Amos Oz in memoriam forts.

Judas

Amos Oz
Övers: från hebreiska till engelska Nicholas de Lang
            från engelska till svenska Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand

Det närmar sig påsk när jag skriver dessa rader, kristendomens viktigaste helg med dess lika märkliga som mäktiga berättelse om Jesu korsfästelse och återuppståndelse. Passionshistorien är central för den kristna läran, och ett mycket viktigt inslag är aposteln Judas förräderi av sin mästare. Han har ända sedan dess varit en arketyp för svek och förräderi, och begrepp som ”Judaskyss” och ”trettio silverpenningar” är etablerade i all världens språk.

Judas Iskariot har också likställts med den svekfulle juden, Kristusmördaren, och utgjort ett förödande bränsle för antisemitismen genom århundraden. Det gör Judas till en komplicerad figur i judisk historia, och det är knappast förvånande att han antingen förtigs helt eller på olika mer eller mindre intrikata sätt omvärderas i judisk historieskrivning och skönlitteratur.

Den israeliske författaren Amos Oz försöker i sin senaste roman, med just titeln ”Judas”, att förstå själva förräderiets mekanismer och även dess väsen och mening. Fast egentligen är det bara en nödtorftig täckmantel för ett vindlande och bitvis förtvivlat resonemang kring det sionistiska projektet, allmänt känt som staten Israel.

Han vill gärna ha ryggen fri, eller om det enbart beror på ödmjukhet, när han förankrar sin berättelse i en historisk, främst judisk, tradition.

Huvudpersonen heter Shmuel Ash, och även om Oz förnekar det på några rader i förbigående, är det omöjligt att inte associera till Sholem Asch, mellankrigsårens mest bemärkte jiddischförfattare, som mycket riktigt har skrivit en roman med titeln ”Mannen från Nasaret” (finns i svensk översättning!) och vars kärna utgörs av Evangeliet enligt Judas, där den påstådde förrädaren ses som en oskyldig spelpjäs i ett determinerat ödesdrama.

Shmuel Ash är dessutom som klippt och skuren ur en Tolstoyroman, tafatt, intelligent, förvirrad, en sökande idealist, jag kom direkt att tänka på Pierre Bezukhov i Krig och fred. Inte alldeles överraskande nämns Tolstoy av Amos Oz som en lämplig författare för drömmare, och den ryska gigantens radikalpacifism är säkert inte heller utan betydelse.

Shmuel Ash forskar kring ”judiska aspekter på Jesus”, och hans forskning har inte minst ett stort fokus på Judas person och gärning. Den unge mannen möter på sin väg dottern till en viss Shealtiel Abrabanel, en gång i tiden en ledande sionist, men som 1947 motsätter sig staten Israels tillblivelse. Han förkastar inte bara den judiska staten, och egentligen alla nationalstater, han tar helt sonika totalt avstånd från staten som sådan, i någon slags desperat anarkism.

Hans ställningstagande tas förstås inte väl upp, för att uttrycka det milt, han dör bitter några år senare, fördömd och utfryst som förrädare och ”arabälskare”.

Dottern har varit gift med en man som trots dålig hälsa gick ut som frivillig i kriget 1947-48, det som kallas för självständighetskriget av judarna och Nakba – Den stora katastrofen – av palestinierna. Han blev bestialiskt dödad, och sörjs nu av sin far, lärdomsgiganten Gershom Wald. Han kan inte förlika sig med att sonens död skulle ha varit förgäves, även om han klär sin sorg i intellektuell klädedräkt: staten Israels tillblivelse var en nödvändighet och det kunde bara ske med våld, statsfadern Ben-Gurion var ett geni av profeternas dignitet.

Amos Oz fortsätter att gäcka sina läsare, Abrabanel är en välkänd judisk filosof, en renässanshumanist verksam under 1400- och 1500-talen. Däremot har jag inte klurat ut om Wald, som ju betyder skog, har någon särskild signifikans.

Så vad innebär förräderi och vem är egentligen förrädare? Är det Abrabanel som vill att judar och araber, alla människor, ska leva i fred och välstånd, samarbeta utan yttre tvång, eller Ben-Gurion, som har svikit sin ungdoms socialism och sina humanistiska ideal?

Det är frågor som tål att ställas, inte minst i dessa tider som skakas av nationalismens aggressiva återkomst.

Även om romanen inte är någon litterär fullträff, alltför mycket av idégodset förmedlas genom dialog, med långa predikande inlägg, så förstår man att problematiken utspelar sig i författarens eget inre, att ambivalensen och striden är hans egen, och det skänker skildringen liv.

Några svar ges inte, så klart. Men det finns kanske en öppning i attityden hos Abrabanels dotter, den gåtfulla Atalia (också det namnet är en litterär referens!), som anser att det vilar ett löjets skimmer över hela det manliga könet, män är bara omogna pojkar som gillar att slåss.