I kung Leopolds skugga

Tram 83

Fiston Mwanza Mujila

Övers: Elin Svahn

Ramus. 2016

Det är den totala kollapsen. Baren Tram 83 i en obestämd afrikansk stat är ett mikrouniversum där exploateringens obönhörliga lag gäller allt och alla. Allt är till salu, inte minst människor och då framför allt kvinnor, relationer är reducerade till affärstransaktioner, människor är enbart sina kroppar, och de är som vilken annan vara som helst.

Makt är rätt, och det är de starka och rika, vilket går på ett ut, som bestämmer.

Korruptionen härskar på alla nivåer i samhället, där alla ägnar sig åt jakten på Stenen, den som ger rikedom och ära, mest rikedom. Utländska profitörer, benämnda med en elegant ironi som ”turister med vinstintresse”, är ständigt närvarande.

Även om romanen inte har en konkret geografisk bestämning, och kan utspela sig lite var som helst på den afrikanska kontinenten – och kanske rent av också på andra ställen – är det inte svårt att gissa att författaren Fiston Mwanza Mujila har närmast sitt fädernesland Kongo i tankarna.

Den forna belgiska kolonin har ett tragiskt förflutet som få andra länder, inte så lite tragiska även alla de. Landet inte bara plundrades totalt hänsynslöst, det blev också skådeplatsen för en exempellös Förintelse med möjligen så många som tio miljoner döda.

Kung Leopolds vålnad hemsöker fortfarande det olyckliga landet, som trots sina enorma rikedomar i form av naturtillgångar, eller kanske just på grund av dem, härjar av oändliga krig och konflikter, ofta underblåsta av utländska intressen och deras korrupta inhemska marionetter.

Romanens stämning är spöklik och overklig på ett smått surrealistisk sätt, prosa är febrig och rastlös, som i ett tillstånd av delirium, cynismerna står som spön i backen, humorn är krass och ironin dråplig. Och en knappt återhållen vrede lurar hela tiden i bakgrunden, redo att explodera när som helst.

Den enda ljuspunkten i detta nykoloniala mörker är författaren Lucien, som skriver på ett drama som ska ge upprättelse åt den svarte mannen (dock inte den svarta kvinnan?!). Hans öde är ingen framgångssaga, men det är hans naiva och kompomisslösa principfasthet som visar en möjlig väg framåt.

I en bokhandel nära dig

Samtal om kultur i Örnsköldsvik

Se hela samtalet i Allehanda.se

USA:s blodigaste krig

Idag är det årsdagen av slutet på det amerikanska inbördeskriget.

Inbördeskrig tenderar alltid att bli utdragna, ovanligt blodiga och lämna oläkta sår för lång tid framöver. Amerikanska inbördeskriget är inget undantag. Kriget som startade den 12 april för 150 år sedan med sydstaternas attack mot Fort Sumter kom att vara i fyra år, bli det blodigaste kriget i Amerikas historia – om vi bortser från utrotningen av indianerna förstås – och de förlorades bitterhet försvinner först med presidentvalet 1980, om ens då.

Kriget har gått till historien som en kamp mellan slaveriets motståndare och anhängare. Verkligheten bakom var nog mer sammansatt än så, det handlade ytterst om USA skulle förbli ett sammanhållet land med en uniform inre marknad. Nordstaterna, ”Unionen”, ansåg det, sydstaterna, ”De konfedererade”, däremot föredrog en lösare konfederation.

En intressant fråga är om en stat har rätt att utträda ur unionen. Juridiken är säkerligen nog så snårig på den punkten, men sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet säger förmodligen att det borde vara helt OK. Har man anslutit sig frivilligt, ska man kunna lämna också. Men när det kommer till krass makt- och intressepolitik väger sådana hänsyn lätt.

Slaveriet kom hur som helst att bli en viktig symbolfråga för hela kriget, och resultatet av krigsutgången blir också att slaveriet avskaffas. Därmed inte sagt att diskrimineringen av afroamerikaner upphör, den fortsätter i själva verket in i våra dagar.

Många sydstatsbor sörjde – och idealiserade - säkert också de paternalistiska förhållanden som rådde under slaveriet, och hade svårt att se hur den moderna tidens själlösa slit inom industrin kunde anses vara en förbättring. I en mycket talande scen i filmernas film ”Borta med vinden” utbrister en förfärad Scarlett O´Hara under ett besök i en fabrik där det arbetar svarta: ”Så skulle vi aldrig behandla våra niggrer!”

Amerikanska inbördeskriget betraktas som det första industriella kriget. Järnvägar, pansarbåtar, telegraf och framför allt massproducerade vapen, kom att spela en avgörande roll. Nordsidans vinst var därför lätt att förutsäga, nordstaterna var inte bara numerärt överlägsna, utan först och främst hade en överväldigande industrikapacitet.

Mark Twain hävdade på fullt allvar – han hade en sådan sida också – att Syd förlorade, trots att deras militära härförare, framför allt Lee, var mycket skickligare än sina kollegor på motståndarsidan, därför att de var en bondearmé, och stora delar av den brukade helt enkelt försvinna när det var skördedags.

När Nordstatsarméerna rycker in i Söder går de fram med en hänsynslös brutalitet. Man bränner ner allt i sin väg, vilket tillsammans med den allt mer effektiva sjöblockaden, leder till svåra umbärande, och rent av svält, för civilbefolkningen.
När krutröken äntligen lägger sig, och sydstatsarméns befälhavare Lee kapitulerar den 9 april 1865 i Appomattox, har mer än 600 000 soldater mist livet. Till det får man lägga ett okänt, och inte så litet, antal civila offer. Som en jämförelse kan nämnas att i andra världskriget förlorade USA drygt 400 000 man.

Tio procent av nordstaternas manliga befolkning mellan 20 och 45 år fick sätta livet till. För sydstaterna är motsvarande siffra ofattbara 30 procent.

Inbördeskriget följdes av en period som i officiell historieskrivning kallas ”Rekonstruktion”, och som var ingenting annat än en militär ockupation av Södern. Den kom att vara i tolv år.

Sydstatarna förlät aldrig republikanen Lincoln, och politiken i sydstaterna dominerades länge av det demokratiska partiet. Ronald Reagan var den förste republikan sedan inbördeskrigets dagar som lyckas vinna i Södern i valet 1980.

Omkring 3000 svenskar deltog i det amerikanska inbördeskriget, den överväldigande majoriteten på nordstatssidan.

Romaner och berättelser

En radikal sprängladdning

Jag lärde känna David Värynen genom Norrländska litteratursällskapet. Dessutom visade det sig att vi hade en gemensam bekant, Hanna Wikman, författare från Kramfors, hon och David läste samtidigt på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola.

Men om Hanna än idag rör sig ganska obehindrat mellan norr och söder, blev Davids vistelse i södra Sverige kortvarig. Han ville hem till byn, till Hakkas i Gällivare kommun.

Läs hela texten i Allehanda.se

Succé för Fredrik Högbergs violinkonsert i Düsseldorf

Fredrik Högbergs violin konsert, med multimedia av Kramforskonstnären Caroline Strindlund, har haft premiär i Düsseldorf. En stor händelse som toppar allt Fredrik gjort hittills, och en helt ny värld för Caroline. Det var inte helt oväntat ganska spänt innan det hela var avklarat.

Läs hela texten i Allehanda.se