Övertygande satir över klassamhället

 

Triangle of Sadness
Regi och manus: Ruben Östlund
Foto: Fredrik Wenzel
Distribution: SF Studios

Ruben Östlunds flerfaldigt belönade och Oscarsnominerade film ”Triangle of Sadness” beskrivs ofta som en satir över mode- och skönhetsvärlden. Men den är mycket mer än så.

Filmen tar visserligen avstamp i just den världens tomhet och fixering vid yta. Det börjar med en audition för manliga modeller, där en pretentiös modesnubbe gör anspråk på att presentera också det inre. Det gör han inte! Att gå på catwalken i takt med en melodi som man har i huvudet är inte ett tecken på andlig rikedom.

Modellen Yaya är också influencer. Hon försörjer sig med att ta selfies ätande en pastasort som hon inte ens tål. Hon erkänner utan omsvep för pojkvännen Carl att han är bara en säljande dekoration som gör sig bra på instagram.

Yayas och Carls diskussion om vem som ska betala på en exklusiv restaurang, som handlar bara om pengar, när båda påstår med emfas att det inte handlar om det, är helt obetalbar, om uttrycket tillåts.

Enda möjligheten för Yaya att komma ifrån modellkarriären är att bli en ”troféhustru” till någon rik gubbe.

Rika gubbar är det gott om på den lyxkryssning som hon bjuds gratis på tillsammans med Carl i sin egenskap av influencer. Krösusarna är ett praktexempel på att stora förmögenheter i kapitalismen skapas genom flit, sparsamhet och uppfinningsrikedom. En är ryss, suveränt spelad av Zlatko Burić, som har plundrat statliga bolag inom jordbrukssektorn.

En annan är vapenfabrikant, som gärna skryter om sin insats för demokratin, och heter Winston. Frun heter så klart Clementine.

De här människorna är så rika att de kan få göra precis vad som helst, till och med att tvinga de som arbetar för dem att inte arbeta!

Och de kan äta den mest utsökta mat som finns att köpa för pengar, men naturens krafter kan de inte rå på. Vilket har tämligen förödande konsekvenser för deras matsmältning.

Kapitalism eller socialism? Det kanske inte gör så stor skillnad, vilket åskådliggörs genom en alkoholdränkt debatt, eller snarare citattävling, mellan den ryssen och den försupne marxistiske kaptenen, helt lysande spelad av Woody Harrelson.

Problemet är snarare hierarkier, något som några få av lyxyachtens passagerare och besättningsmän får erfara på en till synes öde ö, där de strandas efter att pirater angriper båten.

Här är pengarna, aktierna och Rolexklockorna totalt utan värde, den enda tillgången som räknas är förmågan att överleva. Och det vänder upp och ner på de tidigare hierarkierna. Det hjälper inte ens att ryssen citerar Marx sentens ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Alla får inte lika mycket – av någonting.

Det är en övertygande satir av klassamhället, som ifrågasätter den hierarkiska ordningen och de motiveringar som ligger bakom den. Makt bygger på tvång, indoktrinering – och i förlängningen naket våldet.

Filmen är kanske inte särskilt djuplodande, och bitvis väl övertydlig. Det förvånar inte att den har i amerikansk högerpress kritiserats för just sin ytlighet och plakatpolitik. I vänsterpress har det i stället, inte heller det överraskande, klagats på ”felaktig klassanalys”.

Både skjuter förbi målet.

Filmen är dessutom välspelad med duktiga skådespelare, fotot är jättefint, och Östlund har ett dråpligt sinne för humor och en skarp blick för hyckleriet som allt för ofta skyler våra tillkortakommanden.

Tacknämligt också med en filmskapare som vågar ta sig an tunga frågor och viktiga samhällsproblem, och gör det dessutom på ett intressant och personligt sätt.

Klart sevärd. Hoppas på åtminstone någon Oscar.