Romeo & Julia kören bildades i samband med en uppsättning av Shakespeares pjäs på Dramaten 1991. Gruppen har sedan dess fortsatt som en frilansensemble, i nära samarbete med Dramaten. Kören har uppträtt över hela världen, på Nobelmiddagar och kungliga bröllop. På tisdag kväll gav de en föreställning på Babelsberg i Kramfors.
Man spelade Giovanni Boccaccios 1300-talsklassiker ”Decamerone”. Verket har kallats för världslitteraturens första novellsamling, och är en ramberättelse om ett förnämt sällskap som flyr undan pesten i Florens ut på landet, där man fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Historierna är ofta komiska och parodiska skrönor, vilket bröt mot den tidigare högstämda diktningens stil, och har ofta en stark erotisk underton, det handlar mycket om otrohet, snedsprång, löjliga bedragna makar och kåta munkar och nunnor.
Boccaccios sällskap består av tio personer, tre män och sju kvinnor – allt för den erotiska spänningen! – Romeo & Julia kören har behållit antalet, men offrat erotiken för sångrösternas balans och harmoni, och könsfördelningen är helt jämn.
Det speciella med Romeo & Julia kören är att man har utvecklat en helt egen musikalisk genre som förenar körsång, sceniskt berättande och koreografi. Varje föreställning är en säregen och gränsöverskridande blandning av sång, dans och teater. Formen skapades och utvecklades i stor utsträckning av körens grundare och ledare Benoit Malmberg.
Resultatet är en lekfull föreställning, med suverän publikkontakt och med glimten i ögat. Man sjunker både A capella och med ackompanjemang, då till luta – skickligt hanterad av Pierre Nordahl, och slagverk.
Texterna är tyvärr på originalspråket italienska, och det vore kanske en bra idé med antingen ett texthäfte till publiken, eller om det är tekniskt möjligt en textremsa mot scenen.
Romeo & Julia kören har mycket skickliga sångare, med en stor spännvidd i uttrycket från det lättsamt folkliga till högstämt sakrala. Men det är framför allt det sceniska berättande jag imponeras mest av. Sångarna/skådespelarna har en stark scennärvaro, räds inte att ta ut svängarna, och bjuda på burlesk humor. Det finns förstås, precis som hos Boccaccio, ett underliggande allvar. Berättelserna kan handla om hur man drar en dryg överklasstreber vid näsan, om kyrkans och maktens dubbelmoral, och inte minst finns här en tydlig feministisk vinkel, självklar i en tid då tvångsgifte och resonemangsäktenskap var vanliga, och kvinnans ställning helt underordnad.
Det är en kul och annorlunda föreställning, full av glädje och sensualism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar