Ung kompositör flyttar hem till Ådalen

Han är visserligen född i småländska Värnamo men det är Docksta som är hemma. Efter långväga bortavaro både i norr och söder är Jonas Olofsson tillbaka i hembygden. Han är nu utbildad kompositör och ska nu fortsätta sin musikaliska bana med Docksta som bas. Den stora drömmen är att komponera musikteater med sågverk som tema.

Åtta år gammal flyttade 1995 Jonas Olofsson från Värnamo till Herrskog och senare till Berg i Docksta. Det var redan välbekanta trakter för honom, hans mamma är från Kramfors och familjen hade varit och hälsat på motföräldrarna i Ådalen åtskilliga gånger.

-          Docksta känns hemma, det finns en speciell stämning i Höga kusten med berg och dalar som passar mig och som inspirerar, säger Jonas Olofsson.

Efter Herrskogsskolan blev det gymnasium i Örnsköldsvik. Och sedan bar det av ut i världen. Jonas hamnade på folkhögskola utanför Linköping, där han gick en musikutbildning. Här lärde han känna många likasinnade och var med att bilda ett metalband. För att dryga ut den magra studentkassan arbetade han extra på ett sågverk.

Musikintresset väcktes tidigt. Pappa var trummis och det fanns ett trumset hemma i källaren. Och en vacker dag satt han bara där och spelade.

-          Jag bara kunde, det funkade på en gång, säger Jonas.

Hans äldre bror hade en gitarr och tillsammans spelade de Metallica-covers. Och det blev skolorkester och popband. Intresset för komposition kommer från film och tv-spel. Jonas hörde på musiken när hans storebror spelade dataspel, och han plankade den sedan på en synt.

-          Det var orkestral musik, och det var klanger som växte in, säger Jonas Olofsson.

Efter Linköping blev det åter en sväng hemma i Docksta. Han arbetade ett tag på ett sågverk i Ullånger, och bestämde sig att söka till musik- och ljudtekniklinjen på Hola folkhögskola.

-          Det bästa valet i mitt liv, säger Jonas.

Här fick han tillfälle att skriva mycket musik, och så småningom vågade han ta steget att söka till musikhögskolan i Piteå. Han fick hjälp att skriva partitur av Hans-Olov Furberg, och till sin egen förvåning kom han in. Att det var just Piteå berodde mest på att där finns en kompositionslinje utan någon särskild musikinriktning som på andra ställen.

Här upplevde Jonas en bra miljö med duktiga lärare och stora resurser, och med stor frihet i skapandet. Här fick han också chansen att samarbeta med professionella orkestrar, bland annat Norrlandsoperan.

Under sitt andra år i Piteå komponerade Jonas sitt första orkesterstycke, Luci and the garden – baserad på Luciferlegenden – och skickade in det till Uppsala tonsättartävling 2012. Han blev en av de sex finalisterna, kammade hem ett tredjepris, och dessutom publikens- och radiolyssnarnas pris – musiken direktsändes i radions P2.

-          Att skapa, att komponera, är det roligaste som finns, helst för en orkester som har en så stor palett med så många färger, säger Jonas.

Han vill gärna skriva musik för dans, för musikteater – särskilt musikalen ligger honom varmt om hjärtat – och dataspelspel, en gammal vurm. Men framför allt vill han gå sin egen väg.

-          Jag vill gärna kliva mellan skilda världar, jag skulle bli galen om jag inte fick göra olika saker, säger Jonas.

Och nu har han flyttat hem till Docksta. Här hoppas han hitta människor att samarbeta med, han har redan en del krokar ute, har kontaktat flera orkestrar.

Jonas har funderingar kring musik knuten till Höga kusten, att musikaliskt gestalta landhöjningen. Men framför allt skulle han vilja skriva musik om sågverkens historia.

Höger mot höger i polskt val

Imorgon söndag är det parlamentsval i Polen. De flesta opinionsundersökningar pekar på ett regimskifte. Det blir i så fall andra gången i år som högerliberala Platforma Obywatelska (Medborgarplattformen) får se sig besegrat av nationalistiskt-klerikala Prawo i Sprawiedliwosc (Lag och rättvisa). Det skulle ge PiS samma dominerande ställning inom polsk politik med både presidentposten och regeringsmakten som partiet hade under andra hälften av 2000-talet. Det kan tyckas förvånande med tanke på att polsk ekonomi har hittills klarat sig hyfsat genom den ekonomiska krisen.

Dariusz Zalega är polsk journalist och tidigare chefredaktör för den numera nedlagda tidningen Trybuna Robotnicza”, utgiven av fackföreningen ”Sierpien (Augusti) 80”, närstående Polska Partia Pracy (Polska arbetarpartiet).

-          Mot bakgrund av att närmare två miljoner människor har lämnat landet och sökt sig utomlands i jakt efter arbete ter sig PO:s framgångspropaganda inte särskilt trovärdig, säger Dariusz Zalega.

Arbetslösheten i Polen låg i augusti i år på tio procent, en siffra som är den lägsta på mycket länge. Men de regionala skillnaderna är mycket stora, och i en del områden, framför allt i nordöstra Polen kan arbetslösheten uppgå till 35 procent eller mer. Dessutom finns en dold arbetslöshet som inte kommer med i den officiella statistiken.

-          Det finns en stor grupp människor som uppfattar sig som systemskiftets förlorare. Det räcker att komma en liten bit utanför storstäderna för att konstatera att baksmällan efter systemskiftet 1989 kommer att pågå länge än, säger Dariusz Zalega.

-          Fondmedel från EU har möjliggjort förverkligande av stora infrastrukturprojekt, men har inte bidragit till utvecklingen av den industriella basen i Polen, och framför allt inte till lönehöjningar. Och det är just låga löner och brist på framtidsperspektiv som är den främsta orsaken till massutvandringen.

I parlamentsvalet står liksom i presidenvalet två högerpartier mot varandra. Postkommunistiska Sojusz Lewicy Demokratycznej (Demokratiska vänsteralliansen, SLD) har sedan valet 2001 då partiet fick över 40 procent av rösterna rasat ner till att kretsa kring femprocentsspärren. I valet på söndag ingår SLD i en koalition tillsammans med kulturliberala Twój Ruch, och några mindre vänster- och miljöorganisationer, och fackförbund. Opinionsundersökningar visar på skiftande stöd för koalitionen och dess möjlighet att klara åttaprocentspärren för koalitioner.

Dariusz Zalega ser SLD som ett parti för aktivister från den gamla tiden, ett parti för opportunister som är beredda att sälja sina ideal för makten. Dariusz påminner att SLD-ledare Leszek Miller tillät som premiärminister CIA:s hemliga fängelser i Polen, försvarade invasionen i Irak och förespråkade platt skatt.

Han vill ändå hyfsa bilden av Polen som ”ett land utan vänster”

-          Någon vänster finns det ju, i akademiska kretsar och i fackföreningsrörelsen. Ett spännande fenomen är det nya partiet RAZEM (Tillsammans). Det består av unga vänsteraktivister från främst storstäder. De lyckades samla 100 000 underskrifter för att kunna delta i valet, och det är i sig en stor framgång.

Men det är högerns idéer som dominerar den politiska arenan. Det gäller inte minst inom den unga generationen som hyser nyliberala åsikter om ekonomin, trots att många arbetar på osäkra kontrakt (så kallade ”skräpavtal”), och nationalistiska och främlingsfientliga uppfattningar är mycket starka, vilket visades tydligt i den senaste tidens stora demonstrationer mot flyktingmottagning.

-          Paradoxalt i ett land med massutvandring, avslutar Dariusz Zalega.

När internationell solidaritet fungerade

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

Den sanningsenlige storljugaren från Å

Erik Nyhlén föddes den 16 oktober 1915 i den lilla byn med det kortast möjliga namnet Å, strax söder om Kramfors.

Efter folkskolan arbetade Erik Nyhlén precis som de flesta andra i Ådalen på sågverk och i skogen. Men det var svåra tider med djup ekonomisk depression och hög arbetslöshet. Ett tag gick Erik på luffen. Sedan slet han ont som AK-arbetare på vägbyggen långt hemifrån i södra Sverige.

Erik Nyhlén gick i demonstrationståget till Lunde 1931, han såg liken och de sårade, och det minnet satte outplånliga spår i hans medvetande. Det var en klasskänsla och en misstro mot allt vad överhet hette som följde honom resten av livet.

1950 blev Erik Nyhlén frilansskribent på heltid, och han kom att tillhöra den legendariska skara som går under namnet Klarabohemerna.

Novellen, eller kortberättelsen, var en genre som passade Erik Nyhlén alldeles perfekt. Hans förråd av skrönor och historier av alla det slag var närmast outtömligt. Han var stolt över tillnamnet ”Den sanningsenlige storljugaren”. Och han citerade gärna sin mormor som sa om dottersonen: ”Pojken lög aldrig, han bare hitte på”.

Han kallades också ”Ådalens Piraten”.

Nyhléns mest kända novellsamling är ”Rosas kafé” från 1969. Berättelserna befolkas av ett galleri udda och färgstarka existenser med namn som Gris-Jonsson, Mordbrännar-Frasse, Orm-Johan, Mandarinen och Finn-Johanna.

Nyhléns porträtt är, liksom hans miljöskildringar, präglade av mycket humor. Det klassiska greppet är underdriften, och det främsta medlet är ironin – som ibland kan gränsa farligt nära cynism, men han är alltid obrottsligt solidarisk med sina karaktärer, de udda, de inte så framgångsrika, och han visar i alla lägen förståelse och empati för mänsklig svaghet och ofullkomlighet. Han förenar i bästa humanistiska anda det kristna kärleksbudskapet med den socialistiska solidaritetstanken.

Miljön för Erik Nyhléns berättelser är allt som oftast Ådalen, inte alltid, det finns en hel del historier som utspelar sig i Stockholm, och andra orter, eller som i ”Det vilsegångna tåget” i en surrealistisk fantasi, men som författaren skriver i ”Sågverket vid Ångermanälven”: ”Någonstans inom mig bär jag på en bild från en hemort dit jag ibland återvänder”. Hemorten det är Kramfors, i berättelserna ibland förklätt till det fiktiva Erlingsfors.

Det betyder inte att Erik Nyhléns författarskap har bara sitt värde som lokal hembygdsnostalgi och saknar aktualitet. Många av de samhällsproblem som han skildrar, som arbetslöshet, kommunal byråkrati, bostadsbrist, och mer allmänmänskliga fenomen som ojämlikhet mellan könen och spänningen mellan individ och kollektiv är lika aktuella idag som de var på hans tid.

Också Erik Nyhléns språk har inte förlorat sin vitalitet. Med hjälp av humorn, som byggs upp med halsbrytande eufemismer, inte sällan med en biblisk underton, uppnår Nyhlén en dialektisk verkan som skingrar det officiella språkets dimslöjor och pekar hän mot en humanistisk syn präglad av solidaritet och gemenskap.

Gränsöverskridande möten som imponerar

Månmors gästabud

Bothnia Rhytm Orchestra & Ulvens döttrar

Bothnia Rhytm Orchestra är ett storband med svenska och finska musiker från framför allt Väster- och Österbotten. En av medlemmarna är Örnsköldsviksbördige saxofonisten Peter Nordwall. Ulvens döttrar är en trio bestående av tre systrar från Åland, som sjunger folkmusik med influenser från både öst och väst.

Deras gemensamma skiva Månmors gästabud är en imponerande uppvisning i hur fruktbart det kan bli med gränsöverskridande möten. Det blir en fin blandning av jazz, rock och folkmusik, som skapar ett helt eget sound.

Skickliga professionella musiker, det bjuds på flera härliga solon, med bland annat Peter Nordwall, och sång som verkligen tar vara på rösten som ett instrument.

Ambitiöst om uppväxt i Nazityskland

En värld att vinna

Anna Fröding

Visto förlag

Hur var nazismen möjlig, är en fråga som ofta ställs. Även om Anna Fröding inte har ambitionen att ge något uttömmande svar, lämnar hon ändå ett litet bidrag genom sin skildring av Karls uppväxtår i Tyskland under 1920- och 30-talen.

Karl föds 1919 till en värld där tyskarna lider svårt av nederlagets trauma efter första världskriget, ekonomins sammanbrott och politikens kaos. Hans föräldrar är arbetare och kommunister, de har det fattigt och besvärligt, arbetslöshetens mörka skugga hotar hela tiden, pengarna räcker inte till, barnen får ofta gå hungriga. Samtidigt pågår det en politisk kamp, med våld på gatorna, ständiga trakasserier mot kommunister, och arresteringar.

Det är Karls mamma som i heroisk undanskymdhet, som så ofta var kvinnornas lott, håller ihop familjen. Ända tills nazisterna tar makten 1933.

Också Karl dras med i den kommunistiska ungdomsrörelsen, en verksamhet som blir allt farligare, och vid 16 års ålder hamnar Karl i koncentrationsläger, och där tillbringar han hela sin ungdom. Han överlever, mirakulöst nog, och kommer efter kriget till Sverige.

Det är en levande bildningsroman, men Anna Frödings hjälte skiljer sig åtskilligt från de flesta huvudpersonerna i vår tids individualistiska litteratur. Han är besjälad av ett ideal, kämpar för en bättre värld, i gemenskap med likasinnade.

Titeln ”En värld att vinna” är hämtad ur Kommunistiska manifestet. Frågan är vad Karl vinner och vad han förlorar. Men kampen i sig ger livet mening. Och den upphör inte utan fortsätter att vara nödvändig. För också i det fredliga Sverige flera decennier efter andra världskrigets slut börjar nazismens hydra åter visa sitt otäcka anlete.

Och hur är det möjligt?

Det är en oerhört ambitiöst upplagd roman, med ingående kunskaper i tysk nutidshistoria, vänsterns alla komplicerade turer under den perioden, och inte minst imponerande insikter i tidens vardagsliv.

Det är som en inifrånskildring av en som varit med. Bättre betyg än så kan knappast ges åt en författare.

Romanen är första delen i en planerad trilogi. Det finns all anledning att se fram emot fortsättningen.

Poesifestivalen i Västernorrland förnyar sig

Poesifestivalens final under lördagen bjöd på rejäl förnyelse. Efter att ha trampat i samma spår under flera år vågade arrangörerna i år att experimentera med nya former. Resultatet blev ganska lyckat.

Programmet komprimerades något, vilket gav publiken bättre överblick och större möjlighet att vara med under hela dagen. Istället för bara en programpunkt åt gången fanns det fler att välja på samtidigt. Programmet var dessutom befriande gränsöverskridande, med dans, musik, workshops, föredrag, film och drop in-samtal med litteraturvetare.

Och sist men inte minst skippades i år den stora finalen med alldeles för många poeter som under alldeles för högtidliga former läste alldeles för många dikter alldeles för länge. Det var säkert bra på sin tid, nu var det dags att gå vidare, och all heder åt arrangörerna som vågade ta steget.

Öppen scen fick delvis ny form också, vilket inte var inte ens planerat. Men eftersom listan där hågade poeter skriver upp sig för framträdande var mycket kort, uppmanades publiken att kliva fram och läsa sina alster. Och se där, en efter en reste sig personer ur publiken, det blev ganska många så småningom, de flesta osäkert och blygt, och de framförde en härlig blandning av olika stilar, genrer och även tonarter. Det blev bland annat jazzimprovisationer, sångtexter på engelska, kärleksdikt på arabiska, poem om fred och gud, och en hel föreställning om skilsmässoångest.

Det finns så otroligt mycket levande lyriskt skapande, det skulle behövas fler öppna scener i olika sammanhang.

Årets tema för festivalen var i anknytning till Norrdans 20-årsjubileum ”Ord i rörelse”, med många inslag med och kring dans. Finalen bjöd på en fantastisk vattendiktperformance med Elin Kristoffersson, en mångbottnad dansföreställning under suggestiv tystnad om människans komplicerade förhållande till naturen.

Hon följdes av poeten Aase Berg som läste ur sin senaste diktsamling ”Hackers”. Det handlade om parasiter, hästar och datorer, en poetisk radikalfeminism, listigt subversiv, med Aase Berg vanliga oväntade ordvändningar och dunkla referenser. Men ovanligt klangfullt, med många musikaliska ljudassociationer.

Kvällens andra poet var Leif Holmstrand, skåning med rötter i Sundsvall, som mässade – bokstavligen – fram sina civilisationskritiska dikter. Underhållande och annorlunda.

Underhållande var också den dansanta avslutningen med Lars T. Johansson och hans orkester Någonstans i Sverige som bjöd på en annan sorts poesi.