Samma vindar, samma dofter

Myten om judebolsjevismen

Håkan Blomqvist

Carlssons

Sions vises protokoll säljs på Adlibris! Nyheten slog ner som en bomb, och reaktionerna blev kraftfulla. Kritiken var svidande och krav ställdes att boken skulle tas bort, eller åtminstone förses med en kommentar.

Sion vises protokoll har gjort en häpnadsväckande karriär under sina drygt hundra år. Ursprungligen är det ett falsarium, sammanställt i slutet av 1800-talet på beställning av *Ochranan*, den ryske tsarens säkerhetstjänst, och som utger sig för att vara ett bevis på en judisk sammansvärjning för att ta makten över världen.

Syftet var att diskreditera den liberala och framför allt socialistiska oppositionen och deras krav på reformer, och vända det växande missnöjet i Ryssland mot judarna. Vilket lyckas till att börja med, med flera vågor av fruktansvärda pogromer som följd.

Protokollen sprids snart till Västeuropa och vinner allt större tilltro. Men det är först med Oktoberrevolutionen och inbördeskriget som följer som myten om judebolsjevismen kommer att blomma upp.

Det räckte att peka ut flera bolsjevikledare, med Trotskij – Bronstein! – i spetsen. Den svenske liberalen Anton Nyström påstår rent av att *alla* medlemmar i bolsjevikregeringen är judar. Vidare påstods svepande att judarna stödde revolutionen, vilket inte saknade fog: många judar flydde undan de vita styrkornas massakrer till de betydligt tryggare områden som kontrollerades av bolsjevikerna.

 Och så var det Bela Kun i Ungern och Kurt Eisner i Bayern, och var inte Marx själv…

Under 1920-talet etableras bilden av kommunismen som judisk, och tas för en självklar sanning av inte enbart den reaktionära högern.

Att den radikala arbetarrörelsen inte var inhemsk var naturligtvis inte utan konsekvenser. Judarna var en främmande ”ras”, utan känsla för sina respektive länder – inte för inte var socialismen internationalistisk! – bara intresserade av att sko sig på sina värdfolks bekostnad, och fientliga till den västerländska civilisationen.

Den socialdemokratiske ideologen Artur Engberg – en antisemitisk katt bland de annars relativt fördomsfria socialdemokratiska hermelinerna – kallar utan omsvep kommunismen för ”socialismus asiaticus”, helt främmande för Sverige och Europa.

Håkan Blomqvist tecknar en fullödig historisk bakgrundsbild, och visar förtjänstfullt hur myten om judebolsjevismen vinner mark genom att skapa en berättelse som gör världen begriplig. Den förmedlar också en klar distinktion mellan gott och ont, där det onda är allt det som moderniteten, i betydelsen demokrati, sekularisering och sociala reformer, står för, och vilka som finns bakom denna modernitets demoner: kommunism och, i senare nazistisk tappning, kapitalism.

Blomqvists bok har underrubriken *Antisemitism och kontrarevolution i svenska ögon*, och hans huvudsyfte är att undersöka hur de internationella idéerna kring judebolsjevism återspeglades i Sverige.

Inte helt förvånande fanns det en bördig mylla för dylika uppfattningar även här. Rysskräcken var av gammalt datum, och späddes på ytterligare genom revolutionen 1917.

Störst betydelse hade myten om judebolsjevismen för inreserestriktioner för judiska emigranter, och den hemliga polisens övervakning av judiska flyktingar från Ryssland. Det sena 30-talets restriktiva invandringspolitik var säkerligen också påverkad av antikommunism och antisemitism.

Svenska krigsaktivister, av vilka många hade tjänstgjort på den vita sidan i Finland och Baltikum, såg gärna Sverige som en nordlig kristen utpost mot barbariet från öster, och ville att Sverige skulle sluta upp i korståget mot den unga Sovjetstaten.

Dessa bisarra konspirationsteorier är långt ifrån döda, och har även fått lite av en renässans ibland annat delar av Östeuropa, där uppgörelser med kommunismen ofta ursäktar vilka vidrigheter som helst.

Det finns också en parallell: liksom för ett sekel sedan står vi åter vilsna inför en ny, skrämmande och obegriplig verklighet, som främst tar sig uttryck i globaliseringen. Det krävs en ny berättelse, en ny myt, och den här gången är det muslimerna som ligger bakom konspirationen att ta över västvärlden.

Nyckelbegreppet är inte längre ”ras” utan *kultur*. Men det är samma groteska sammansvärjningsteorier, och spåren förskräcker.