Den 27 januari 1945 nådde sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför. Fyra och ett halvt år av obeskrivlig fasa var till ända.
I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA. Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under för undernäring, slavarbete och brutal behandling. Många slet i de tyska industrier som var förlagda i anslutning till lägret, främst I G Farben, ett företag som för övrigt i omvandlad - och givetvis "avnazifierad" - form existerar i all välmåga än idag.
Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna skulle blott utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle utrotas. Jag vill mycket gärna tro att det som är gjort av människor kan förstås av andra människor. Det finns många litterära skildringar av helvetet i koncentrationslägren, bland dem Primo Levi, Imre Kertesz. Jag känner personligen flera som har berättat om sina erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Och ändå känns det att det finns en barriär, ett motstånd att ta till sig det oerhörda - hur kunde människor göra så mot människor. Någon liten del förblir nog alltid ofattbar.
Den 27 januari, dagen för Auschwitz befrielse, är också Förintelsens minnesdag. Visst behöver vi ceremonier, särskilda bemärkelsedagar som uppmärksammar och kastar ett ljus över vissa händelser som det är viktigt att minnas. Idag när alltfler grupper sprider främlingsfientlighet som i olika former blir accepterad och salongsfähig är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar