Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.
Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.
Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.
Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.
Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.
En författare som är varken särskilt komisk eller tragisk är Don DeLillo. Han har skrivit en roman om just 11/9.
ROMAN
Falling Man
Don DeLillo
Övers. Rebecca Alsberg
Atlantis, 2007
Det börjar med en mycket suggestiv skildring av attacken mot tvillingtornen i New York den 11 september. Sedan följer en historia om en man som överlevde, och hans familj. Det interfolieras av terroristernas egen berättelse, skickligt men inte övertygande. Och överallt dyker det upp ”Falling Man” en performanceartist som hänger från olika offentliga byggnader, som en påminnelse om ”dem”, en nog så övertydlig symbolik.
Det finns något kusligt över DeLillos böcker, och ”Falling Man” är inget undantag. Alla miljöer är helt sterila, ökenliknande, om vi så är mitt i New York, och det är där vi oftast befinner oss. Människornas tillvaro är helt atomiserad, de relaterar knappt till varandra. Medveten estetik eller helt enkelt författarens oförmåga?
DeLillo skriver en fantastisk dialog, men i övrigt är hans prosa full med eleganta men oklara formuleringar, dunkla metaforer och metafysiska funderingar. Det finns mycket mystiskt bråte, som jag förmodar ska ge ett intryck av djup, men här gäller nog skaldens ord om att ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Och det smyger sig in en misstanke att den postmoderna öppenheten är ingenting annat än borgarklassens förvirring.
Självmordsattacken mot WTC-tornen skapade utan tvekan ett trauma i USA, med återverkningar i hela världen. Det finns romaner som tolkar ett historiskt tidsskede bättre än alla vad alla avhandlingar någonsin förmår. Det här är inte en sådan roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar