Litteratur och politik

Det finns mycket att säga om debatten kring Mo Yan och den kritik som har riktats mot honom. Men diskussionen har gjort en sak uppenbar med en påträngande tydlighet – litteratur och politik hör ihop.


Den uppfattningen framträder än skarpare genom att den plötsligt hävdas också av dem som i vanliga fall pläderar för konstens autonomi. Och jag ännu inte hört någon, inte ens Peter Englund, försöka försvara Mo Yan med enbart litterära meriter.

Kritikerna utkräver med emfas en skyldighet, ja rent av en plikt, av författarna att vara engagerade, att vittna, att ta ställning.

Och det gör de alldeles rätt i (även om man kan tycka att det är lätt att ställa krav på andra som inte kostar något för en själv). Litteratur är alltid om något, och vad du skriver spelar roll, stor roll. Liksom hur du skriver, och för vem.

Ett tomt skal, upptaget med att skåda in i sig självt, angår ingen.

Bra litteratur, litteratur som gör skillnad, hittar spännande sätt att förena form och innehåll.

Som hos Mo Yan.