När humanismen dog

Det begravda berget

Ulf Eriksson

Bonniers

Samtiden är både någons förflutna och någon annans framtid. Det märkliga fenomen som vi kallar tiden är ett flöde som länkar samman samhällen och generationer. Varje given epok är tämligen hemmablind – eller kanske tidsblind är ett bättre uttryck – och ser sig som klart avgränsad gentemot både historien och framtiden, med ett samhällsetos i sin egen rätt. Eftervärlden är inte alltid lika generös och tenderar att nedvärdera hela tidsepoker till mellantider eller övergångstider. Vad skulle medeltidens människor anse om att deras tid blev utsedd till att vara något mitt emellan antiken och renässansen?

I romanen *Det begravda berget* tar Ulf Eriksson ett väldigt grepp på vår samtid, och han gör det främst genom att låta tre generationer skärskåda den utifrån sina egna tidsperspektiv. De tre personerna är födda 1924, 1958 respektive 1997. Det är framför allt den yngsta av dem, Britta-Linnea, som 53 år gammal, och alltså år 2050, som får komma till tals. Genom sina egna fragmentariska minnen och återfunna dokument blickar hon tillbaka på sin far, som bär omisskännliga drag av författaren själv, och dennes far, farfar Nisse.

Britta-Linnea utser åren mellan 2000 och 2015 till en ”övergångstid”, och genom miljöskildringen av hennes tid får läsaren ana vad som gick snett under de 15 åren.

För snett gick det. Framtiden är dystopisk. Visserligen tekniskt mycket avancerad, Ulf Eriksson roar sig med lite science fiction-pastisch och hittar på några skojiga uppfinningar, men är befriande återhållsam med framtidsteknologiskt bråte, som så ofta belamrar sf-genren.

Det är uppenbart att en miljökatastrof har inträffat, allvarlig men inte helt förödande. Solen lyser mest med sin frånvaro, oförklarlig massdöd drabbar djurvärlden, delar av landet är avstängda av oklara skäl, stora områden i Stockholm är förfallna och igenväxta, och egentligen förbjudna att vistas i, även om många tycks strunta i förbudet, utan att det medför några konsekvenser av något slag.

Samhället är också starkt socialt skiktat, och vissa delar av staden behärskas av kriminella gäng och det är direkt farligt att bege sig dit.

Vilket är en aning märkligt, då samhället anno 2050 präglas av total kontroll – inte helt klart om det är av myndigheter eller företag, troligen en korporativistisk nivå som förenar de två. Allt och alla övervakas kontinuerligt, alla hårddiskar skannas regelbundet (!), men i valfrihetens förlovade land finns det givetvis en lösning också för dem som vill ha sin integritet: ”Den som önskar en privatsfär måste betala för det”.

Och trivs man inte med livet som det är kan man alltid kliva in i parallella verkligheter.

Den underliggande kritiken mot tekniken är tydlig. Teknologins löfte infrias än en gång inte, den befriar inte, utan skapar istället en njutningskultur i trivselkapitalistiska former, en ständig förändring utan någon som helst utveckling, det leder bara till att det som Eriksson kallar ”människointresset” försvinner och ersätts av ”ett verkställande och en automatiserad administration av det mänskliga”.

När det kontrasteras mot farfar Nisses optimistiska klassresa under 50-talets skördetid framstår humanismens kris – för att inte säga kollaps – som det goda folkhemmets definitiva sammanbrott.

Och är man riktigt pessimistiskt lagd kan man även skönja ett abrupt slut på den kulturepok som inleddes med renässansen.

Erikssons språk har en närmast vulkanisk rikedom. Tyvärr tenderar han ofta att vara alltför resonerande, och språket får lätt en akademisk slagsida, vilket riskerar att fjärma läsaren. Inte minst dialogen låter stundtals som ett P1-program. Och ibland kan det intellektuella slå över i det dunkelt vaga som förväntas erbjuda metafysiska djupsinnigheter, men som bara är ett stilistiskt knep att dölja tankens tomhet.

Men det är en stark och djärv samtidsroman som Ulf Eriksson har skrivit. Kritiken är skoningslös men aldrig uppgiven. Samtiden är om inte onödig så i varje fall inte nödvändig. Det finns en framtid och en annan värld är möjlig.