En stor polsk poet

 

Idag är det årsdagen av Julian Tuwims födelsedag. Han var född 1894, och var en av mellankrigstidens största polska poeter.

Förutom barnversen "Lokomotivet" hittar jag inga svenska översättningar av hans poesi.

Upptäckte dock denna föträffliga sajt, www.poemhunter.com, och där finns ett flertal av hans dikter i engelsk översättning. Här en av dem, ur Polska blommor, Polish Flowers (Kwiaty polskie):

A box with paints from childhood's time:


The colors of town are earth and grime.

An old worker at a dark doorway squats,

The spuds in his bowl are powdery dry.

It's a face of yellowish and gray spots

In the midst of hunger, cold, dirt and slime.


Mer om Tuwim i Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Julian_Tuwim

Trollkarlen från Lwów

 

Idag är det 100 år sedan författaren Stanislaw Lem föddes.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut ”fina” litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som ”riktig” författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lwów, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen ”Mannen från Mars”.

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman ”Solaris” av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas ”remake” av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är ”Cyberiaden” och ”Rymdpiloten Pirx”, och vad sägs om fantasieggande titlar som ”Memoarer funna i ett badkar” eller min absoluta favorit ”Mögelmörker”.

En av de största - legenden Jesse Owens

 

Idag är det Jesse Owens födelsedag.

Han föddes 1913 i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. 

Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hederstribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Den konsekvente fredskämpen

 

Idag är det den israeliske fredsaktivisten Uri Avnerys födelsedag. Jag hade förmånen att intervjua honom 2009 under Gazakriget som pågick då.

Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

En av giganterna inom den ryska litteraturen

 

Idag är det Leo Tolstoys födelsedag.

Tolstoys episka prosa har visserligen nuförtiden ett något skamfilat rykte, men det är högst orättvist, den är fortfarande både mycket läsbar och mycket läsvärd.

Och inte minst aktuell, bland annat berättelsen "Hadji Murat", som ger nyckeln till förståelsen av konflikten i Tjetjenien.

När Leningrad skulle svältas till underkastelse

 

Idag är det årsdagen av inledningen av belägringen av Leningrad. Dagen till ära en recension av en flyhänt skriven roman kring det ämnet:

Tjuvarnas stad
David Benioff
Översättning: Ulf Gyllenhak
Forum , 2009

Andra världskriget saknar inte dramatiska händelser, och en av de absolut mest dramatiska var belägring av Leningrad. Under 900 dagar försökte de tyska nazisterna att svälta staden till underkastelse. Det här var Lenins stad, och därför hade det stort symbolvärde att erövra den. Hitler planerade att hålla en storslagen segerparad, och sedan jämna staden med marken. På motsvarande sätt var försvaret av Leningrad av största betydelse för den sovjetiska viljan att strida och försvara sitt fosterland.

Det lidande som framför allt civilbefolkningen utsattes för var obeskrivligt. Man uppskattar att över en miljon människor svalt ihjäl under belägringen.

Den amerikanske filmmanusförfattaren David Benioff har skrivit en roman som utspelar sig under några dagar under belägringen. Förment är det hans farfars historia, som är vid den tiden en ung man på 17 år som är på väg ut i livet, under omständigheter som med alla mått mätt måste betraktas som exceptionella.

Om det är sant eller inte spelar mindre roll. Benioff har läst på och kan sitt ämne. De inledande avsnitten när vi får bekanta oss med huvudpersonen Lev och situationen i "Piter", som Leningradborna kärleksfullt kallar sin stad, tillhör avgjort bokens absolut bästa del. Mycket åskådligt förmedlar Benioff bilden av en stad där bristen på allt är så enorm att det inte finns ens någonting kvar till råttorna. Hungern är en ständig följeslagare, och människornas uppfinningsrikedom att få tag på vad som helst som innehåller lite proteiner är totalt obegränsad. Smaka bara på ordet "biblioteksgodis".

Här antyds fall av kannibalism, och det är svårt att veta hur mycket tilltro man ska sätta till sådana skrönor. Men det är svårt att inte hålla med om Levs lakoniska konstaterande att "Vi hade sett saker den vintern ingen borde behöva se..."

Stämningen i den belägrade staden präglas av en desperat beslutsamhet. "Jag trodde på vår sak", som farfar säger i början. Det här var nog mycket vanligt i Sovjet vid den tiden, även om det fanns mycket bitterhet mot ledningen för alla svidande nederlag som Röda Armén hade lidit mot de framryckande tyskarna. Det finns en oerhört talande bild, och det är metronomen som hörs på radion när det är inga sändningar. Ett hjärta som slår och talar om för världen "jag lever".

Alla är förvisso inte hjältar, och det finns förrädare, men de ses inte med blida ögon. Militärdisciplinen i Leningrad är drakonisk, och summarisk avrättning hotar för minsta förseelse. Människoliv är inte mycket värt, tvärtom det blir bara en mun mindre att mätta. Trots det är alla mycket frispråkiga, något som är allmänt omvittnat. Det är som om kriget har skingrat skräcken från de stora utrensningarnas tid under 30-talet. Inte för att minnen från den tiden var borta. Så gott som alla inblandade, med huvudpersonen i spetsen, har antingen drabbats själva eller har någon närstående som har gjort det. Men det är som om dödens närhet gör människor modiga, åtminstone i vissa avseenden.

Bokens styrka ligger just i det nyanserade och mångdimensionella. Därtill är ryssarna människor av kött och blod, och en del inte bara läs- och skrivkunniga utan kan citera hela *Eugen Onegin* utantill.

I bokens senare del råkar vår hjälte ut för ett fatalt missöde och måste bege sig ut på en "mission impossible". Han återvänder givetvis helskinnad, även om hans vän råkar symboliskt nog bli ihjälskjuten av misstag. Här tappar berättelsen tyvärr lite i tempo.

Inte för inte är Benioff filmmanusförfattare, romanen är uppbyggd som en serie filmscener. Slutet tråcklas ihop helt i enlighet med tvåloperans dramatiska logik.

Men det är som sagt mångfacetterat och kunnigt, dessutom flyhänt skrivet, och berättelsen saknar inte ett angeläget budskap.