Förintelsen i Norge

I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har succesivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.