt, medan andra tror (eller i varje fall låtsas tro) att man kan
återvända till forna tiders idyll.
Hur? Det är enkelt: mer varpa, mindre invandring.
Det är en upplyftande historieskrivning, präglad av idel
urgamla dygder som överförs över århundraden från generation till generation.
Kontinuitet, förnuft, samförstånd, fria bönder i samverkan, vilken skriande
kontrast till en förblindad, våldsam och diktatorisk omvärld!
Verkligen något att vara stolt över.
Men det finns ett litet problem. Det är hittepå från början
till slut. En tillrättalagd, förskönande romantisk bild som inte stämmer alls,
och som bygger på tvivelaktiga källor av undermåligt värde.
Läs hela texten i Allehanda.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar