Om stenarna
kunde tala i Palma de Mallorca
Anita
Goldman
Natur & Kultur
1492 är ett ödesdigert år i spansk historia. Columbus
avseglar för att upptäcka sjövägen till Indien, men kommer till helt annat
ställe. Det sista moriska fästet i Spanien, Granada, faller, och den muslimska eran
på den iberiska halvön är därmed över. Nu ska Spanien bli ett enhetligt och
homogent rike, självklart ett katolskt sådant, och då passar man på och utvisar
judarna ur landet.
Det är inte bara kristen nit som ligger bakom fördrivningen
av judarna, det finns också betydligt krassare motiv. Genom konfiskering av
egendom, skumma bedrägerier och mutor kan många ämbetsmän, både världsliga och
kyrkliga, berika sig ordentligt.
Dessutom är utvisning av judar ett gammalt beprövat knep i
Europa att bli kvitt sina skulder, för både privatpersoner och kronan.
I den kristliga barmhärtighetens namn erbjöds judarna ett
val: fördrivning eller ”frivillig” konvertering. Mycket till val var det
förstås inte, många böjde sig och tog emot dopet. Men i sitt hjärta höll de
fast vid sina förfäders tro.
Det var ett fenomen som fortsatte flera hundra år framåt,
trots inkvisitionens intensiva förföljelse. De falska kristna avslöjades
obarmhärtigt, och dömdes till hårda straff. Vid återfall var straffet alltid
döden genom bränning på bål.
Läs hela texten i Flamman.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar