Ur askan i elden - från fascism till nazism till en fred som inte gör någon skillnad

 

Jag stannar här
Marco Balzano
Övers: Helena Monti
Palaver Press

Sydtyrolen är ett område i Dolomiterna som i många århundraden var en del av det habsburgska väldet. Efter första världskriget tillföll provinsen Italien. Befolkningen i Sydtyrolen är tyskspråkig, och efter Mussolinis maktövertagande utsattes området för en kraftig och hänsynslös italieniseringsprocess. Tyska språket förbjöds, inhemska lärare och andra tjänstemän hämtades från Italien, de lokala utestängdes från undervisning och annan offentlig tjänst.

Här i byn Curon bor Trina och hennes man Erich med sina två barn. Med bondsk envishet kämpar de mot maktens godtyckliga förtryck och tidens obevekliga gång – det som ofta med ett positivt laddat ord kallas för UTVECKLING.

När Mussolini och Hitler knyter nära alliansband träffar de en överenskommelse om att befolkningen i Sydtyrolen ska erbjudas att flytta till Tyskland, med löfte om hus, mark och arbete. Många nappar och drar i väg, för att bli svikna och desillusionerade, de flesta kommer skamset tillbaka efter kriget.

Bland dem som stannar kvar hyser många hopp om att befrias från fascismens förlamande grepp av de tyska nazisterna. När ”befrielsen” väl kommer 1943 efter Italiens tvärvändning inser de snabbt att de har hamnat ur askan i elden.

Och de fortsätter på sitt sätt trotsa övermakten. Det tvingas de till också efter krigsslutet, freden får inte stopp på arrogans och maktmissbruk.

Romanen är skriven som ett aldrig skickat brev från Trina till den dotter som lämnade dem och bor någonstans i en storstad. Språket är levande och stilen hämtar sin kraft ur spänningen mellan lantlivets tröghet och det historiska skeendets dynamik.

Den italienske författaren Marco Balzano är obrottsligt lojal med sina karaktärer och han dömer ingen. Det är en djupt humanistisk berättelse som ställer sig helhjärtat på den lilla människans sida.

Och som ställer viktiga frågor kring utvecklingens väsen och det pris som måste betalas – vem är vinnare och vem är förlorare? I mobilitetens tidevarv kan det vara en motståndshandling att stanna kvar. När alla springer kan bara den som stannar upp få reda på rätt riktning.

Idag är det årsdagen av mordet på den italienske socialisten Giacomo Matteotti. Han kiddnappades och mördades 1924 av fascisterna.

Dagen till ära en recension av en bra bok om Italien:

BOK
Arma älskade Italien
Margareta Zetterström
Tintomara

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.

Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!

Och snälla Margareta, vad fick dig att förfalla till den narcissistiska avarten att pryda omslaget med en bild på dig själv?