Hela världen i hörlurarna

Nathalie Fougeras håller till på LAB Gallery i centrala Sollefteå. Där har hon sin ateljé, och där ägnar hon sig åt "interdisciplinära experiment" med installationer, performance och ljud. Bland annat. Inte minst ljud i olika former intar en central plats.

På lördag hölls där för andra året i rad Hörlursfestivalen. Det är en kulturform som första gången såg dagens ljus, eller möjligen hörde dagens ljud, i Paris år 1998. Enkelt uttryckt, om det nu låter sig göras, handlar det om att en rad personer uppträder på olika platser, uppträdanden är live on line, och det går att lyssna på dem i hörlurar var man än befinner sig. I årets festival deltog 26 artister från Stockholm, Berlin, London, Bryssel, Buenos Aires, Malmö, New York, Toronto, Trondheim och sist men inte minst Sollefteå. Bland artisterna märktes TK-bekante Freke Räihä.

- Vi bygger broar mellan det lokala och det internationella, säger Nathalie Fougeras.

Också uttrycksformerna för Hörlursfestivalen är gränsöverskridande. På programmet fanns musik, poesi, sång och naturligtvis ljudkonst i olika former.

Det slutar inte där. Nathalie berättar att vid överföring av musik, streaming, uppstår en liten fördröjningseffekt, och den fördröjningen tar hon vara på och bearbetar vidare. Inte minst spännande blir det med diverse ekoljud som uppstår. Själva ljudöverföringen blir också gränsöverskridande.

Tekniken är naturligtvis viktig, och här har Nathalie fått mycket hjälp av sin sambo Björn Eriksson, som också han arbetar mycket med experimentell musik.

Årets festival pågick i tolv timmar, en kraftig minskning jämfört med förra året som var uppe i 24 timmar. Det var dock alldeles för arbetskrävande och därför bestämde man att skära ner.

Ambitionen är att hålla festivalen varje år. Det ska vara på sommaren, eftersom man då kan ha aktiviteter utomhus. Jag undrar hur de reagerar i storstäderna på en sådan festival i en liten stad i norra Sverige.

- De vet ändå inte var det ligger, säger Nathalie Fougeras.

Det går precis lika bra i lilla Sollefteå som i vilken storstad som helst.

- Storleken spelar ingen roll, enda skillnaden är att i en storstad skulle vi få större publik, säger Nathalie.

Och vilken respons har hon fått hittills i Sollefteå på sin verksamhet? Nathalie rycker på axlarna:

- Jag experimenterar och undersöker, det handlar inte om respons.

Nya klockstapeln invigd i Styrnäs

Nya klockstapeln vid Styrnäs kyrka invigdes en andra gång på tisdag. Den officiella invigningen var för en vecka sedan, men då var det dessvärre så kallt att man tvingades ställa in flera av programpunkterna. Igår sken däremot solen och många kom till Älvscenen nedanför kyrkan för att lyssna på Noratrion.
- Den här kockstapeln är helt unik, jag tror inte att det invigs några helt nybyggda någonstans i Sverige, säger Lennart Granlöf från kyrkorådet.

Nu har Styrnäs kyrka två klockstaplar, en uppe vid kyrkan och den nya nere vid älven. Klockan kommer som en gåva från Gålsjö, då kyrkan där la ner. Stapeln är byggd av timmermansmästare Horst Tessmann från Forsed. Ursprungligen kommer han från Plau i Mecklenburg, i östra Tyskland, i det som en gång i tiden var svenska Pommern, påpekar Horst.

Horst Tessman har bott med sin familj i Forsed i tre år, och de trivs mycket bra där. Gott om jobb har han också.
Klockstapeln har han ritat själv, och därefter byggt den i olika träslag, lärk, björk, fura och gran. Tuppen högst upp är snidad i ek.
- Jag strävar alltid efter att byggnaden ska vara unik och överraska besökaren, säger Horst.

Konstrunda med mångfald i Västra

För andra året i rad bjöd västra Ångermanland på en konst- och konsthantverksrunda med det poetiska namnet ”Där älvarna möts”. Fem olika ställen visade upp konst och hantverk, och bjöd på lokal matkultur lagad på närproducerade råvaror.

I Kläpp strax utanför Näsåker driver paret Karin och Alvaro Rodriguez ett galleri. Dessutom har de catering och ett landsbygdscafé. Alvaro har sina rötter i Uruguay, och har bott i Näsåker i åtta år. Det är därför på sätt och vis lite speciellt för honom att ställa ut konst av Oliver Eriksson Morales, som är visserligen född i Lund men som är konstutbildad i Uruguays huvudstad Montevideo.
Eriksson Morales ställer ut målningar och collage. Hans måleri är kubistiskt influerad, med olika former i djärva färgnyanser. Collagen är i blandtekniker, med bland annat tusch, litografi och graffiti. Han är aktiv inom graffitimåleriet och anknyter ofta till denna erfarenhet i all sin konst.
Både galleriet och galleristen var en mycket angenäm bekantskap. Dessutom såg maten inbjudande ut. Jag rekommenderar särskilt den ekologiska jordgubbsglassen.

I Skogsnäs var det öppet i den gamla gårdssmedjan. Där håller Elna Melin till. Hon tillhör kollektivets ursprungliga invånare från 1973. I smedjan tillverkar hon både bruksföremål och ”fantasifoster”, vilket innebär konst och hantverk, och allt däremellan.

Med från början på Skogsnäs var också Sarah Mårskog. Hon arbetar med design i alla former, men står även för hantverket för de designade produkterna och utrymmena. Sarah har designat hela inredningen i Gröna huset, en fantastisk konferensanläggning i global stil, med detaljer från hela världen, kanske ändå mest orientaliskt inspirerat.
Där kunde också beskådas Sarahs klädkollektioner, även de i en orientaliskt influerad stil.

”Där älvarna möts” är ett fantastiskt initiativ, och jag hoppas verkligen på en fortsättning. Om det ska vara tillåtet att klaga på någonting, bör skyltningen förbättras avsevärt till nästa år. Den är tyvärr under all kritik.

Mor och son ställer ut på kraftverk

I Brynge, precis på gränsen mellan Nätra och Sidensjö, i Örnsköldsviks kommun, ligger ett nerlagt kraftverk. Den rymmer numera en konsthall, ”kommunens vackraste”, om man får tro Lisbeth Vestin, ordförande i Brynge konstförening. På lördag hade här familjen Ricklund, mor och son, Birgitta och Per Olof, en gemensam vernissage.
– Vi har tänkt länge att göra något tillsammans, med det är först nu det blev av, säger Birgitta Ricklund.

Birgitta ställer ut möbelhantverk, medan Per Olof visar upp klassiskt måleri, med oljor och teckningar.
Båda är helt fascinerade av utställningsmiljön på Brynge kraftverk, och ser den som något symboliskt. Området står för kraftförsörjning, dels i form av energi men också som skaparkraft. Det yttre möter det inre.
– Huset är byggt som resultatet av ett hantverk, som nu tas tillbaka av naturen. Det är en lugn och sparsmakad miljö, där ingenting stör. Perfekt att ställa ut i, säger Per Olof Ricklund.
– Det kändes nästan sakralt att komma in här, lägger Birgitta till.

Birgitta Ricklund är ursprungligen från Saxnäs i Västerbottens inland. 1996-97 genomgick hon som en av de första utbildningen i gustavianskt möbelhantverk i Kramfors. Sedan dess har hon arbetat som möbelsnickare. Det är viktigt för henne att vara med i hela hantverksprocessen. Hon väljer bland annat ut virke själv. Ofta grunnar hon länge på en idé, väntar tills den ”ligger färdig i skallen”, som hon själv säger. Sedan brukar det gå undan. Paradskänkskåpet, formgivet efter ett väggskåp funnet i norra Ångermanland, som är en imponerande praktmöbel, som förenar både funktion och skönhet, tog tre månader att bygga.

– Det är just kombinationen av kraft och hållbarhet som jag finner så fascinerande i möbelhantverk från 1700-talet, säger Birgitta.
Hon pekar på den så kallade Gripsholmsfåtöljen som sin favorit, en mäktig pjäs att sjunka i, och samtidigt ett under av hantverkskonst, enligt Birgitta ”alla fåtöljers anmoder”.

Per Olof Ricklund anknyter till det klassiska måleriet både i fråga om teknik och i motiv. Det är porträtt och studier. På ett alldeles säreget sätt förenar han gammalt och nytt, det klassiska med det moderna. Ett porträtt föreställer en uppenbart modern unga man, en hippie kanske, men som är lika mycket en klassisk Kristus, som hämtad ur renässansmåleriet.

Jag tycker mig se också ett inflytande från impressionisterna, fast i mörkare nyanser, med mer av det klassiska ljusdunklet. Men Per Olof håller inte med:
– Nej, sådana drag i måleriet går att finna långt före impressionisterna. Studerar man konsthistorien finns det fullt med sådana guldklimpar.

Pogromen i Kielce 1946

Trist årsdag:

Det förflutnas barbari ligger ibland närmare i tiden än vad vi vill tro. För 65 år sedan, den 4 juli 1946, äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord.

Det börjar mycket banalt. Den 9-årige Henryk Blaszczyk tar en tur ut till sina föräldrars bekanta en bit utanför staden utan att tala om det för någon. Han är borta i två dagar. På kvällen tar den orolige fadern kontakt med polisen. Pojken hittas inte, och hans försvinnande blir allmänt känt. På kvällen den 3 dyker Henryk upp hemma, och skräckslagen av all uppståndelse hittar han på en historia om en obekant man som har hållit honom fången i en källare. En granne frågar pojken om de som fängslade honom inte var zigenare eller judar, varpå han svarar att de – plötsligt har de blivit flera – definitivt inte talade polska, utan tror nog att det var ”judiska”. På väg till polisförhör dagen därpå suggereras pojken att peka ut stället där han hölls fången, huset vid Plantygatan 7 där det bodde ett antal judar och som inrymde judiska organisationer. (I Kielce fanns före kriget 25 tusen judar, av vilka endast 500 överlevde oh bara ett fåtal återvände till hemstaden.) Huset har visserligen ingen källare men nu rullar händelserna igång med en egen dynamik.

Det samlas en allt större folkmassa utanför huset, och eggas upp av ryktet om lik som finns i huset efter kristna pojkar vars blod används i judiska religiösa ritualer. När polis och militär anländer till platsen gör de gemensam sak med den uppretade folkmassan och tränger in i huset. Judar dödas, misshandlas, jagas. Oroligheterna pågår ända till kvällen då militärförstärkningar kommer från Warszawa och lyckas ta kontroll över situationen. 36 personer är döda, över 40 sårade.

Efter summariska rättegångar som sker inom loppet av en vecka döms 9 personer till döden, och straffen verkställs omedelbart. Rättsprocessens godtycklighet var helt uppenbar och väckte starka protester över hela landet. Upprördheten spädes på av kyrkans ambivalenta ställningstagande. Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida.

Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är indicier. Först och främst har många pekat på att det var regimen som så att säga tjänade på det som hände: opinionen i Väst förlorade eventuella sympatier för polackerna, och dessutom vändes uppmärksamheten bort från den riggade folkomröstningen tidigare under året. Myndigheternas tafatta uppträdande och det faktum att både polis och militär deltog mycket aktivt i pogromen skulle ytterligare stärka provokationsteorin. Men som sagt, bevis saknas, och mycket tyder dessutom på att maktorganen blev tagna på sägen av händelseutvecklingen. Under alla omständigheter föll de antisemitiska anklagelserna om ritualmord i mycket bördig grund.

Idag finns det nästan inga judar kvar i Polen men det förekommer fortfarande en hel del antisemitism. Dessvärre inte bara bland obskyra högernationalister i den politiska undervegetationen, åtminstone ett dominerande parti tangerar ofta antisemitiska, liksom homofoba och xenofoba, uttalanden, och det ökända Radio Maria, där antisemitism förekommer frekvent, har stort inflytande. Europaparlamentet antog för fem år sedan en resolution som konstaterar att intolerans framkallad av homofobi, antisemitism och xenofobi växer i Polen. I rättvisans namn ska tilläggas att fler länder nämns, bland dem Holland och Portugal. Och nog finns det anledning vid mer än ett tillfälle att fråga sig hur det står till här hemma.

65-årsdagen av pogromen i Kielce bör högtidlighållas till minnet av de dödade, och som en viktig påminnelse om att vi måste slå vakt om tolerans, mångfald och humanistiska värderingar.

Veckan från hyllan 24

Folkrörelseägda Folksam bantar ner sin organisation. Deras deltidsarbetande ombud - folkrörelsetanken! - fick vara med om att konkurrera om de återstående jobben. Så generöst. De som inte klarade av säljmålen under förra året får åtta veckor på sig att kvala in i ett omställningsprojekt. Verkligt generöst. Facket har gått med på att strunta i lagen om anställningsskydd (kan man verkligen komma överens om att skita i en lag??!), för att "rädda så många som möjligt". Otroligt generöst.

Det kan alltid vara värre. En ung man som misslyckades som säljare fick punga ut med 25 000 till företaget, som hade vett på att skriva ett så fiffigt kontrakt.

Nya tider, samma dofter. I Hans Falladas "Hur ska det gå med Pinnebergs?" (titeln på svenska är tam, mycket bättre i original, "Kleiner Mann - was nun?") jobbar huvudpersonen på ett varuhus. Det är början av 30-talet i Tyskland. Allt går bra, ganska bra, tills det dyker upp en typ, som vi idag skulle kalla för "rationaliseringskonsult". Det räcker inte att vara trevligt och kunnig, det gäller att visa upp resultat också! Hur mycket har du sålt för? Jaså, så lite, inte bra.

Pinneberg blir förstås av med jobbet, och sedan börjar en Golgatavandring genom krisens Tyskland. Det är en roman om vad som händer när arbetarklassen berövas hopp, när den lägre medelklassen pauperiseras, hur nazismen växer fram.

Fallada stannade kvar i Nazityskland, och råkade därför ut i vanrykte. Men hans böcker är fortfarande i allra högsta grad aktuella.

Sommarhälsning från landet Sverige

Efter en elak vargavinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer.

Så är det ofta, övergången från vinter till sommar, från iskallt till behagligt varmt, från bylsigt påklätt och buttert inbundet till glädjefullt fritt och utmanande öppet sker i detta land nästan alltid lika plötsligt och abrupt. Författaren, rabulisten och rättshaveristen Anderz Harning, må han vila i frid, påstod att svenskarna ägnar sig åt kvalificerat självbedrägeri när de tror att det finns flera årstider i Sverige, när det i själva verket bara existerar två: en lång vinter och en kort sommar (han var från Hälsingland).

Det skulle kunna vara förklaringen till den gränslösa sommarhysterin som råder i Sverige. Någonstans i skarven mars/april blir alla människor som förhäxade och totalt exalterade. Människorna spanar mot horisonten, solens upp- och nergångar kontrolleras noga, det suckas och det längtas, och det görs upp semesterplaner.
Jag har sett någonstans uppgifter om att Sverige är det land som har bland den högsta per capita konsumtionen av glass. Det kan eventuellt förklaras av att svenskar, i likhet med ryssar men olikt de flesta andra folk, äter glass även på vintern. Men hur förklarar man att vi är världsledande i innehav av cabrioletbilar? I det här klimatet?!

Det är nog helt enkelt så att när de första solstrålarna tittar fram och temperaturen kryper upp förbi tiogradersstrecket cabbar vi ner och på med glass i stora lass – FÖR NU ÄR DET SOMMAR!
Och i stort sett varje år är det samma besvikelse när människor fullt påklädda i tjocka jackor, vantar och mössor står och huttrar i kyla, blåst och regn, och diskuterar väder från morgon till kväll. Tills värmen och solen kommer tillbaka för ett par dagar till, och triumfens sommarögonblick är här igen.

I verklighetens dialektik finns det alltid motreaktioner, som i allkonstnären och numera Spanienpensionären Bengt Sändhs ”Vals om sommaren”, där han skaldar: ”Nu är den förbannade sommar´n här/en obeskrivlig plåga”. Men jag tycker ändå att det är bara en del av samma väderfixering och sommareufori.
Jag har alltid varit skeptisk till allt tal om nationalkaraktärer, att det och det är typiskt för vissa folkslag, och så vidare, men undrar just om inte det mest svenska är sommarhysterin.

Det är ingen tillfällighet att Nationaldagen firas i början av juni. Sverige var länge vid sidan om Storbritannien det enda landet i Europa (världen?) som inte hade en officiell nationaldag (vilket säger en hel del). För några år sedan infördes dock en sådan (vilket också är ganska talande). Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman. Det stod därför ganska fritt att placera en nationaldag i almanackan.
Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning? Nej, nationaldagen firas under övergången till den svenskaste av alla årstider.

Bortsett från allt flaggviftande är det faktiskt ganska sympatiskt. Trevlig sommar på er alla!