Det börjar med en kort stund före en konsert. Sara Parkmans
rampfeber är alldeles påtaglig. Sedan går de ut på scenen, det är nersläckt och
allt ljus är på Sara. Hon är ensam – och känns allsmäktig. Hon släpper loss,
belysningen tänds och hon förenar sig med publiken. Och så ett klipp efter
konserten med en ensam Sara Parkman backstage. Inledningen till filmen ”Som vi
älskade” fångar i några få scener hela rikedomen och motsägelsefullheten hos
musikern och personen Sara Parkman.
Det finns en sådan dynamisk dialektik i allt hon gör, och
kanske också som den hon är. Hon spelar traditionell folkmusik, men drar sig
inte att utveckla den, och gärna hämta influenser från många olika håll. I en
obetalbar scen, Sara och hennes band ska spela, det ser ut som Stadshuset i
Stockholm, och de presenteras av en tjänsteman eller om det är en politiker,
som på tafflig engelska staplar klyschor om svensk natur och liknande på
varandra intill löjets gräns, varpå Sara Parkman påpekar stillsamt att hon är
antinationalist som vill förmedla folkbildning.
Det politiska och det personliga går alltid hand i hand. Liksom
engagemang och självdistans, vrede och tvivel.
Läs hela texten i Tidningen Ångermanland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar