Ett samtal om livet med många röster

 

Kvällens röster
Natalia Ginzburg
Övers: Johanna Hedenberg
Bonniers, 2023

Romanen ”Kvällens röster” skrev Natalia Ginzburg under sin tid i London. Hon levde ganska isolerat, tog knappt någon del av nyheter, men läste allt hon kom över av den engelska författaren Ivy Compton-Burnett, och blev starkt påverkad av hennes romanstil. Compton-Burnetts romaner består nästan enbart av långa dialoger som växlar mellan lätt och svårt.

Ginzburg är emellertid ingen epigon, utan hon utvecklar en egen stil utifrån sin läsning av Compton-Burnett. ”Kvällens röster” är snarare som ett samtal med många inblandade, ibland talar de med varandra, oftare håller de bara monologer för sig själva utan att bry sig det minsta om någon lyssnar.

Ett fascinerande porträttgalleri passerar revy, och det är genom dialog, eller monolog, vi lär känna personerna.

Tiden är decennierna efter andra världskriget, med tillbaka blickar till det förflutna, fascismens styre i Italien, sedan kriget. Nu börjar livet återvända till någon slags normalitet, de socialister som förföljdes av svartskjortorna är åter aktiva på den politiska arenan, de socialister som blev fascister vänder däremot politiken ryggen.

Och någon är till och med kommunist.

Klassamhället lever vidare, även om skranken är kanske inte lika höga och svårgenomträngliga som tidigare. Samhället är mycket öppnare, många reser utomlands och får med sig impulser för livets olika sidor. Gamla traditioner och konventioner försvagas, men försvinner inte helt, långt därifrån.

Och det är just i ytan mellan samhällets förväntningar och det moderna uppgivandet av gamla konventioner som det uppstår konflikter, tillfällen missas medan många trängs in i oönskade relationer och situationer där de kommer att vantrivas för livet.

Ginzburg har en säker psykologisk blick för människornas sammansatta karaktärer, inte minst deras tillkortakommanden. Men hon saknar helt Compton-Burnetts bitande sarkasm, hennes författarskap präglas av en stillsam och vardaglig humanism, och det är just genom de icke-dömande skildringarna som hennes karaktärer får liv och framträder i all sin komplexitet.

Ur askan i elden - från fascism till nazism till en fred som inte gör någon skillnad

 

Jag stannar här
Marco Balzano
Övers: Helena Monti
Palaver Press

Sydtyrolen är ett område i Dolomiterna som i många århundraden var en del av det habsburgska väldet. Efter första världskriget tillföll provinsen Italien. Befolkningen i Sydtyrolen är tyskspråkig, och efter Mussolinis maktövertagande utsattes området för en kraftig och hänsynslös italieniseringsprocess. Tyska språket förbjöds, inhemska lärare och andra tjänstemän hämtades från Italien, de lokala utestängdes från undervisning och annan offentlig tjänst.

Här i byn Curon bor Trina och hennes man Erich med sina två barn. Med bondsk envishet kämpar de mot maktens godtyckliga förtryck och tidens obevekliga gång – det som ofta med ett positivt laddat ord kallas för UTVECKLING.

När Mussolini och Hitler knyter nära alliansband träffar de en överenskommelse om att befolkningen i Sydtyrolen ska erbjudas att flytta till Tyskland, med löfte om hus, mark och arbete. Många nappar och drar i väg, för att bli svikna och desillusionerade, de flesta kommer skamset tillbaka efter kriget.

Bland dem som stannar kvar hyser många hopp om att befrias från fascismens förlamande grepp av de tyska nazisterna. När ”befrielsen” väl kommer 1943 efter Italiens tvärvändning inser de snabbt att de har hamnat ur askan i elden.

Och de fortsätter på sitt sätt trotsa övermakten. Det tvingas de till också efter krigsslutet, freden får inte stopp på arrogans och maktmissbruk.

Romanen är skriven som ett aldrig skickat brev från Trina till den dotter som lämnade dem och bor någonstans i en storstad. Språket är levande och stilen hämtar sin kraft ur spänningen mellan lantlivets tröghet och det historiska skeendets dynamik.

Den italienske författaren Marco Balzano är obrottsligt lojal med sina karaktärer och han dömer ingen. Det är en djupt humanistisk berättelse som ställer sig helhjärtat på den lilla människans sida.

Och som ställer viktiga frågor kring utvecklingens väsen och det pris som måste betalas – vem är vinnare och vem är förlorare? I mobilitetens tidevarv kan det vara en motståndshandling att stanna kvar. När alla springer kan bara den som stannar upp få reda på rätt riktning.