En historia om sorg och överlevnad

Som en avlägsen spegel fortsätter andra världskriget att fascinera.

Märkliga människoöden, ofattbara tragedier, avskyvärd ideologisk inskränkthet, byråkratisk småsinthet, mod, mänsklig värme, förtvivlad föräldrakärlek, historien om Förintelsen skildrar genom sin extrema karaktär det mänskliga livets djupaste aspekter i en mycket skarp relief. Det är en historia som både varnar för det som hände och för att vi ändå ingenting lärt.

Om det har Elisabeth Åsbrink skrivit den Augustvinnande boken Och i Wienerwald står träden kvar. På måndag kväll var hon på Sambiblioteket i Härnösand och berättade om sin bok inför en stor publik.

Det var mest av en slump som Åsbrink kom över de drygt 500 breven från familjen i Österrike till Otto Ullmann, som i februari 1939 tretton år gammal hade kommit till Sverige som ensamt flyktingbarn. Han kom genom den i Wien verksamma Israelsmissionen, som hade som syfte att omvända judar och därmed rädda dem från det straff som de led på grund av att de hade förskjutit Jesus/Messias. Efter Anschluss insåg man förmodligen att straffet var i hårdaste laget.

De barn som var kvalificerade var antingen redan döpta, villiga att låta sig döpas, eller, som i några få fall, åtminstone intresserade av att ta emot dopets sakrament. Föga förvånande var intresset påfallande stort.

Från de svenska myndigheternas sida krävde man dels att barn inte skulle stanna längre än två år i Sverige, för att sedan hämtas av sina föräldrar, ett krav som av uppenbara skäl snart blev inaktuellt, dels att föräldrarna själva inte sökte inresa.

Elisabeth Åsbrink skriver om ett iskallt Sverige, inpyrt av antisemitism. För det var inte riktigt så att dörren var stängd för alla. Det kommer 70 000 finska krigsbarn till Sverige, oftast väl emottagna. De judiska barnens antal uppgår till 600. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.

Samtidigt med Ottos historia berättar Åsbrink om familjens öde i det nazistiska Österrike. Snaran dras sakta åt, förföljelsen tilltar, inget land vill ta emot dem, trots förtvivlade försök att komma undan hamnar de i koncentrationslägret Theresienstadt, och mördas slutligen 1944 i Auschwitz.

Elisabeth Åsbrink har utfört ett gigantiskt researcharbete, som stundtals är mer spännande än en gastkramande deckare.

Höjdpunkten kommer förstås med skildringen av vänskapen mellan den judiske flyktingen och nazisten, IKEA-grundaren och sedermera folkikonen Ingvar Kamprad. Som det visar sig var han långt mer engagerad för nazistiska ideer, och betydligt längre i tiden, än han tidigare velat medge. Och än idag hyllar han den svenske nazistledaren Per Engdahl (i en intervju som Åsbrink gjorde).

För Elisabeth Åsbrink var arbetet med de 523 breven ett sätt att förhålla sig till sin judiska identitet. Hon är själv ett barnbarn till en överlevande från Förintelsen.

Snart är alla ögonvittnen från den tiden borta. Desto viktigare att nästkommande generationer fortsätter att berätta.