Sylvass satir om idiotliberalism

Bränn biblioteken

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag, 2014

”Biblioteken står för allting som trots allt är bra i det här landet”. Lätt att instämma i, biblioteken kan rent av stå som symbol för en framgångsrik välfärdsmodell som har blivit till standard i hela världen. Det är gratis, det är skattesubventionerat, det är tillgängligt för alla, här finns kunskap och insikt att hämta.

Helt oumbärligt kan tyckas. Men bara om man inte har insett konsekvenserna av den nyliberala samhällsordning som gör sig allt mer gällande.

På det att ingen ska missa poängen har Kalle Holmqvist avskaffat begreppet ”nyliberal” och ersatt det med ”idiotliberal”. Ganska träffande.

Romanens huvudperson Jesper, och hans vänner, roar sig mig att driva fejkade borgerliga kampanjer. Det fungerar varje gång, oavsett om det gäller att sluta tala om mur i Visby, så att det inte associeras till Berlinmuren, eller att stödja kristdemokrater i deras krav på skärpta straff.

Och eftersom Jesper och gänget är heligt förbannade på de bisarra regler som gäller för digitala medier, främst då fildelning, som de anser – med all rätt! – är en form av biblioteket, fast på nätet, bestämmer de sig att dra igång en ny fejkkampanj som med hänvisning till fildelning ska kräva förbud mot lån på bibliotek.

Det är så vansinnigt att det bara kan misslyckas, och sedan leda till att göra fildelning laglig. Eller?

Mer än så ska inte avslöjas.

Holmqvist har skrivit en sylvass satir, klyschorna står visserligen som spön i backen, men det är riktigt, riktigt roligt. Och som sig bör riskerar skrattet hela tiden att fastna i halsen.

Tragikomisk är också den fond som utgörs av ett privatiserat, segregerat och gentrifierat Stockholm, där kommunal service har lagts ut på entreprenad, ingenting fungerar som det ska, men där ingen tar ansvar, och de som protesterar hänvisas bara till en Facebooksida!

Kalle är inte heller särskilt snäll mot vänstern.

Ramberättelsen om Jespers komplicerade privatliv borde ha hållits i betydligt stramare tyglar, men utgör ändå en belysande parallell om samhällets förlamande kraft mot all radikal förändring och självständig kreativitet.