Ett högst aktuellt nedslag i verkligehten.
ROMAN
Jag ska egentligen inte jobba här
Sara Beischer
Ordfront, 2012
Med en nästan kuslig timing kommer i Carema-skandalernas kölvatten Sara Beischers roman som utspelar sig på ett äldreboende.
Romanens ärende är emellertid inte att skandalisera, egentligen inte ens att kritisera. Nej, det är mycket mer raffinerat än så.
Den 19-åriga Moa är nyinflyttad i Stockholm. Hon ska egentligen bli skådespelare, men innan det stora genombrottet behöver hon ha ett jobb. Av en ren slump hamnar hon på ett äldreboende. Där konfronteras hon med en värld av ålderdom, sjukdom, förfall och död. Beischer sparar inte på detaljer för alla obehagliga kroppsfunktioner.
Jag måste erkänna att det fungerar, åtminstone på mig. Det är frånstötande, det väcker starka känslor av obehag. Jag misstänker att jag är långt ifrån den ende som reagerar på det sättet. För många tar det emot att arbeta med människor, men vem har någonsin hört talas om en person som får äckelkänslor av att rota i en gammal bilmotor?
Att arbeta med människor har låg status och betalar sig dåligt. På äldreboendet där Moa jobbar är de ständigt underbemannade. Alla anställda är där tillfälligt. Utom Eva, och alla undrar förstås vad det är för fel på henne.
Romanens handling drivs effektivt framåt av dialektiken i motsättningen mellan å ena sidan Moas ungdomliga, och lite naiva, dessutom en smula fördomsfulla, framtidsdrömmar, och å andra sidan äldreboendets värld som domineras totalt av livets slutskede. Där öppnar sig romanen mot ett löfte om allt det som finns där emellan, nämligen våra liv. Det är trösterikt och skickligt uppbyggt, med ett existentiell klangbotten.
Romanen är också dynamisk, med en utveckling av de mänskliga karaktärerna som imponerar. Det gäller både de anställda, som förvandlas från inskränkta schabloner till komplexa människor, och inte minst de gamla på äldreboendet som går hela vägen från nummer (!) – de betecknas med korridorens bokstav och rumsnummer, A4, D3, i ett slags patetiskt försök till distans - till levande individer.
Från avhumanisering till människoblivande, och det ger romanen en genuin humanistisk ton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar