En judisk republik

BOK
Birobidzjan. Judiska Autonoma Området i ryska Fjärran Östern
Lars Åhlander
Dialogos, 2010

Det tsaristiska Ryssland lämnade efter sig en mångnationell stat, med en mängd olösta minoritetsproblem. En av de mest utsatta befolkningsgrupperna var judarna, som under tsarregimen utsattes för ständig diskriminering och kraftiga begränsningar, som till och från flammade upp i våld med regelrätta pogromer (ett ryskt ord ursprungligen), med misshandel, plundringar, våldtäkter och även dödsfall. Vid förra sekelskiftet fanns det i Ryssland över fem miljoner judar – och då hade ändå över två miljoner redan lämnat landet för Amerika.

När bolsjevikerna efter inbördeskriget väl hade konsoliderat sin maktställning fanns det en stark ambition att lösa minoritetsmotsättningarna. Enligt deras program skulle det ske i en anda av självbestämmande och bejakande av varje folks kultur. Självbestämmandet borde vara kopplat till ett bestämt territorium, helst nationellt enhetligt.

För judarnas del medförde det ett uppenbart problem. Efter ganska storslagna planer för en judisk sovjetrepublik på Krim, som dock stöp på lokalbefolkningens våldsamma motstånd, bestämde man sig att bilda ett autonomt judiskt område i Birobidzjan, i Fjärran Östern, på gränsen till Kina.

Området skulle vara världens första judiska stat, och var naturligtvis också tänkt som ett alternativ till sionismen. Därför satsade man på jiddisch, det arbetande folkets språk och kultur, till skillnad från sionismens hebreiska borgerliga nationalism.

En annan ambition som Birobidzjan hade gemensam med sionismen var det judiska folkets ”produktivisering”. Den skeva sociala strukturen, de flesta judar var hantverkare, småföretagare, med en stor andel så kallade ”Luftmenschen”, skulle avhjälpas genom att judarna blev jordbrukare. Både kommunisterna och sionisterna misslyckades i det avseendet.

Birobidzjan blev aldrig någon större framgång. Judarna förblev alltid en minoritet i området. Inte fler än 40 000 judar bodde där på en och samma gång, även om omsättningen var stor, och sammanlagt kan så många som en miljon judar ha passerat området.

Birobidzjans avlägsna läge, det är 832 mil från Moskva, liksom områdets svåra klimat, var säkert bidragande orsaker. Men framför allt var det frånvaron av diskriminering och den nyvunna jämställdheten med hyggliga framtidsutsikter som fick judarna att stanna i Sovjetunionens västra delar.

Situationen ändrades genom Stalins utrensningar efter 1936, som drabbade Birobidzjan hårt. Andra världskriget medförde en återgång till den gamla storryska chauvinismen, som efter kriget ledde också till mer eller mindre förtäckta former av antisemitism. Den judiska frågan förblev olöst, i likhet med många andra nationalitetsproblem i Sovjet.

Det är paradoxalt att bolsjevikernas gamla paradgren var en av de bidragande orsakerna till Sovjets fall.

Idag har Birobidzjan behållit sitt judiska namn, trots att den judiska befolkningen där är försumbar. Området har dessutom blivit ett internationellt centrum för jiddischstudier. Outgrundliga är historiens vägar.

Om detta har Lars Åhlander skrivit en kort men informativ bok, som ger mersmak. Boken innehåller ett rikt bildmaterial och en värdefull käll- och litteraturförteckning.