Idag är det födelsedag för en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Inte mycket att fira, om ni frågar mig. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".
Så skrev jag om den:
Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.
Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.
Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.
Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.
Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.
Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.
Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.
"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar