Civilisationens mardröm

ROMAN
Keltens dröm
Mario Vargas Llosa
Övers: Peter Landelius
Norstedts

Det är märkligt med stora frågor – efter att i många år ha intensivt funderat över och livligt debatterat frågan om människan är god eller ond, har jag med stigande ålder kommit fram till det banala svaret att hon är nog både och.

Egentligen behöver det inte vara banalt, utan kan snarare ses som en utmaning. Vilket är precis vad Vargas Llosa gör i sin senaste roman, publicerad nästan exakt ett år efter att han fick Nobelpriset i litteratur.

Keltens dröm tecknar ett skarpt porträtt av en viss Roger Casement, irländare i brittisk tjänst, äventyrare och upptäcktsresande, avslöjare och hänsynslös kritiker av behandlingen av urbefolkningen i Afrika och Amazonas, förkämpe för Irlands självständighet. Han avrättades 1916 mitt under brinnande världskrig för högförräderi, efter att ha försökt utverka Tysklands stöd mot Storbritannien.

Roger Casement är förvisso en sammansatt person, och Vargas Llosa personskildring är mästerlig, men det märkvärdigaste med denne kelt är ändå hans dubbla förvandlingar. Den första är när han som ung och äventyrslysten man ger sig iväg till Afrika, full av högstämda ideal om den vita kristna kulturens civiliserande mission. Ganska snart blir han varse att det handlar inte om framsteg, hälsovård och utbildning, utan om – rågummi.

Före det syntetiskt framställda gummit var rågummi i den accelererande industrialiseringens tidevarv en källa till ofantliga rikedomar. Den afrikanska befolkningen exploateras med total hänsynslöshet och obeskrivlig brutalitet, framför allt i det belgiska Kongo, nu mera det plågade Zaire, då kung Leopolds privata kolonilott av gigantiska dimensioner, pågick ett regelrätt folkmord, samtidigt som astronomiska profiter skapades, otroligt nog bakom en humanismens fasad.

Samma sak upprepas i Amazonas svårtillgängliga skogar. Och Roger Casement blir vad vi idag skulle kalla whistle blower, han förvandlas från imperialismens pojkscout till en hängiven försvarare av de inföddas rättigheter, ofta under ytterst besvärliga omständigheter och även med risk för eget liv.

Jag vet inte om det var avsiktligt från Vargas Llosas sida, men det är svårt att inte dra paralleller till vår egen tid, fast nu är det inte jakten på rågummi utan olja, mineraler och andra råvaror som motiverar militära interventioner i tid och otid, och som döljs bakom stolta paroller om mänskliga rättigheter.

Casements andra förvandling är den från mångårig lojal brittisk diplomat, belönad med höga ordnar och adlad, till en brinnande oförsonlig irländsk nationalist. Det är under resorna i Afrika och Sydamerika som Casement börjar alltmer identifiera de koloniserade urbefolkningarnas belägenhet med irländarnas. Han flyttar tillbaka till sin barndoms Eire, och blir successivt mer och mer indragen i politiken, och kampen för Irlands självständighet.

Även här ställer Vargas Llosa utifrån ett individuellt människoöde en mängd väsentliga frågor om politikens väsen. Alla utan tvekan lika aktuella idag. Är fiendens fiende alltid vår vän? Vilka medel är tillåtna, hur hänsynslös får man vara mot en hänsynslös motståndare? Är det rätt att ta upp kampen även om man vet redan på förhand att den leder till nederlag?

Vargas Llosa varvar på ett effektivt sätt Casements berättelser från Afrika, Peru och Irland med återblickar från hans sista dagar i fängelse i väntan på dödsdomen. Förmodligen hade han en hygglig chans att bli benådad, men den spolierades genom publiceringen av hans dagböcker, där han detaljerat redogör för sin homosexualitet. Dagböckernas äkthet är för övrigt än idag omdiskuterad.

Vargas Llosa är en fantastisk berättare, en på vilken man kan ställa mycket höga krav. Och tyvärr märks det stundtals en viss trötthet, då han transporterar text, och redogör stället för att skildra och gestalta.

Keltens dröm är inte desto mindre ett litterärt styrkebesked. Nobelpriset påstås ge skrivkramp. Helt tydligt icke så för Mario Vargas Llosa.