Det är naturligtvis fullt logiskt, alla vet att Nobelpriset följer politiska mönster och konjunkturer. Det förnekas visserligen med jämna mellanrum från Akademiens sida, men dessa förnekande är det sällan någon som tar på större allvar.
Priset till Mo Yan är om något ett bra bevis på Akademiens känsliga väderkorn i världspolitikens labyrinter. Att den uppstigande stormakten Kina har belönats med två Nobelpris under 2000-talet kan naturligtvis vara en ren tillfällighet, men är det någon som verkligen tror det? Knappast.
Nobelprisets prestige bygger på flera faktorer. Prissumman är stor – och det är mycket viktigt! Vidare den historiska kontinuiteten, priset har delats ut i över hundra år, med smärre avbrott som vanligen skylls på världskrig (det vore intressant att få veta de verkliga skälen).
Sist men inte minst handlar det om val av pristagare, även om listan på listan på dem som inte har fått priset är lika lång och illuster som på dem som vederfarits äran. Vem som får priset beror på vilka som sitter i Svenska Akademin, och listan över pristagare är ett ständigt kretslopp mellan tradition och avantgardism, låt gå att det nyskapande och kontroversiella har haft svårt att få sin belöning.
Valet av pristagare pendlar också mellan de kända och de okända, och Nobelpristes status finns kanske just i spänningsfältet mellan de lyckade valens auktoritet och den debatten som de mindre lyckade ändå förmår att väcka.
Litteraturen har sin egen darwinism, och det är först långt efteråt som vi vet vilka som var författare av rang och vilka som var tillfälliga dagsländor som bara flaxade förbi Parnassen som snabbast med färggranna vingar. Och är en glömd författare verkligen med nödvändighet en dålig författare?
Ser vi bakåt på vilka som har fått priset för 100, 75, respektive 50 år sedan kompliceras frågan ytterligare.
För 100 år sedan tilldelades priset den tyske dramatikern Gerhart Hauptmann. Han var en banbrytare inom den tyska teatern, sedan länge dominerad av förkonstling, stiliserat formspråk och akademisk anda. Med Hauptmann kom naturalismen in på den tyska scenen, han skildrade gärna samhällets lägre klasser, och använde talspråk, till och med dialekt, vilket var revolutionerande på sin tid.
Politiskt var han totalt hopplös, när kejsaren abdikerar efter nederlaget 1918 hälsar han Weimarrepubliken med entusiasm, 1933 förklarar han sig lojal med nazisterna, och 1945 fångad i fällan i sitt hem i Nederschlesien – som snart kom att till höra Polen – välkomnar han Röda armén.
Han är numera mycket litet spelad utanför Tyskland, förutom hans mest kända verk, ”Vävarna”, som mycket riktigt sattes upp i somras av Teater Tillsammans på Teater Tribunalen.
1937, för 75 år sedan, gick priset till fransmannen Roger Martin du Gard, en av dessa många pristagare som inte har lämnat bestående avtryck i litteraturhistorien. Som hans främsta egenskaper som författare brukar anges noggrannhet och känsla för detaljer. Han var utbildad till arkivarie. Hans magnum opus är en romanserie i åtta delar ”Släkten Thibault”. Den handlar om en borgarfamiljs upplösning under inre och yttre tryck, med första världskriget som kulmen. Du Gard tillbringade själv närmare fyra år vid fronten. Det är inte svårt att se aktualiteten i det sena 30-talets allt mer hotfulla atmosfär.
För eftervärlden har nog du Gard ändå gjort sig mest bemärkt genom att tillhöra kretsen kring André Gide. ”Släkten Thibault” publicerades i svensk översättning mellan åren 1922-40. Kuriöst nog kom den 2007 som talbok.
Med 1962 års pristagare tar vi klivet upp i en helt annan division. John Steinbeck tillhör den moderna litteraturens klassiker. Främst då hans enastående skildring av 30-talskrisen i ”Vredens druvor”. Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.
Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (tänk Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.
Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar