Middag hos kosacker

 

"Saker och ting är sällan vad de ser ut att vara."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Dödsattesten

 

"Jag tror inte på folkkaraktärer."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Mentorn från Białystok

 

"Sovjetunionen står inte högt i kurs hos någon, och det inte utan anledning."

Kärlek bortom hämmande kulturmönster

 

Ali & Ava
Regi och manus: Clio Barnard
Distribution: Nonstopentertaiment

I ett dunkelt England, någonstans i en murrig storstad, möts av en tillfällighet Ali och Ava. Det vore banalt att kalla dem ”omaka par”, de flesta par är omaka.

Men det är mycket som skiljer åt, klass, kulturbakgrund och inte minst ålder – hon är påtagligt äldre, och bara det faller utanför de etablerade normerna för många. Och så har de helt olika musiksmak, något som kan visa sig nog så problematiskt.

De är båda ensamma människor, och ett oväntat, trevande tycke uppstår. Det ser fint ut till en början, men ganska snart hinner deras förflutna i kapp dem och skapar hinder och murar.

Ali lever i ett icke-äktenskap som han har svårt att bryta upp från med hänsyn till familjen. Det är kulturmönster som sitter djupt och som det kräver mycket mod att göra sig kvitt.

För Ava gäller hänsynen framför allt sonen som idealiserar sin far, utan att känna till hans våldsamhet och grova misshandel av modern. Däremot är han väl bekant med pappas fascism och främlingsfientlighet, och då går han automatiskt i försvarsställning till mammas pakistanske pojkvän – hur mycket brittisk, eller åtminstone engelsk - han än är.

Det är om möjligt ett ännu djupare kulturmönster.

Och allting ser ut att gå i kras.

Men filmens humanistiska budskap är att det faktiskt är möjligt för oss att kasta av oss fördomarnas tunga ok och ta klivet in i en individuell frihet. Det kan bli ett första steg mot samhällets frigörelse.

Ali lär sig att digga Dylan. Jag kan själv nästan börja gilla punk.

Från rättslös främling till författare i Kramfors: ”Det finns så många bra historier”

 

Humor, om än av det sträva och koncisa slaget, är en viktig del i Gregor Flakierskis författarskap.

Bild: Katarina Östholm

Läs gärna Katarina Östholms fina presentation i Tidningen Ångermanland av min senaste bok "Familjeminnen": Tidningen Ångermanland

Några citat:

"I varje berättelse finns en verklighet; det som skildras har sin utgångspunkt i reella händelser."

"Trots att novellerna ofta har sina rötter i Europas mörkaste stunder så berättas de med en underton av sträv humor"

"Familjeminnen" är ett tidsdokument som förtjänstfullt lägger sin lilla pusselbit till världshistorien."

Imponerande bok om judiskt motstånd under Förintelsen

 

Inte som lamm till slakt. Judiskt motstånd under Förintelsen
Kenneth Hermele
Ordfront

Myten om judisk passivitet och bristande motståndsvilja har en lång historia och kulminerar med Förintelsen, då judarna påstått skulle låta sig föras till sin död ”som lamm till slakt”. Ursprunget till denna (miss)uppfattning är en kombination av antisemitiska stereotyper, sionistiskt färgad historieskrivning och delvis att många källor, både skriftliga och muntliga har varit otillgängliga för forskare på grund av deras bristande språkkunskaper. Trots att forskningsläget idag är ett helt annat lever myten om judisk passivitet vidare. Kenneth Hermeles bok är en gedigen och tämligen fullständig genomgång av det judiska motståndet under Förintelsen som effektivt vederlägger gamla seglivade fördomar och missförstånd.

Bokens stora förtjänst, den största då den har många, är konstaterandet att inte bara väpnat motstånd är motstånd, Hermele betraktar ALLA former av motstånd som AKTIVA, ingen ”bättre” än den andra, och ofta hänger de ihop.

Enkelt uttryckt: alla handlingar som motarbetade nazisternas avsikter gentemot judarna ska räknas som motstånd. Alltså även moraliska och andliga handlingar, allt som på något sätt hindrade deras maktutövning.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Övertygande satir över klassamhället

 

Triangle of Sadness
Regi och manus: Ruben Östlund
Foto: Fredrik Wenzel
Distribution: SF Studios

Ruben Östlunds flerfaldigt belönade och Oscarsnominerade film ”Triangle of Sadness” beskrivs ofta som en satir över mode- och skönhetsvärlden. Men den är mycket mer än så.

Filmen tar visserligen avstamp i just den världens tomhet och fixering vid yta. Det börjar med en audition för manliga modeller, där en pretentiös modesnubbe gör anspråk på att presentera också det inre. Det gör han inte! Att gå på catwalken i takt med en melodi som man har i huvudet är inte ett tecken på andlig rikedom.

Modellen Yaya är också influencer. Hon försörjer sig med att ta selfies ätande en pastasort som hon inte ens tål. Hon erkänner utan omsvep för pojkvännen Carl att han är bara en säljande dekoration som gör sig bra på instagram.

Yayas och Carls diskussion om vem som ska betala på en exklusiv restaurang, som handlar bara om pengar, när båda påstår med emfas att det inte handlar om det, är helt obetalbar, om uttrycket tillåts.

Enda möjligheten för Yaya att komma ifrån modellkarriären är att bli en ”troféhustru” till någon rik gubbe.

Rika gubbar är det gott om på den lyxkryssning som hon bjuds gratis på tillsammans med Carl i sin egenskap av influencer. Krösusarna är ett praktexempel på att stora förmögenheter i kapitalismen skapas genom flit, sparsamhet och uppfinningsrikedom. En är ryss, suveränt spelad av Zlatko Burić, som har plundrat statliga bolag inom jordbrukssektorn.

En annan är vapenfabrikant, som gärna skryter om sin insats för demokratin, och heter Winston. Frun heter så klart Clementine.

De här människorna är så rika att de kan få göra precis vad som helst, till och med att tvinga de som arbetar för dem att inte arbeta!

Och de kan äta den mest utsökta mat som finns att köpa för pengar, men naturens krafter kan de inte rå på. Vilket har tämligen förödande konsekvenser för deras matsmältning.

Kapitalism eller socialism? Det kanske inte gör så stor skillnad, vilket åskådliggörs genom en alkoholdränkt debatt, eller snarare citattävling, mellan den ryssen och den försupne marxistiske kaptenen, helt lysande spelad av Woody Harrelson.

Problemet är snarare hierarkier, något som några få av lyxyachtens passagerare och besättningsmän får erfara på en till synes öde ö, där de strandas efter att pirater angriper båten.

Här är pengarna, aktierna och Rolexklockorna totalt utan värde, den enda tillgången som räknas är förmågan att överleva. Och det vänder upp och ner på de tidigare hierarkierna. Det hjälper inte ens att ryssen citerar Marx sentens ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Alla får inte lika mycket – av någonting.

Det är en övertygande satir av klassamhället, som ifrågasätter den hierarkiska ordningen och de motiveringar som ligger bakom den. Makt bygger på tvång, indoktrinering – och i förlängningen naket våldet.

Filmen är kanske inte särskilt djuplodande, och bitvis väl övertydlig. Det förvånar inte att den har i amerikansk högerpress kritiserats för just sin ytlighet och plakatpolitik. I vänsterpress har det i stället, inte heller det överraskande, klagats på ”felaktig klassanalys”.

Både skjuter förbi målet.

Filmen är dessutom välspelad med duktiga skådespelare, fotot är jättefint, och Östlund har ett dråpligt sinne för humor och en skarp blick för hyckleriet som allt för ofta skyler våra tillkortakommanden.

Tacknämligt också med en filmskapare som vågar ta sig an tunga frågor och viktiga samhällsproblem, och gör det dessutom på ett intressant och personligt sätt.

Klart sevärd. Hoppas på åtminstone någon Oscar.