En av Operans mest lysande artister

sopran

Idag är det Margareta Hallins födelsedag. Säger grattis med ett litet reportage om födelsedagsbarnet från 2016.

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla.

Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

Mossigt till både form och innehåll

Idag är det André Gides dödsdag.

Den omoraliske
André Gide
Övers: Harald Heyman
Brombergs, 2011

André Gides ”Den omoraliske” ingår i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som huvudredaktör. Gide fick Nobelpriset i litteratur 1947, han räknas som existentialismens föregångare, och har inspirerat författare som Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

”Den omoraliske” är en roman om frigörelse från samhällets (borgerliga) normer och värderingar, något som tycks ske mycket lättare utanför hemlandets trygga gränser. Större delen av handlingen utspelar sig i Nordafrika och Italien, och det är tydligt att synfältet vidgas och blicken skärps när småpojkar som man beundrar är unga araber, i synnerhet om dessa är fattiga.

Det är svårt att tro att dagens läsare uppfattar den intellektuella stofilens inre resa som särskilt frigörande. Tvärtom är han stolta proklamationer till trots mycket fast i småborgerliga konventioner och tänkesätt.

I nyutgåvan har översättaren valt att behålla ursprungstextens något omständliga och ålderdomliga stil, förmodligen i syfte att ge uttryck för autenticitet. Nu blir det istället att romanen är till formen tämligen mossig. Och dessvärre lika mycket till innehållet.

En av miljoner mördade

Dora Gerson 23 mars 1899 - 14 februari 1943

Från Wikipedia

Ett passionerat försvar för de allierades bombningar

Dresden. Tisdag den 13 februari 1945

Frederick Taylor

Övers. Ulf Gyllenhak,

Fahrenheit, 2005

Det är segrarna som skriver historia, och Tysklands historia under andra världskriget utgör inget undantag. Men ju längre avståndet i tiden ökar desto fler röster höjs som vill nyansera, lägga till eller rent av att ändra delar av historieskrivningen. Ett särskilt känsligt kapitel är de allierades bombningar av Tyskland, i synnerhet förstörelsen av den sachsiska huvudstaden Dresden. Många hävdar, bland annat Jörg Friedrich i "Der Brand" (recenserad i ST 22/11-04), att bombningen av Dresden var militärt helt omotiverad och syftade endast till att terrorisera civilbefolkningen samtidigt som man förstörde en vacker kulturhistorisk stad. En del har gått så långt som till att jämställa det tyska folkets lidande med Förintelsen. Just i fallet med Dresden har många propagandalögner som spreds av den demoniske Goebbels levt vidare fram till våra dagar. Saken blev knappast bättre av de osannolika anklagelser som under kalla kriget framfördes från östtyskt håll mot de amerikanska "imperialisternas" terrorbombning av den tyska civilbefolkningen!

Den brittiske historikern och författaren Frederick Taylor har föresatt sig att avslöja alla myter och lögner som florerar kring bombningen av Dresden i februari 1945. Hans bok har nu påpassligt översatts och getts ut av det alerta förlaget Fahrenheit, ett nytillskott på den svenska bokmarknaden med en ambitiös utgivning av populärvetenskaplig litteratur i anglosachsisk anda som sin uppgift. Översättningen haltar tyvärr stundtals, vad är en "parlamentär" demokrati, varför "utevaro" och inte frånvaro, för att nämna några exempel.

Taylors bok är inte desto mindre en fullträff. Han har jämförts med Anthony Beevor, författaren till omtalade, och enligt min mening överskattade, böcker om Stalingrad, Berlin och Kreta, en jämförelse som är klart orättvis då Taylor är vida överlägsen sin kollega, både som fackman och stilist. Han är Tysklandspecialist och har skrivit en avhandling om tysk högerextremism under 1920-talet.

Taylor tecknar en utförlig historik av staden Dresden och det sachsiska kungadömet som går tillbaka ända till romarriket, en historisk bakgrund som är förvisso mycket spännande men kanske inte alldeles behövlig i sådan fullständighet. Vi får en noggrann beskrivning av militärteknologins utveckling, i synnerhet luftkrigföringens historia. Den militära och politiska situationen vid den aktuella tidpunkten presenteras, och följs upp av en mycket levande och detaljrik skildring av själva bombningen, eller rättare sagt bombningar, den ödesdigra februarinatten, ett mindre litterärt mästerverk i sig, som dessutom lyckas undvika militärteknologisk barlast. Avslutningsvis för Taylor en nyanserad moralisk diskussion om krigföringens mål och medel, där händelserna i Dresden sätts in i ett vidare perspektiv.

Taylors historieskrivning formar sig till ett passionerat försvar för de allierades agerande. Myter och lögner avslöjas. Dresden var ingalunda blott en arkitektonisk sevärdhet där fredliga borgare ägnade sig åt kulturella nöjen, utan ett av nazismens starkaste fästen redan innan maktövertagandet 1933. Staden var inte alls så militärt betydelselös som man har låtit påskina, där fanns ganska mycket industri som lämnade ett viktigt bidrag till den tyska krigsansträngningen. Framför allt var staden en viktig järnvägsknut, med central betydelse för de tyska möjligheterna att föra fram förstärkningar och materiel till den inte alltför avlägsna fronten. Bombningarna underlättade betydligt för den framryckande Röda Armén, och Taylor leder också i bevis att de genomfördes i samråd med de sovjetiska allierade, rent av på deras uttryckliga begäran.

Samtidigt går det inte att ta miste på författarens kärlek till den vackra staden Dresden. Skildringen av fasorna i den drabbade staden är äkta och levande, Taylors hån och förakt för nazistpampar går hand i hand med hans djupa respekt för den tyska befolkningens lidande. Många Dresdenbor får komma till tals och lämna ögonvittnesskildringar, något som i hög grad bidrar till att göra framställningen vital och autentisk. Belysande är de vittnesmål som kommer från det handfull judar som fanns fortfarande kvar i staden vid den tiden, bland dem den berömde dagboksförfattaren Victor Klemperer. Trots att deras situation var lika utsatt som deras "ariska" grannar välkomnar de bombningarna och ser de fallande bomberna som en välsignelse och ett förebud om att ondskans dagar är snart räknade.

Det här är naturligtvis viktigt, alla resonemang kring andra världskriget kan inte bortse från nazismens ondskefulla karaktär och dess fasansfulla gärningar. I de allierades ögon ansågs Tyskland uteslutet ur de civiliserade nationernas gemenskap. Staden Dresden och dess befolkning bereddes ett grymt öde, men det kan inte råda någon tvekan om vem som i sista hand bär ansvaret. Med Taylors ord: "Dresden hade kunnat skonas och bevars för hela mänskligheten om det inte hade varit för de brutala drömmar om erövring, slaveri och folkmord..."

Boken om Dresden utkommer den 26 januari, dagen efter den 27 är det 60-årsdagen av Auschwitz befrielse och tillika Förintelsens minnesdag. Samtidigheten är säkerligen bara en tillfällighet, men visst ser det ut som en tanke. Åtminstone borde det göra det.

Egensinnig och kompromisslös romanförfattare

Idag är det Thomas Bernhards dödsdag.

Frost

Thomas Bernhard

Övers: Jan Erik Bornlid

Bokförlaget Tranan

Det blir allt kallare, och då menar jag dessvärre inte enbart årstidernas växlingar, utan än mer samhällsklimatet. Frosten håller på att ta över i många av Europas länder, också i de som inte är så synliga i medierna, som Österrike. Ett mycket märkligt land, som för snart hundra år sedan över en natt förvandlades från ett urgammalt mäktigt imperium till en betydelselös tysk kusin, utan att någon egentligen förstod hur det gick till.

Österrike berördes inte av reformationen, inte heller upplevde landet någon revolution, vilket skapade en konservativ och auktoritär statsbildning, där kulturlivet länge plågades av den starka censuren.

Efter andra kriget, då de allierade förklarar Österrike som nazismens första offer, en helt uppenbar lögn som togs tacksamt emot av österrikarna, och skapade en glömskans och förträngningens kultur, i ett samhälle som av många upplevdes som förljuget och falskt.

Då protestens och uppgörelsens tid sent omsider kommer, tar det sig specifikt österrikiska uttryck. Medan 1968 års studentrevolt skapar en sjudande politisk debatt ute i Europa, ägnar sig de österrikiska studenterna mer åt skandaler och chockerande profanering av nationella och religiösa symboler. Under en berömd happening på universitetet i Wien onanerade de så kallade aktionisterna och bajsade offentligt medan de sjöng nationalsången.

På konstens och litteraturens områden skapades politiskt engagemang främst genom form- och språkexperiment. Det märks inte minst i Elfriede Jelineks romaner. Hennes Nobelpris, som mycket riktigt väckte våldsam kritik inom konservativa kretsar, också i Sverige, är Österrikes hittills enda, och landets förmodligen störste författare Thomas Bernhard, en litterär gigant i efterkrigstidens europeiska litteratur, kan därmed räknas in i den illustra skara som inte har fått Nobelpriset.

Nu finns Bernhards debutroman ”Frost” från 1963 utgiven för första gången på svenska av det enastående förlaget Tranan, i en heroisk översättning av Jan Erik Bornlid.

Anslaget är lite i Thomas Manns anda, en ung medicinstuderande får av sin överläkare i uppdrag att resa till en av gudsförgäten håla i fjälltrakterna och där observera läkarens bror, en udda konstnär, som har dragit sig undan, och inte skapat något på mycket länge.

Men vad innebär det att observera någon och i vilken relation hamnar den som observerar till den som observeras? Särskilt som observationen ska ske under falska förespeglingar.

Romanen är uppbyggt på ett sätt som kom att bli typiskt för Thomas Bernhard. Ett samtal inleds i en oftast trivial situation, och snabbt övergår det i långa monologer, i ”Frost” av målaren Strauch. Fria associationer och tvära ämnesbyten, med långa vindlande meningar, pendlar mellan stort och smått, och det kräver sin läsare att hänga med.

Så här kan det låta: ”Under så kalla dagar sitter jag i min säng och försöker ur törnerankorna, som om och om igen mirakulöst bildar gestalter från konstens eller, som det tycks, naturens eller det inre världsförtvivlans rike och tillintetgör dem, att komma fram till sådana sanningar, som, vilket jag tror, är dolda i hundratusental och miljontals under vårt liv och inte bara föreställer antydningar om en värld hos oss, om ett universum, som är okänt inom oss.”

Lika ofta förmedlas genom djärva bilder och oväntade ordvändningar nya perspektiv och infallsvinklar på tillvaron.

Det är lätt att se det lilla alpsamhället som ett Österrike i miniatyr, där inskränkthet, obildning, snikenhet och korruption härskar obehindrat.

Men romanen har också ett djupare existentiellt plan. Den skildrar en plågsam kamp för livet, märkt av dödsångest – Thomas Bernhard led av en obotlig lungsjukdom – och alienation hos en person som söker gemenskap men förblir utanför i sin kvalfyllda ensamhet.

Och frågan är om inte den unge medicinaren och den åldrande konstnären är i själva verket samma person, på olika stadier i livet.

Thomas Bernhard är förvisso ingen muntergök, men hans egensinniga och kompromisslösa romankonst är som en räddande värmekälla som tinar upp i ett samhälleligt och existentiellt vinterklimat.

Musik som får färg

Tycker man att dagens värld är en ful plats kan man alltid försöka göra den vackrare. Och är man kompositör gör man det lämpligen genom att skriva det finaste som finns inom musiken – en violinkonsert.

Fredrik Högberg hade länge närt en dröm om att skriva en violinkonsert. Av olika skäl hade inte det rätta tillfället dykt upp, då Fredrik 2009 på vinst och förlust skickade ett mejl till Isabelle van Keulen, en nederländska betraktad som en av världens främsta violinister, med en förfrågan om hon var intresserad av just en violinkonsert. Det var hon.

Läs hela texten i Allehanda.se

En genuint radikal dialektiker

Idag är det Bertold Brechts födelsedag, jämnt dessutom, 120.

Recenserar här det senaste utkomna av Brecht på svenska:

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

Och från Norrlandsoperans föreställning av Staden Mahagonnys uppgång och fall:

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. 

Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.