Konstnär från Kramfors går hem i New York – nu visas Jeff Östbergs bilder på konsthallen

Det är långt från Kramfors till New York. Den resa som konstnären Jeff Östberg har gjort från den allt annat än idylliska småstaden till världens metropoler återspeglas på ett personligt sätt i hans utställning i Kramfors konsthall.

25 konstverk, de flesta digitaltryck, i vad jag i brist på ett bättre ord skulle beskriva som ”illustratörsestetik”.  Tavlorna illustrerar, personer, landskap, miljöer, sinnesstämningar, på ett sätt som kan antyda att det finns en text som de refererar till.

Men vad som definitivt finns är en kon-text. Och den är urban, mycket urban, och dessutom ungdomlig.

Det som skildras i de tungt stämningsmättade bilderna är emellertid inte storstadens nerv och puls.

Förvånande nog är det snarare tvärtom. Konstverken utstrålar en atmosfär av mångtydiga känslolägen, jag uppfattar dem som närmast långsamma och eftertänksamma, mot en bakgrund av förhärskande ensamhet, för att inte säga ödslighet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Dragspelsarkivet i Kramfors ska bli mer tillgängligt

Dragspelsarkivet på hembygdsgården i Kramfors fortsätter att utvecklas. Efter att ha samlat allt material, sorterat det, är det nu dags för nästa steg.

-          Vi vill nå ut och göra arkivet tillgängligt för allmänheten, säger en entusiastisk Jörgen Sundeqvist.

En viktig åtgärd blir att digitalisera mycket av arkivets material. Det kommer att ske i samarbete med Föreningsarkivet i Härnösand. Dragspelsarkivet har massor av intressant material, bland annat foton, noter, också handskrivna, manuskript, gamla brev och mängder av tidningsurklipp.

Helt unikt är till exempel artiklar från tidskriften Röster i Radio (som senare blev Röster i Radio och TV) ända från 1928. Här finns också kompletta utgåvor av AccordionJournalen från åren 1949 till 1959.

Skivsamlingen, inte minst av gamla stenkakor är imponerande. Nu är det meningen att bränna över alla till cd-skivor. Jörgen Sundeqvist håller på som bäst att skaffa lämplig utrustning för ändamålet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Krigets kaos och förtvivlan

Guernica är en liten stad i Baskien, grundad på 1300-talet, och ett viktigt centrum för baskisk kultur. För 82 år sedan, den 26 april 1937, när spanska inbördeskriget hade pågått i knappt ett år, bombades staden av den så kallade Condorlegionen från tyska Luftwaffe. Nazistregimen i Tyskland, tillsammans med Mussolinis Italien, stödde upproret mot den lagliga regeringen.

Stora delar av staden ödelades totalt. Siffrorna över dödade varierar, de baskiska myndigheterna uppgav 1650 personer, medan enligt tyska källor dödades omkring 300 människor.

Bombningen utfördes på initiativ av den fascistiska rebellarméns ledare general Francisco Franco.

Guernica saknade all militär betydelse. De flesta männen var vid fronten, och den vapenfabrik som fanns i staden låg i utkanterna. Det var en ren terrorbombning, en maktdemonstration och en uppmaning till underkastelse. Att det riktades mot den baskiska kulturens historiska hjärta var ingen tillfällighet.

Mot bakgrund av de krigets fasor som väntade runt hörnet framstår ödeläggelsen och antalet offer i Guernica som relativt beskedligt. Men det är första gången som terror från luften riktad mot civila inträffar i den omfattningen, och det är också ett förebud om vad som komma skall.

Mest känt är Guernica givetvis tack vare Picassos berömda målning med samma namn. Verket blev klart redan i juni samma år, vilket visar med vilken energi, säkert uppeldad av vreden över det inträffade, som Picasso arbetade. Tavlan är monumental i sina dimensioner, den är 348 gånger 776 centimeter, och har trots att det är en olja på duk närmast karaktären av en muralmålning.

De flesta har säkerligen någon gång sett målningen, och drabbats av den starka känslan av krigets kaos och de drabbades förtvivlan som kommer till omedelbart uttryck. Guernica går helt och håller i grått och svart och vitt vilket ytterligare förstärker den känslan. Hela konstverket är som ett vanmäktigt protestskrik. Det är också ett lysande exempel på konstens mäktiga kraft att påverka och beröra.

Målningen är bemängd med symbolik, som inte alltid är alldeles lättolkad. En del element kan vara dubbeltydiga, som tjuren, en stark arketyp i spansk kultur som kan symbolisera styrka och mod men också stå för offerdjuret.

Likadant med glödlampan överst på målningen, den kan betyda framsteg, men det har även föreslagits att den antyder tortyr. Den ena tolkningen utesluter givetvis inte den andra.

Mer entydiga verkar vara det brutna svärdet ur vilket det växer en blomma, stigmat på den fallne soldatens hand, den skräckslagna duvan eller den förtvivlade modern. Intressant är emellertid att målningens centrala motiv är en häst.

Hästen är en symbol för styrka, makt och frihet, men också i sin osvikliga lojalitet ett tecken på människans tämjande av den vilda naturen, samtidigt som det gör henne till en del av samma natur. Relationen mellan människa och häst har ofta beskrivits ha nästan övernaturliga dimensioner.

Men jag kommer att tänka på monumentet över Ådalen 31 där också hästen står i centrum, stegrad, söndersliten. Är det kanske så att våld som drabbar obeväpnade, kvinnor och barn, inte räcker längre för att göra oss upprörda? Är det först när oskäliga djur, artfrämmande men historiskt så viktiga för människosläktet, blir till offer som det meningslösa våldets fasor blir tillräckligt tydliga?

Det är frågor som kan vara väl värda att ställa.



Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskriget

Lanzarotes stora konstnär

Idag är det Cesar Manriques födelsedag. Han är starkast förknippad med Lanzarote, ön där han var född, där han verkade större delen av sitt liv, och där han gjorde en avgörande insats för att bevara och utveckla ön unika karaktär. 

Här en krönika om Lanzarote:

Jag har ingenting emot vintern, men på våra breddgrader, och i synnerhet här uppe i Norrland, kan den vara i längsta laget. Då är det skönt att någon gång i början på året, om ekonomi så tillåter, kunna sticka iväg till varmare trakter för en vecka eller två, och förkorta den kalla och mörka årstiden.

En favoritdestination är den kanariska ön Lanzarote. Postvulkanisk, inramad med storslagna vyer av vulkantoppar insvepta i dis, med en färgsättning av landskapet med grus och aska som går i rostrött och grafitsvart. Det är originellt och vackert.

Lanzarote är förvisso lika exploaterat och turistiskt som de andra Kanarieöarna, eller andra liknande turistorter, men ändå inte. Det första man slås av när man kommer till Lanzarote är arkitekturen. Här finns inga massiva hotellkomplex på höjden, inte heller den spretiga och anarkistiska smaklöshet som utmärker bebyggelsen på så många andra turistställen.

Inga vulgära reklamskyltar i bländande neon förpestar synfältet.

Denna estetiska befrielse, så ovanlig på turisterorter, och egentligen överallt runt om i världen, har vi att tacka Lanzarotes store son, konstnären och arkitekten Cesar Manrique, för. Det var han som lyckades genomföra ett förbud mot ”moderna” mastodontbyggen. Manrique ville så långt det var möjligt bevara Lanzarotes natur och kultur, och han såg också till att husen på ön byggs i traditionell stil, med låga vitkalkade hus, med detaljer i brunt eller grönt.

Även om det finns undantag, är det mest byggt stilenligt, och det ser faktiskt riktigt äkta ut.

För de som inte är så bevandrade i konsthistorien kan påpekas att Cesar Manrique ingalunda är bara någon lokal kuf. Han räknas som en av 1900-talets största spanska konstnärer, och är också internationellt erkänd.

Hans hem, beläget ungefär mitt på ön, har efter Manriques död i en bilolycka 1992, förvandlats till ett konstmuseum, Fundacion Cesar Manrique. Här finns representerat hela det breda registret av Manriques egen konst, men också verk av Picasso och Miró, och en rad andra kända spanska konstnärer.

Men jag tycker att det trots allt är själva huset som är den stora begivenheten.

Huset är byggt på en plats där en lavaström efter ett vulkanutbrott (det var på 1800-talet tror jag) gick fram. I strömmen bildades lavabubblor, som stelnade sedan, och blev till en form av grottor. Kring dessa bubblor är husets rum uppbyggda. Natur och kultur har växt ihop, människans boning öppnar sig och sträcker ut i ett samspel med det omgivande landskapet.

Det är mäktigt i sin symbolik, utan att vara överväldigande eller monumentalt. Dimensionerna är också mänskligt hanterliga. De känslor som jag upplever när jag söker mig genom rummens labyrint i flera nivåer är ”mysigt” och ”trivsamt”. Eller kanske rent av just ”mänskligt” – ett människovärdigt boende.

Inte ens vetskapen om att Cesar Manrique slogs som frivillig i spanska inbördeskriget på Francos sida kan riktigt minska min beundran för honom.

Åker man en bit längre norrut från museet kommer man plötsligt till… Nasaret. Namnet är förmodligen inte ett utslag av biblisk vurm, utan snarare en fantasifull geografisk förvirring – inte långt från Nasaret ligger nämligen Florida!

Väljer man att åka åt andra hållet kommer man snart till Monumento de Campesino – lantarbetarmonumentet – som är Cesar Manriques hyllning till Lanzarotes lantarbetare som sedan århundraden har slitit i La Geriadalens vinodlingar.

Det mesta av marken på Lanzarote är visserligen obrukbar, men just i La Geria har man kommit på ett klurigt sätt att odla vin på vulkansluttningarna. Man gräver en trattformig grop, som man sedan täcker med jord och vulkangrus, picón, som bevarar fuktigheten mycket väl. Man planterar en vinstock per grop, och bygger stenmurar som vindskydd.

Utifrån ser det ut som en gigantisk labyrint som sträcker sig upp mot molnen, udda och spännande.

I området finns det flera bodegor som erbjuder vinprovning och gårdsförsäljning. Där finns också ett vinmuseum.

Inte långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land, ligger samhället Tias, som med sina 11 000 invånare är Lanzarotes näst största stad. Här bodde den portugisiske Nobelpristagaren i litteratur José Saramago de sista 18 åren av sitt liv, fram till sin död 2010.

Författarens hus är numera öppet för allmänheten, och vandringen i de många rummen är som resa genom ett liv i spänningsfältet mellan konst och litteratur, mellan vänskap och enskildhet. Många stora namn från den litterära Parnassen, liksom från konstens värld, har varit på besök här, vilket har lämnat tydliga spår, inte minst i form av konst och utsökt hantverk.

Samlingarna är mycket sparsmakade, deras tydliga budskap är kvalitet och personlighet.

Biblioteket i huset bredvid tar andan ur besökaren. Högt i tak, med hyllor som aldrig tycks ta slut, och man får nästan ett intryck av att all världens litteratur finns samlad här. En storslagen hyllning till det skrivna ordet.

Märkligt nog träffades aldrig Saramago och Manrique. Det påstås att de hade ett möte inbokat samma dag som Manrique omkom så tragiskt i en bilolycka. Jag vet inte om det är sant, men även om det är en skröna, har den onekligen en dramatisk touch värdig två stora konstnärer.

Natur och kultur, sol och bad och spännande utflyktsmål, avkoppling och intressanta sevärdheter. 

Lanzarote är på många sätt den perfekta semesterplatsen. Men vart har alla kanariefåglar tagit vägen?

Till bokens lov

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Kan man skilja på en värdig och en ovärdig död?

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar. De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck) likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”.

Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Det går bra för Sverige - men dåligt för Sveriges kommuner

Det är kris i Kramfors kommuns ekonomi. Det kommer att skäras ner på skolan, kulturen, och lite annat smått och gott. Samma sak i Örnsköldsvik. Och i Härnösand, och i Sollefteå.

Officiellt kallar man det visserligen för ”besparing”, men det är bara nyspråk för just nedskärning.

Felet är förstås kommunalpolitikernas. Just våra politiker är särskilt korkade, och därför så går det illa för kommunens ekonomi.

De enda som vet hur problemen ska tacklas är ledarskribenter och några genier på Facebook. Det är en gåta varför vi envisas att välja korkade politiker istället för att låta ledarskribenterna ta hand om kommunens skötsel. (En annan tanke är att ersätta parlamentarismen med sociala medier, men det är kanske att gå för långt?)

Självklart har kommunalpolitikerna ansvar för kommunernas ekonomi. Men, då samma problem drabbar minst hälften av landets kommuner, om inte ännu fler, (bland regionerna är det tydligen alla utom tre), och då dessa styrs av olika partier, dessutom i ett stort antal konstellationer, kan lätt misstanken infinna sig att vi har att göra med ett systemfel.

Läs hela texten i Allehanda.se

Musikaliskt storverk med starka känslor

Påskhelgen närmar sig. Det kristendomens viktigaste högtid, med dess fundamentala passionsberättelse om Jesu lidande, död på korset och återuppståndelse. Sitt kanske mest fulländade musikaliska uttryck har denna berättelse funnit i Johann Sebastian Bachs Johannespassion – jämte Matteuspassionen förstås. Den framfördes på självaste Palmsöndagen i Härnösands Domkyrka.

Domkyrkokören och delar av Sundsvalls Kammarorkester anfördes i vanlig ordning av Lars G Fredriksson. Det är verkligen högst imponerande hur han lyckas använda hela sin icke oansenliga kroppshydda för att dirigera. Han hukar, han går upp på tå, han nästan hoppar, breder ut armarna som vingar, och för ihop händerna som i en tratt genom vilken tonerna ska filtreras. Följsamt och nyanserat.

Maria Robertson vid cembalon bidrog till att skapa det rätta barockanslaget.

Och så hade man samlat ett bra gäng duktiga solister. Sopranen Christina Knochenhauer var tillbaka i Härnösand, och drillade på friskt i sina arior. Ett par forna adepter från Kapellsbergs Operastudio gladde publiken, Katariina Holma med en altstämma med stort allvar och suverän tajming, och Anders Falbe som dundrade på med sin bas med stora dramatiska kvaliteter, och en personlig frasering.

Läs hela texten i Allehanda.se

De hedrar sin bortgångna konstnärskamrat – konsten kommer till Skuleskogen med Owe Grandics, Jeff Lindahl och Örjan Östlund

Samtidigt som Naturum Höga kusten vid Skuleberget öppnar för säsongen inviger man en konstutställning. Det är konstnärsgruppen KEPS som visar konst med anknytning till Naturums egen utställning ” Taigan-den eldmärkta skogen” och har temat naturvårdsbränningar.

För den oinvigde är taiga ryska för trädklädda berg, vilket är precis vad vi har här i Ångermanland, och naturvårdsbränning betyder skogsbränder under kontrollerade förhållanden. 

Naturvårdsbränningar syftar till, som namnet antyder, till att vårda naturen, framför alt att bevara och utveckla ekosystemets mångfald.

Det får mig att reflektera över mänsklighetens väg. En gång i tiden var vi jägare och samlare, det var vanligt med svedjebruk. Sedan kom ”utvecklingen”, och resulterade i långa arbetsdagar, slit och svält, krig, förtryck, och inte minst förödande miljöförstöring.

Så numera eldar vi upp lite av skogen för att rädda naturens rikedom. Kan inte låta bli att finna hela den utvecklingen en smula märklig. Kanske mer än bara ”en smula”.

Konstnärsgruppen KEPS (kan utläsas Konstnärliga Esteter På Språng, men det är oklart och varierar) består av Ove Grandics och Jeff Lindahl. 2011 hade de en uppmärksammad utställning på Naturum med temat ”Skogen”, nu fortsätter de med skogsbränder – dock kontrollerade sådana.

Ove Grandics bidrag är sex akrylmålningar av fåglar. Fem av dem är arter som återfinns i naturen, olika hackspettar, gröngöling och spillkråka. Den sjätte återfinns i Oves fantasi, vilket dess latinska namn skvallrar om: ”Phalacrocorax grandics fumus” (på svenska ”botnisk rökdykare”!).

Målningarna är realistiskt hållna, med en expressionistisk touch, filtrerad genom en personlig blick.

Ove har också med en fantastisk skulptur av återvunnet material. Den sägs föreställa en botnisk rökdansfluga. Huruvida den existerar i sinnevärlden låter jag vara osagt, men om den finns är det definitivt i betydligt mindre dimensioner.

Jeff Lindahl har med fyra målningar, tre oljor och en akvarell. Kanske mest iögonfallande, och min favorit, är ”Energizoner”, ett suggestivt skogslandskap med häpnadsväckande färgnyanser.

Lika suggestiv, och nyansrik, är akvarellen ”Drakeld” med en brinnande granskog. Om det inte är en osannolikt vacker soluppgång. Naturens mångfald är alltid full av överraskningar. Kretsloppets gräns mellan skapande och förstörelsen hårfin, om ens någon alls.

Och allt hänger samman, som i ”Rötter”, där ett träds rotsystem kan lika gärna föreställa det mänskliga hjärtat.

KEPS hade ursprungligen en tredje medlem, Nordingråkonstnären Örjan Östlund, som tyvärr gick bort i vintras. Som en stilla hyllning till honom finns ett landskap av Örjan med på utställningen. Det är fint.

Konsten är väl integrerad med utställningen om naturvårdsbränningar, de kompletterar och berikar varandra på ett både estetiskt och informativt sätt.

Utställningslokalen är ganska liten, men med rymd och ljus som gör utställningen rättvisa.

Konstutställningen pågår hela sommaren fram till den 29 september. Under hela den perioden har Naturum olika program på temat skogsbränder.

En väckarklocka mot en hotande framtid – förtärande och oroande med Teater Hernö

Helver gillar att dra på sig blankpolerade stövlar, uniform och en basker, och med fanan i högsta hugg marscherar han tillsammans med de andra tuffa grabbarna, vrålar slagord, spöar ”fähundar”, och bränner ner butiker. Helver älskar våld och disciplin och han vill gärna vara som alla andra. Det är bara det att han är inte alls som andra.

Enaktaren ”Helvers natt” utspelar sig under en begränsad tid i ett klaustrofobiskt rum med två skådespelare. Världen utanför är ett osynligt men påtagligt hot, större än någon av dem anar.

Tankarna går omedelbart till nazismen, men den polske dramatikern Ingmar Villqist – pseudonym för Jarosław Świerszcz – gör det inte lätt för sin publik. Personnamnen liksom ortsnamnen saknar geografisk bestämning, fienden är ”fähundar”. Att fanans emblem är ett kryss utgör regissören Iso Porovics bidrag till att ge föreställningen universell prägel.

Det kan hända överallt, också här. Det till och med händer redan.

Helvers sadistiska uppvisning hemma av de lärdomar om ordning och disciplin som han har lärt sig av sina nya vänner är skrämmande bortom de politiska slagfälten. Det är fascism i vardagen, en hemmets våldsideologi.

För mig framstår det som fullkomligt självklart att mäns våld mot kvinnor, barnmisshandel, hedersförtryck är bara olika uttryck för grumligt fascistiskt idégods.

Alldeles oavsett vad fienden kallas, fähund, jude, muslim, är han alltid Den Andre, den avvikande – och gärna svagare. Som människor med funktionshinder. Och Helver har ett sådant, han är lätt förståndshandikappad.

Hans adoptivmor Karla har redan förlorat ett barn som fötts med funktionshinder. Hon gör vad hon kan för att förhindra att det sker igen. Hon inser att ett öde värre än döden – bokstavligt! – väntar på Helver, så när det knackar på dörren är hon beredd.

”Helvers natt” är en föreställning med en otrolig intensitet, det emotionella läget börjar på en hög nivå, och skruvas sedan upp successivt för att sluta i någon slags sorgens antiklimax.

Men den innehåller också en del återhållen humor, i en absurdistisk tradition, som man känner igen från polska föregångare som Mrożek och Gombrowicz.

Mari Roos som Karla har ett starkt berörande känsloutspel. Emil Roos Lindberg som Helver träffar exakt rätt i sin rollgestaltning, utan att förfalla åt onödiga överdrifter. Och samspelet mellan de två är förtärande frenetiskt längs med hela känsloskalan.

I Teater Hernös uppsättning har Iso Porovic också med cellisten Emma Haake. Hennes distinkta spel av en sorgmarsch utgör en varnande fond för människorna innan det blir för sent. Om det inte redan är det.

”Helvers natt” är en väckarklocka, med ett eko från det förflutna mot oroande strömningar i vår tid som hotar i framtiden.

Det är en berättelse om hur små människor mals ner i den stora historiens väldiga kvarnstenar. Men de är aldrig större än att människor, oavsett storlek, kan stoppa dem.

Teater Hernö/Härnösands Teater

Helvers natt av Ingmar Villqist (Jarosław Świerszcz)

Översättning: Lennart Ilke

Regi: Iso Porovic

Medverkande: Mari Roos, Emil Roos Lindberg, Emma Haake

Scenografi: Emil Roos Lindberg, Torbjörn Grönlund, Mari Roos och Lennart Kristiansson

Foto: Katarina Östholm

Ingen "Onkel Tom"

Idag är det 38 år sedan en av boxningens största gick bort.

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så stora att han bara fick plats med Joe Louis.

Även om den gode Joe inte hade mycket till utbildning, och kanske var inte någon intellektuell gigant, är legenden förmodligen inte sann. Joe Louis var helt enkelt ett artistnamn, ett välklingande och slagkraftigt sådant, och det är med det namnet han har gått till historien.

Han föddes i en fattig familj i Alabama, och när Joe var tolv flydde familjen, efter att ha trakasserats av Ku Klux Klan, undan misären och hopplösheten i Södern till industrins Detroit, ett ganska vanligt öde för många afroamerikaner vid den tiden.

Joe var en blyg och tillbakadragen yngling, svårt plågad av stamning. Han drogs inte med något av de många gäng som härskade på Detroits gator, utan ägnade sin fritid åt att idrotta. Hans mor lär ha varit mycket överbeskyddande, och en skröna berättar att han gömde boxningshandskarna i en fiollåda när han gick iväg till träningen.

Han debuterade vid 17 års ålder, och vann så småningom Golden Gloves-tävlingen, USA:s största turnering för amatörboxare.

1934 gick han sin första match som proffs, som han vann på knock i första ronden. Sedan bar det spikrakt uppåt. Åtminstone fram till 1936, då han skulle möta den tyske exmästaren Max Schmeling. Matchen är en av boxningshistoriens mest omskrivna. Inte minst tysk press såg matchen som en rasernas kamp, och dillade om att den ariska rasens överlägsenhet skulle nu bevisas. Inte helt oväntat fanns det röster både i USA och på annat håll i världen som instämde helhjärtat i det rasistiska dravlet.

Schmeling sågs som en föredetting och underskattades därför grovt av kretsen kring Joe Louis. När sedan Schmeling vann mycket överraskande jublade den nazistiska pressen förstås, men anledningen till Louis förlust stod knappast att finna i rasistsiska förklaringar, utan helt enkelt i det faktum att han festade istället för att träna inför matchen, medan Schmeling var extremt väl förberedd, och hade studerat Louis boxningsstil med en nästan vetenskaplig exakthet.

Två år senare möttes de igen, och nu när Joe Louis tog uppgift på allvar förnedrades den ”ariska” rasen med besked. Efter ett par minuter av veritabel misshandel slogs Schmeling ut i slutet av den första ronden.

Max Schmeling användes sedan av den nazistiska propagandan vid ett flertal tillfällen, bland annat som fallskärmssoldat vid invasionen av Kreta. Efter kriget visade sig Schmeling vara en hygglig prick, som inte bara tog avstånd från nazismens brott, utan också aktivt stöttade Joe Louis under hans svåra år senare i livet.

Innan returmatchen mot Schmeling fick Louis 1937 gå en titelfight mot regerande tungviktsmästaren James J. Braddock, som han vann ganska enkelt, och blev därmed den förste svarte tungviktsmästaren efter Jack Johnson.

Joe Louis regerade på tungviktstronen fram till 1948, i elva år och tio månader, ett oöverträffat rekord. Ett annat rekord är att han försvarade titeln 25 gånger, ingen annan är ens i närheten. Av 27 titelmatcher vann han 23 på knockout, då bland annat mot fem forna världsmästare, också det utan motstycke i boxningshistorien, och gör Joe Louis verkligen förtjänt av smeknamnet The Brown Bomber.

Det rasistiska USA hade lärt sin läxa sedan den överdådige Jack Johnsons storhetsdagar, och tänkte inte nu låta sig provoceras av en arrogant och utmanande ”nigger”, även om denne var en hejare på boxas. Joe Louis fick mycket noggranna regler inskrivna i sina kontrakt, där det bestämdes in i minsta detalj vad han fick och framför allt inte fick göra.

Bland annat var det inga villkors vis tillåtet att fotograferas tillsammans med vita kvinnor, något som Jack Johnson var mycket förtjust i, gärna flera stycken åt gången.

Joe Louis timida och tillbakadragna sätt gav en bild av en välanpassad, helylle amerikansk grabb, vilket skänkte honom en stor popularitet bland landets vita befolkning. Han var förvisso mäkta populär även bland afroamerikanerna, men under 60-talet kom han att kritiseras för sin anpasslighet av militanta svarta och till och med hånad som en ”Onkel Tom”, bland annat av den unge Mohammad Ali, något som Ali faktiskt tog tillbaka på gamla dar.

Efter Pearl Harbor tog Joe Louis värvning som frivillig. Han deltog emellertid aldrig i några strider, utan gick uppvisningsmatcher och uppträdde i olika underhållningsgalor för trupperna, bland annat tillsammans med basebollstjärnan Jackie Robinson.

Under sina framträdanden fällde Louis oemotståndliga pärlor i stil med: ”We'll win, 'cause we're on God's side”, vilket gjorde honom än mer populär bland gemene man. Det besparade honom inte rasistiska påhopp i den segregerade armén.

Louis svar var enkelt och tämligen övertygande: "Lots of things wrong with America, but Hitler ain't going to fix them”.

1948 drog han sig obesegrad tillbaka. Trodde han. Det visade sig snart att hans skulder, och då framför allt skatteskulder var så enorma, att han var tvungen att kliva upp i ringen igen.

Upphovet till skatteskulderna var hans framträdanden under kriget, där han visserligen skänkte bort hela behållningen, men beskattades ändå! Det är svårt att inte se ett utslag av myndigheternas rasism i hela den affären.

Övriga skulder berodde nog mest på oärliga managers, som helt enkelt lurade skjortan av den godtrogne Joe.

Som mest beräknar man att han var skyldig så mycket som en halv miljon dollar, en enorm summa vid den tiden.

Comebacken blev nog inte vad Joe Louis hade hoppats på. Han förlorade mot Ezzard Charles, och blev sedan riktigt illa åtgången av Rocky Marciano.

Efter det nederlaget drog han sig tillbaka för gott. Resten av hans liv är en kamp mot misär och missbruk, och den gamle kämpen gav aldrig upp, down but never out. Han reste sig och kunde avnjuta sina sista dagar i värdighet.

Han dog av en hjärtattack den 12 april 1981.

Joe Louis var en av de största boxarna alla kategorier någonsin. Han var definitivt boxningshistoriens främste knockout-kung.

Paradoxalt nog var han, rasismen till trots, den förste idrottsmannen, och i synnerhet den förste svarte idrottsmannen – med indianblod på mödernet dessutom, att bli uppskattad och älskad av hela USA, den förste amerikanske nationalidrottshjälten.

En förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen

Idag är det Ferdinand Lassalles födelsedag. Det är med honom lite som med prinsen av Wellington, som är känd enbart genom Napoleon. Lassalle är mest känd för taskiga saker som Marx sa om honom.

Men efter hans död uttryckte sig i alla fall Engels mycket uppskattande.

Han betraktas numera allmänt som en förgrundsgestalt inom arbetarrörelsen, framför allt inom den tyska socialdemokratin.

Det var han som myntade bland annat begreppen "nattväktarstat” och "järnhårda lönelagen”.

Lassalle dog i en duell(!) 1864 bara 39 år gammal. Han var född i Breslau, då i Tyskland, numera heter staden Wroclaw och ligger i Polen.

Operahus ska byggas i Nyland

EXTRA! EXTRA! EXTRA!

Kungliga Operan meddelar att man har nu definitivt tagit beslut att bygga en filial i Nyland utanför Kramfors. Ett operahus för 3000 åhörare ska uppföras nedanför Tingshuset ner mot Ångermanälven. Byggnaden, som till formen påminner på operan i Sydney fast mindre, beräknas stå klar sommaren 2021.

-          Filialen i Nyland ligger väl i linjen med vår ambition att sprida operakonsten till hela landet, säger Kungliga Operans talesman Assar von Nibelungen.

Glädjen i Nyland går inte att ta fel på. Operahuset kommer att bli en turistmagnet av väldiga mått, och redan nu diskuteras ett hotellbygge på orten. Behovet kommer att finnas, och enligt preliminära beräkningar kan det nya operahuset dra så många som 150 000 besökare per år, även från utlandet.

Det kommer också att skapa positiva effekter för hela kommunen.

Många arbetstillfällen kommer det att bli under själva byggnationen, med spinnoff-effekter för handel och annan serviceverksamhet.

-          Kan man vara annat än jätteglad en sådan dag, säger kommunalrådet Jan Sahlén (S).

Moderaterna i Kramfors låter meddela att man ska inom närmaste tiden kräva en utredning om sänkt kommunalskatt, medan Sverigedemokraterna oroas av den ökade utländska närvaron i kommunen.

Enligt obekräftade uppgifter kommer några välkända musikprofiler från Nyland knytas till det nya operahuset. Ingen av de berörda vill kommentera uppgifterna. Men både Fredrik Högberg och Ron LaFond säger samstämmigt:

-          Det är ett viktigt erkännande av vårt arbete, och ett kvitto på den höga nivå som musiklivet i Kramfors och Ångermanland håller sedan en längre tid tillbaka.

Kulturminister Amanda Lind hälsar genom sin pressekreterare att det är en mycket glädjande nyhet, som kommer att bidra starkt till att göra kulturen tillgänglig i hela landet.

-          Det är naturligtvis särskilt roligt att det sker i närheten av mina hemtrakter.