Ett stort och viktigt industriföretag i Sverige riskerar nedläggning. 15 000 människor kan bli arbetslösa - i utanförskap. Regeringen litar till marknadskrafterna. För säkerhets skull skickar man dock en statssekreterare till Chicago för att hålla koll på nämnda marknadskrafter. Det är nog klokast så.
Världens galenskap är långt ifrån något nytt. Veckan inleds med årsdagen av att påven Paulus VI och patriarken Athenagoras 1965 upphävde den ömsesidiga exkommunikationen som gällt sedan 1054. Saken gällde om man skulle göra korstecken från höger till vänster eller tvärtom, eller om det möjligen var hur ett kors skulle se ut... Något viktigt var det i alla fall. Och nu är det sedan 44 år tack och lov inte så viktigt längre.
Dagen efter var en annan påve i farten. 1854 proklamerade Pius IX dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Pius var påve under rekordlång tid, och år 2000 blev han saligförklarad av Vatikanen. Fläckfri som avlelsen?
På onsdag firar vi Pepparkakans dag. Jag är inte något vidare förtjust i pepparkakor, men det sägs att man blir snäll av dem, så det är bara att knapra på. Och framför allt bjuda många andra.
På torsdag är en det internationell dag av lite annan dignitet, det är nämligen Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Den firas för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den som antogs av FN:s generalförsamling 1948.
Att hedra är bra, att efterleva är ännu bättre.
På fredag är det Burkina Fasos nationaldag. Landet hette tidigare Övre Volta, och det var tur att de bytte namn. Även om jag förstår att det har något att göra med att göra sig kvitt ett kolonialt arv, och anknyta till inhemsk kultur, kan jag ändå se andra skäl. Jag menar, det var totalt förvirrande. Övre Volta, ja visst. Men var ligger Nedre Volta i så fall? Finns ju inte ens!
Namnet ändrades 1984, och lär betyda "De hedervärda männens land". Tydligen inte de hedervärda kvinnornas, för inte kan det vara så att det inte finns några hedervärda kvinnor i Burkina Faso?
Burkina Fasos huvudstad heter Ouagadougou, och det har en härlig klang. Säg efter mig, rytmiskt: Ouagadougou, Ouagadougou, Ouagadougou...Hör ni? Det är häftigare än Tegucigalpa. Eller Kuala Lumpur. Dessutom är Burkina Faso Afrikas filmcentrum.
På lördag är det dags för ett annat afrikanskt land, Kenya, att fira sin nationaldag. Kenya vann sin självständighet efter ett av de blodigaste upproren i den nya kolonialtidens historia. Det så kallade Mau-mau-upproret demoniserades av den brittiska kolonialmakten, man ljög och överdrev kenyanernas aktioner. I den tidens "krig mot terrorism" dödade britterna massor med människor och gjorde sig skyldiga till fasansfulla övergrepp. Vilket motiverades med nödvändigheten att bekämpa de ondskefulla terroristerna. Nihil sub sole novum.
På söndag är det den 13 december, och då vet ni alla - Lucia! Om denna exalterad flicka skrev jag följande för några år sedan:
Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner? Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri - en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.
Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra - latinets lux - och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.
Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skansen institution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i TV.
Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer. Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.
Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: "All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt."
Det är idag minst lika aktuellt. Om inte mer.
Världens galenskap är långt ifrån något nytt. Veckan inleds med årsdagen av att påven Paulus VI och patriarken Athenagoras 1965 upphävde den ömsesidiga exkommunikationen som gällt sedan 1054. Saken gällde om man skulle göra korstecken från höger till vänster eller tvärtom, eller om det möjligen var hur ett kors skulle se ut... Något viktigt var det i alla fall. Och nu är det sedan 44 år tack och lov inte så viktigt längre.
Dagen efter var en annan påve i farten. 1854 proklamerade Pius IX dogmen om Jungfru Marie obefläckade avlelse. Pius var påve under rekordlång tid, och år 2000 blev han saligförklarad av Vatikanen. Fläckfri som avlelsen?
På onsdag firar vi Pepparkakans dag. Jag är inte något vidare förtjust i pepparkakor, men det sägs att man blir snäll av dem, så det är bara att knapra på. Och framför allt bjuda många andra.
På torsdag är en det internationell dag av lite annan dignitet, det är nämligen Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Den firas för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den som antogs av FN:s generalförsamling 1948.
Att hedra är bra, att efterleva är ännu bättre.
På fredag är det Burkina Fasos nationaldag. Landet hette tidigare Övre Volta, och det var tur att de bytte namn. Även om jag förstår att det har något att göra med att göra sig kvitt ett kolonialt arv, och anknyta till inhemsk kultur, kan jag ändå se andra skäl. Jag menar, det var totalt förvirrande. Övre Volta, ja visst. Men var ligger Nedre Volta i så fall? Finns ju inte ens!
Namnet ändrades 1984, och lär betyda "De hedervärda männens land". Tydligen inte de hedervärda kvinnornas, för inte kan det vara så att det inte finns några hedervärda kvinnor i Burkina Faso?
Burkina Fasos huvudstad heter Ouagadougou, och det har en härlig klang. Säg efter mig, rytmiskt: Ouagadougou, Ouagadougou, Ouagadougou...Hör ni? Det är häftigare än Tegucigalpa. Eller Kuala Lumpur. Dessutom är Burkina Faso Afrikas filmcentrum.
På lördag är det dags för ett annat afrikanskt land, Kenya, att fira sin nationaldag. Kenya vann sin självständighet efter ett av de blodigaste upproren i den nya kolonialtidens historia. Det så kallade Mau-mau-upproret demoniserades av den brittiska kolonialmakten, man ljög och överdrev kenyanernas aktioner. I den tidens "krig mot terrorism" dödade britterna massor med människor och gjorde sig skyldiga till fasansfulla övergrepp. Vilket motiverades med nödvändigheten att bekämpa de ondskefulla terroristerna. Nihil sub sole novum.
På söndag är det den 13 december, och då vet ni alla - Lucia! Om denna exalterad flicka skrev jag följande för några år sedan:
Blott Sverige svensk Lucia har, fast riktigt sant är det inte eftersom Lucia firas på flera andra håll. Hon var en historisk person från Syrakusa på Sicilien, och jag undrar just hur vanligt det är med sicilianska blondiner? Lucia är skyddshelgon för Syrakusa; för synen; för blinda, sjuka barn, bönder, prostituerade som ångrar sig, glasmästare, chaufförer, sjuksköterskor, sadelmakare, skräddare, vävare, knivsmeder, sekreterare, notarier, vaktmästare och dörrvaktare; i England författare, advokater, tjänarinnor och försäljare; mot ögonsjukdomar, kroppslig och själslig blindhet, blödningar, halsinfektioner och dysenteri - en tung börda att bära - men i Sverige firar man ju inte katolska helgon, det är avgudadyrkan.
Luciafirandet har naturligtvis med ljuset att göra - latinets lux - och enligt den julianska kalendern var Lucia natten årets längsta. Den upphörde dock att gälla 1753, då vi gick över till den gregorianska, och alltså borde vi fira den helige Natanael eller Jonatan.
Seden med Luciatåg kommer troligen från Tyskland. Den var länge vanligast på Västkusten där den kom att införliva traditionen från Skaradjäknar att gå runt i husen och samla pengar till hemfärden. Under 1920-talet blir Luciafirandet en Skansen institution, för att ett decennium senare bli en stor massmedial händelse, först genom pressen och sedermera i TV.
Det är fascinerande att följa hur en nationell tradition växer fram och blir en del av inhemsk kultur. Ett utländskt fenomen, en händelse eller tradition omtolkas, missförstås, anpassas och införlivas genom enhetsstatens likriktningsmekanismer. Luciafirandet är inget isolerat exempel, det förhåller sig likadant med de flesta av den nationella kulturens element.
Vanan att på Lucianattens afton supa skallen av sig känns däremot som genuint inhemsk. Eller som skalden säger: "All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt."
Det är idag minst lika aktuellt. Om inte mer.
Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-12-06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar