Han började som graffitikonstnär vid 13-årsåldern. Sedan
hamnade han i ”trouble”, problem, som han med en elegant eufemism uttrycker
det. Då återstod ingenting annat än att skaffa sig en gedigen utbildning vid
Royal Academy of Arts. Han är numera en erkänd konstnär i hemlandet
Storbritannien. Nyligen har han flyttat till Sverige, och har nu sin första
svenska utställning på Galleri Andra våningen i Järnsta kulturkafé i Nordingrå.
Som person är han mycket öppen och social, men förblir på
ett charmigt sätt pojkaktigt hemlighetsfull. Hans artistnamn är Sweet Toof, och
han vill inte avslöja sitt riktiga namn. Han har sina rötter ”någonstans i
England”, och bor numera ”på landet ett par timmar från Stockholm”.
Det kan förstås vara ett sätt att vända intresset från
konstnären till hans konst. Även om det finns en risk att det kan bli tvärtom.
Men den är nog ändå inte så stor. Sweet Toofs konst är
tillräckligt fascinerande i sin egen rätt.
Den är en hisnande resa genom konsthistorien. Sweet Toof rör
sig obehindrat mellan klassiska förebilder som Goya, Bacon, Picasso och
graffitikonstens uttrycksformer. Han knyter också an till 1500- och 1600-talens
vanitastradition, och namn som Holbein och Brueghel den äldre, och kombinerar
det helt obekymrat med serieteckningsestetiken.
Men mest påtagligt är ändå inflytandet från den mexikanska
memento mori-traditionen. Hos Sweet Toof tar den sig uttryck i fascinationen
för tänder. Det är ett motiv som återkommer i alla hans verk.
Det är dödsgrin. Det är identitetsbestämning av döda. Det är
vad som är kvar när naturens processer har gjort sitt. Memento mori – kom ihåg
att du är dödlig.
Det är naturligtvis lätt att övertolka. Sweet Toof är en
lekfull konstnär med ett särpräglat sinne för humor. Mycket av hans konst är
som på skoj, han kommer nära det rena uttrycksbehovet. Och på samma sätt som
han förhåller sig fri till historiska stilarter, blandar han flera dimensioner
och olika tekniker.
Grafik, träsnitt kompletteras gärna med vattenbaserade
färger och kritor. Som den graffitikonstnär han är använder han spray, men
helst utomhus. Lika ofta rollar han. Vardagsföremål får sin egenartade
utsmyckning, och exponeras hämningslöst med hjälp av kitschiga piedestaler och
andra hemprydnadsobjekt.
Men det går ändå inte att komma ifrån memento
moris-estetikens funktion som en kommentar till – och kritik av – en samtid som
förtränger döden, hyllar ungdomlig styrka och rusar genom livet i sin
narcissistiska hetsjakt på omedelbar behovstillfredsställelse och materiell
statussträvan.
En helt unik konstutställning att sätta tänderna i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar