Poesifestivalen i Västernorrland förnyar sig

Poesifestivalens final under lördagen bjöd på rejäl förnyelse. Efter att ha trampat i samma spår under flera år vågade arrangörerna i år att experimentera med nya former. Resultatet blev ganska lyckat.

Programmet komprimerades något, vilket gav publiken bättre överblick och större möjlighet att vara med under hela dagen. Istället för bara en programpunkt åt gången fanns det fler att välja på samtidigt. Programmet var dessutom befriande gränsöverskridande, med dans, musik, workshops, föredrag, film och drop in-samtal med litteraturvetare.

Och sist men inte minst skippades i år den stora finalen med alldeles för många poeter som under alldeles för högtidliga former läste alldeles för många dikter alldeles för länge. Det var säkert bra på sin tid, nu var det dags att gå vidare, och all heder åt arrangörerna som vågade ta steget.

Öppen scen fick delvis ny form också, vilket inte var inte ens planerat. Men eftersom listan där hågade poeter skriver upp sig för framträdande var mycket kort, uppmanades publiken att kliva fram och läsa sina alster. Och se där, en efter en reste sig personer ur publiken, det blev ganska många så småningom, de flesta osäkert och blygt, och de framförde en härlig blandning av olika stilar, genrer och även tonarter. Det blev bland annat jazzimprovisationer, sångtexter på engelska, kärleksdikt på arabiska, poem om fred och gud, och en hel föreställning om skilsmässoångest.

Det finns så otroligt mycket levande lyriskt skapande, det skulle behövas fler öppna scener i olika sammanhang.

Årets tema för festivalen var i anknytning till Norrdans 20-årsjubileum ”Ord i rörelse”, med många inslag med och kring dans. Finalen bjöd på en fantastisk vattendiktperformance med Elin Kristoffersson, en mångbottnad dansföreställning under suggestiv tystnad om människans komplicerade förhållande till naturen.

Hon följdes av poeten Aase Berg som läste ur sin senaste diktsamling ”Hackers”. Det handlade om parasiter, hästar och datorer, en poetisk radikalfeminism, listigt subversiv, med Aase Berg vanliga oväntade ordvändningar och dunkla referenser. Men ovanligt klangfullt, med många musikaliska ljudassociationer.

Kvällens andra poet var Leif Holmstrand, skåning med rötter i Sundsvall, som mässade – bokstavligen – fram sina civilisationskritiska dikter. Underhållande och annorlunda.

Underhållande var också den dansanta avslutningen med Lars T. Johansson och hans orkester Någonstans i Sverige som bjöd på en annan sorts poesi.