Veckan från hyllan 4

Listan på socialdemokratiska partiledarkandidater som tackar nej blir allt längre för varje dag. Inom Vänsterpartiet är det tvärtom, snart går det inte längre att hålla reda på alla som är intresserade att leda partiet. Centerpartiet håller masken, och trots ett katastrofval låtsas man som om man levde i den bästa av världar, och behåller son katastrofordförande. Miljöpartiet fortsätter ändå att vara annorlunda, där ska man byta talespersoner, eftersom reglerna är sådana, och det går lugnt och städat till.

Den som bedöms ha störst chans att bli en av talespersonerna är Gustaf Fridolin. Han har skrivit en djärv artikel i DN, där han inte ens räds att luta sig mot Karl Staaf, förmodligen i den trygga förvisningen att de flesta i alla fall inte har en susning om vem det var. Fridolin vill att Miljöpartiet ska bli en stark kraft i den politiska mitten.

I mitten börjar det bli tämligen trångt, då alla - utom möjligen med undantag för Vänsterpartiet, och inte ens det är helt solklart - väldigt gärna vill vistas just där. Det är tur att Sverige är ett stort och glesbefolkat land.

Trots Fridolins programförklaring är det många som frågar sig var han egentligen står, och vad han i själva verket vill. Ingenting kan vara lättare att ta reda på. Det är bara att gå till källan, och läsa innantill.

Allt står svart på vitt ända sedan 1898. Och dessutom skrivet av en Nobelpristagare, låt gå att han är numera tämligen bortglömd. Erik Axel Karlfeldts "Fridolins visor", vad säger ni om de här raderna?

Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldig skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar - lik vallmon på slokande skaft
- så lycksaligen matt mot hans barm.

Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.

Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.

Eller de här:

Jag har slitit ungefär
allt vad lett och otäckt är;
syns det mycket på mig?
Kanske grönskas än min säng,
givs min mö och föds mig dräng -
vem har lust att spå mig?

Skall jag gräla på min Gud?
Nej, han såg väl, att min hud
krävde bister smörja.
Sved nog, men sved ganska gott:
fick ej bli en riktig svott,
skall jag därför sörja?

Skall jag nu ha mera stryk?
Kanske tål jag än en dyk.
Storm på mina slätter,
kom med ur och kom med skur!
Jag är hård likt furans tjur,
som mot nordan vätter.

Eller de:

Jag lever allena, jag fingrar min flöjt,
jag suger min sura pipa förnöjt,
jag brygger mitt dricka och kysser mitt stop,
som själv jag stävat ihop.
Så masar en dag och än en dag;
mitt dalur slår sina sävliga slag,
och längese'n, tycks mig, ringde det ut
min ungdoms sista minut.

Små flickorna gå vid min fönsterkarm
med skymningens stjärnljus kring midja och barm,
med lockande blick bakom gran och jasmin:
"Kom och tag oss, kom ut, Fridolin!"
Då kännes det nästan, som vore jag ung,
min längtan vill flyga, men vingen är tung,
min mun vill sjunga, men tonen är glömd
och vårgigan sprucken och gömd.

Och jag sover den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min vila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar -
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sov, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande viv,
sov ut från ditt ensliga liv!