Händelseutvecklingen i Tunisien, Egypten och de andra länderna i Mellanöstern inger hopp. För folken där naturligtvis, men också för oss andra. Historien är inte slut, det finns inte bara en väg, när det ser som mörkast ut vänder det plötsligt. Det är en läxa, både för all världens makthavare, men även för dem som förtvivlar. Det finns alltid hopp.
Egypten är ett spännande och trevligt land som jag hade nöjet att besöka förra året. Överallt var det fullt med ryssar, på många ställen var skyltarna också på ryska, och varenda försäljare kunde köpslå på i stort sett vilket språk som helst. Det var egentligen inte så trevligt.
Man såg väldigt få egyptiska kvinnor, alla försäljare, serveringspersonal, hotellanställda, och så vidare, var män. Utom på apoteken, där arbetade bara kvinnor. Intressant, varför just på apotek?
En fin vecka i Hurghada förlängdes oväntat av ett vulkanutbrott på Island. Tala om globalisering! Hemresan var ganska äventyrlig, men det ska jag berätta en annan gång. Hem kom vi i alla fall, även om det var en vecka senare än planerat.
Världen gick inte under, om man säger så.
Nu när jag tittar på tv-bilder från Kairo, Alexandria, och de andra egyptiska städerna, lovar jag mig själv att äntligen lära mig mer om detta fantastiska land, och gå bortom Mika Waltaris i och för sig fina "Sinuhe egyptiern". Jag ska läsa Mahfouz och Nawal el Saadawi. Och dessutom Miral al-Tahawi, Alaa al-Aswany, Tawfiq al-Hakim, Ahmad al-Khamisi, Edwar al-Kharrat, Albert Cossery, Taha Husein, Sunallah Ibrahim, Yousuf Idris, Nabil Naoum, Abd el-Rahman Sharqawi, Ahdaf Soueif, Baha Tahir.
Det tycker jag att ni också ska göra. Och jo, alla dessa finns översatta till svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar