Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag.
Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Detta lägerkomplex har blivit till en kraftfull symbol för Förintelsen, och den 27 januari firas som Förintelsens minnesdag.
I Auschwitz mördades omkring 1,1 miljoner människor, 950 000 av dessa var judar. Av de knappt tio miljoner judar som levde i Europa vid den tiden dödades sex miljoner, de som klarade sig var framför allt de som var otillgängliga för mördarna, huvudsakligen i Sovjetunionen. I Polen innebar det att 90 procent av landets judiska befolkning dödades - en tredjedel död av svält, utmattning och epidemier, en tredjedel ihjälgasad i förintelseläger, och en tredjedel massarkebuserad. Det gäller unga och gamla, småbarn, gamlingar, män som kvinnor. Tre miljoner människor.
Några av dem var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj.
Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och några bilder finns inte kvar.
I år sammanfaller Förintelsens minnesdag, så när som på en vecka, med 70-årsdagen av den beryktade Wannseekonferensen. I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.
Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.
Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.
Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.
Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.
Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom ”neutrala” benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. ”Särskild behandling” och ”evakuering” låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.
Mötet tog en och en halv timme.
En otäck skildring av Förintelsemaskineriet och mentaliteten bakom finns i Jonathan Littells roman ”De välvilliga”:
ROMAN
De välvilliga
Jonathan Littell
Övers: Cecilia Franklin
Brombergs, 2008.
”Vad en människa har gjort, kan en annan människa förstå.” Mänskliga handlingar går att begripa och förklara. Det är naturligtvis inte alltid lätt, i synnerhet när det gäller skeenden långt tillbaka i tiden, eller sådant som går långt utöver det ordinära och vardagliga. Nazismen och Förintelsen har länge varit föremål för diskussion om hur långt vår förståelse kan och bör sträcka sig. Det är ingen tvekan om att förklaringar kan ligga på flera olika nivåer, och att ett historiskt fenomen blir lättare begripligt om det belyses från många olika håll.
Det är därför ett närmast genialt grepp från den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sida att göra en SS-officer till huvudperson och talesman i sin roman De välvilliga. Det är på ålderns höst som den gamle nazisten, som lyckades undkomma straff efter kriget, känner ett behov att berätta vad som hände. Och nej, han ångrar ingenting, han ber inte om ursäkt för någonting heller.
Max Aue är knappast någon genomsnittstysk, han är en klassiskt skolad intellektuell, han umgås i de högsta franska högerradikala kretsarna, hans syster har studerat psykologi för Jung, och hon är gift är med en elev till Schönberg. Risken för identifikation är försumbar för de flesta.
Han är däremot lik oss i sin sammansatta karaktär. Samtidigt som han är en belevad kulturälskare medverkar han nitiskt i Förintelsen, det handlar förvisso mest om byråkratisk planering, men vid behov kan byråkraten ta fram revolvern och döda vadande i blod och hjärnsubstans. Och i rättvisans namn bör påpekas att han inte tycker om det, tvärtom mår han riktigt dåligt av denna hantering, och han föraktar dem som finner ett nöje i det. Den komplicerade frågan om människan är ond eller god har helt enkelt det banala svaret att hon är både och.
Bokens handling går från det tyskockuperade Ukraina 1941 där Einsatz-grupper påbörjar sin mordiska verksamhet mot alla som utgör en säkerhetsrisk, vilket betyder alla judar, bolsjeviker, mentalsjuka, och alla andra som kommer i vägen för det nazistiska krigsmaskineriet, över Krim och Kaukasus, där de nazistiska byråkraterna för absurda diskussioner om de kaukasiska bergsjudarnas rasmässiga ursprung, en sväng i Auschwitz, fram till det bittra slutet i det sönderbombade Berlin som håller på att intas av sovjetiska trupper. Max Aue är med överallt, och han träffar i stort sett alla av någon betydelse inom nazisttoppen, Himmler, Eichmann, Kaltenbrunner, Speer. Det blir till en insidehistoria från Förintelsen.
Så värst mycket klokare blir man emellertid inte, och frågan ”Hur var det möjligt” förblir obesvarad. Barndomens hemskheter, fadersfixeringen och den påklistrade incesthistorien är inte till mycket hjälp, inte heller Aues intellektuella samtal och monologer.
Bokens styrka ligger framför allt i den knivskarpa bilden av krigets och Förintelsens fasor som den förmår förmedla. Det visar också övertygande att Förintelsen inte var ett verk av ett fåtal galna SS-män, utan att skulden ligger hos större delen av det tyska samhälle, soldater, järnverksarbetare, tjänstemän och så vidare, utan vars medverkan massmorden aldrig hade varit möjliga. Dessutom var det långt fler än tyskarna som var inblandade, balter, ukrainare, fransmän, belgare, det var få som kom ur andra världskrigets blodiga hantering med rena händer och hedern i behåll.
Det finns en obehaglig tendens i boken att hävda att om bara de rationella krafterna inom nazismen hade fått övertaget mot själlösa sadister och karriärister hade det kunnat sluta annorlunda. Hatet och syndabockstänkandet var en integrerad del av nazismen, liksom den byråkratiska irrationaliteten var inbyggd i Führerstaat-principen.
Mot slutet av boken blir det tydligt att Littell inte var helt klar över avsikten med sin roman, och projektet kollapsar i en pornografisk orgie som tycks finnas där för sin egen skull, och slutligen i regelrätt buskis.
Det är i många stycken är hemsk bok, och om inte helt lyckad, inte desto mindre nödvändig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar