Brecht i kortformat

Historier om herr Keuner

Bertolt Brecht

Översättning: Ulf Gran

Celanders förlag, 2014

Jag minns hur det på 70-talet spelades Brecht på varenda teaterscen. Idag uppförs hans pjäser han betydligt mera sällan, framför allt utanför Stockholm, vilket om något är en tidens tecken. Av hans övriga litterära produktion ser man inte heller mycket.

Det är därför välkommet att lilla Celanders förlag går mot strömmen – som vanligt frestas jag att tillägga – och ger ut en bok av Brecht.

Det är en udda liten bok som innehåller små korta stycken, mest i form av fråga och svar. Den som svarar är herr Keuner, som ibland uppträder som herr K. och ibland som Den Tänkande. Han kan tänkas vara Brechts alter ego men det är egentligen ganska ointressant. Hans viktigaste benämning är Den Tänkande, och alla dessa korta dialoger har som sitt syfte att få läsaren att tänka, tänka om, tänka nytt.

Kortberättelserna är skrivna under 30 år, och många anknyter mer eller mindre direkt till aktuella händelser som nazismens framväxt och exilens villkor. Annat är mer allmängiltigt, det kan handla om relationen form och innehåll inom konsten, religionen samhällsroll, och moraliska diskussioner kring motsättningen mellan mål och medel i politiken.

Men framför allt är det dialektikern Brecht som kommer till tals. Motsatsernas spel pågår ständigt, ingenting är någonsin färdigt, förändring är utveckling, och ingen, inte ens Den Tänkande – eller kanske framför allt inte han - har svar på alla frågor.

Det är långt ifrån bilden av Brecht som dogmatisk DDR-kramare.

Men genuint radikal förblir han inte desto mindre. ”Att tänka är att förändra” säger herr Keuner, men tänkandet har en konkret materiell bas, och – viktigast av allt! – tankarna är alltid i någons intresse, underförstått klassintresse.

”Allt kan bli bättre utom människan.” Smaka på den.

Från Skottland till Norrland

Blev intervjuad i Mittnytt  med anledning av folkomröstningen i Skottland i egenskap av författare som skrivit om ett möjligt självständigt Norrland:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/norrland-behover-mer-sjalvstandighet

Husmodern tackar för sig

Liv till varje pris

Kristina Sandberg

Norstedts

Det handlar om en värld som är försvunnen men som ligger oss så nära i tiden. Det var en värld där Kvinnan var en riktig Husmoder, ”tränad till tystnad” men givetvis representativ med en kvinnlighet som var självklar, och där affärsvärlden var helt och hållet männens domän, och där man fortfarande höll på begrepp som kvalitet, kundkontakt och ärlighet.

Kristina Sandbergs roman börjar 1953 då Maj och Tomas, välbekanta från de två tidigare fristående romanerna i trilogin, firar Tomas 50-årsdag i Stockholm. Läsaren introduceras snabbt i de bärande teman i boken, Maj tar hand om allting av praktisk betydelse, samtidigt som hon ständigt plågas av en inre osäkerhet att inte göra rätt, att inte räcka till, medan maken Tomas för sig visserligen med en medfödd självsäkerhet, men är betydligt sämre på att ta hand om det som förväntas av honom i hans mansroll.

Här kontrasteras också den stora världen, Stockholm med sitt sjudande liv men med så många faror som lurar, ställs mot hemma i lilla Örnsköldsvik, där det är tryggt och överskådligt.

Den dualismen går sedan igen på flera plan.

Hemmafrun Maj försöker nästan desperat att leva upp till tidens krav, utan att märka att tiden håller på att springa ifrån henne. Reformer och ny teknik gör hemmafrun allt mer överflödig, och innan 60-talet är till ända kommer jämställdhetsdebatten igång på allvar, och ifrågasätter Husmodern.

Otack är världens lön.

Den veke Tomas gör en omvänd klassresa, och det med besked. Han deklasseras fullständigt och slutar sin yrkesbana med att betjäna sina forna affärsbekanta.

Och någonstans i bakgrunden gör sig den stora världen påmind med Kongokrisen, kriget i Algeriet, Ungernrevolten, Kuba. Och kronan på verket mot slutet, månlandningen 1969.

Också här hemma händer det saker, det är ATP, charterresor, kvinnliga präster, avfolkning och rivningsraseri. Det är en föränderlig värld, och i dess skugga finns nya hotfulla begrepp som stress och depression.

50- och 60-talens skördetid är det fundament på vilket dagens Sverige är uppbyggt. Kristina Sandberg skapar en fullödig bild av ett historiskt skeende genom att skildra vardagens antihjältar. Det är mycket skickligt.

Hennes språk är njutbart, välavvägt och rikt, så lyhört på nyanser, skiftningar och personliga tonfall.

Hög igenkänningsfaktor är en extra bonus för ångermanlänningar i allmänhet och Öviksbor i synnerhet.

Frihet på polska

Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?

Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?

Kulturval, eller mer kultur i valet

Det är knappt en vecka kvar till valet. Löften om allt möjligt, och förvisso också omöjligt, duggar allt tätare. Det är lätt att förundras över varför de politiska partierna behövde vänta i hela fyra år med att komma underfund med det måste byggas bostäder, att skolan ska ha mer resurser, och så vidare. Men visst, bättre sent än aldrig. Och jag passar på i hopp om att politikerna ska inse vikten av den målgrupp som utgörs av kulturarbetare och alla kulturintresserade, och framför därför några stillsamma önskemål.

Varje skola ska ha ett bibliotek. Det finns det faktiskt en lag på. Såg att några partier kräver hårdare straff, och det är bara att instämma. Straffa hårt alla som inte följer bibliotekslagen!

Rusta upp och stärk resurserna till kommunala bibliotek. Det gäller givetvis både det fysiska som det digitala innehållet.

Satsa på arbetsplatsbibliotek!

Initiera fler läsfrämjande projekt.

Gratis kulturskola för alla.

Större utrymme för estetiska ämnen i skolan. Skrivande borde också bli ett eget ämne.

Gratis inträde till museer. Subventionera inträde till kulturevenemang.

Billigare böcker.

Höjda ersättningar till kulturarbetare.

Så långt min modesta önskelista. Alla uppmanas nu att komma in med fler förslag. Det är aldrig för sent, tvärtom, ju närmare valet vi kommer desto mer benägna är partierna att ta till sig av våra önskemål. Och vem vet, än är undrens tid inte förbi, kanske att några av löftena hålls.

Bottenhavets pärla

Helt oväntat fick jag chansen till en skrivarvecka på Ulvön. Jag tvekade inte en sekund. Visst har jag varit där förut, men just därför ville jag dit igen. Bara båtresan ut till ön är en hisnande skönhetsupplevelse, och det glittrande havets oändlighet fyller själen med ro och inspiration.

Det gamla fiskeläget, som inte för inte kallas för Bottenhavets pärla, knyter på ett märkligt sätt ihop det förflutna med nuet. Sjöboden, som Ulf Ögren genom Ludvig Nordströmsällskapet har upplåtit vissa veckor som stipendiegård åt Norrländska litteratursällskapet, ligger mitt i byn, på bekvämt gångavstånd till allt som finns på ön. På vägen dit från båten passerar man huset där Lubbe Nordström bodde under sin tid på Ulvön.

Provianteringen är inget problem, det finns en affär på ön, och även om den var stängd just när jag anlände, löste det sig ändå. Nämnde Ulf Ögren äger affären, och han öppnade helt enkelt åt mig så att jag kunde handla.

Det finns flera restauranger och caféer på Ulvön, och de håller bra klass, men varning utfärdas för den ömässiga prisnivån.

Sjöboden är fullt utrustad med alla moderniteter, dusch, toalett, bra kök, och det finns värmeelement, vilket kan vara bra för den som inte har tur med vädret. Det är långt ut till havs, och det kan bli rejält dragigt och fuktigt om vädrets makter trilskas.

Man har utsikt över nästan hela hamnen och bort till norra Ulvöns stränder. Det är betagande vackert. Man hör vattnet klucka in under sjöboden, en och annan motorbåt puttrar sakta förbi, några gånger om dagen lägger båtarna från Köpmanholmen och Ullånger/Docksta till och aviserar sin ankomst med en gäll tutsignal, sjöfåglarna skriar. Resten är ro. Skrivro.

Ulvön är också en social plats, för den som så önskar. Här möter man människor. Jag hade förmånen att träffa Lubbeforskaren och flanören Sven Bodin, som råkade vara på ön samtidigt med mig, och vi tillbringade en rasande trevlig eftermiddag på Ulvö hotell, där samtalsämnen böljade likt en storm över Bottenhavet.

Ett par dagar senare blev det en solig förmiddag på bryggan i sällskap med önbon Ruben Madsen. Livets mening undersöktes på djupet, men även på bredden. Ruben är världsberöm clown och väl insatt i ämnet. Han är även surströmmingskonstnär.

Och så blev det faktiskt en hel del skrivet. Vem vet, det kanske kan bli något av det.

Jag säger bara: Ulvön!

Nyliberalismens Bagdad-Bobs åter överraskade

Kapitalismen är i djup kris, och alla hurtfriskt optimistiska förhoppningar till trots lär återhämtning dröja länge än.

Sveriges ekonomi växte med 1,9 procent under andra kvartalet jämfört med motsvarande period i fjol, enligt Statistiska centralbyrån. Jämfört med det svaga första kvartalet var tillväxten blygsamma 0,2 procent. Det är långt sämre än vad ”marknaden” hade förväntat sig, och dess talesmän är bekymrade och besvikna.

Samtidigt visar nya siffror från Tyskland, enligt dn.se, att tillväxten där har bromsat in under andra kvartalet. Det är naturligtvis bekymmersamt för Sverige, liksom för många andra länder, Tysklands ekonomi är viktig för hela Europa, och landet är dessutom en stor exportmarknad.

”Marknaden” hoppas förstås att det är bara en tillfällig svacka, och att återhämtningen snart ska komma igång. Så har det låtit i flera år nu sedan den ekonomiska krisen började. Gång efter annan har det rapporterats att nu tar ekonomin fart, ljuspunkterna blir fler, tillväxten ökar, och vi är på väg ut ur krisen. Och varje gång kommer all denna optimism på skam.

Hoppfullheten grundar sig oftast på ”psykologiska” faktorer, det är olika index som mäter inställningen hos än den ena än den andra gruppen. Det är inköpschefernas förväntningar, det är hushållens förhoppningar. Men hela tiden pulveriseras de av ekonomins hårda fakta.

Och ett sådant ofrånkomligt faktum är att kapitalismen är i kris.

Hur mycket än ideologins alla Bagdad-Bobs förskönar och förnekar kommer det ständigt nya rapporter som ”överraskar”.

Exemplet Tyskland är mycket belysande. Den tyska ekonomin beskrivs genomgående som ”stark”. Men tittar man på tillväxtsiffrorna blir bilden en annan. BNP växte med synnerligen blygsamma 1,1 procent 2008, backade hela 5,1 året därpå, växte med hyfsade fyra respektive 3,3 de två följande åren, för att krympa ihop till nästintill försumbara 0,7 och 0,4 under 2012 och 2013. Sett över hela perioden täcker tillväxten knappt upp för den demografiska utvecklingen, befolkningen växer ju.

Paradgrenen inom tysk ekonomi är arbetslösheten. Den beskrivs konsekvent som ”låg”, och det tillskrivs de ”reformer” som har genomförts, med större ”flexibilitet”, bland annat det ökända Hartz IV, en tämligen brutal tysk variant av ”arbetslinjen”. Just nu ligger den tyska arbetslösheten på 6,7 procent, det är närmare tre miljoner människor utan arbete, och att kalla det ”lågt” visar bara med skrämmande tydlighet hur långt vi har sjunkit i det nyliberala ideologiträsket.

För ekonomin har den nyliberala fanatismen varit förödande. Det vi ser nu är resultatet – som inte är ett dugg överraskande – av åtstramningspolitiken. Det hjälper inte att den exportindustrin är stark när efterfrågan är svag. Detsamma gäller för övrigt för den svenska industrin.

Den inhemska efterfrågan i Tyskland är inte heller särskilt stark, som en konsekvens av de nyliberala ”reformerna”. Reallönerna har visserligen stigit generellt, men mycket ojämnt. Det har skapats i Tyskland ett låglöneproletariat av väldiga dimensioner, närmare en fjärdedel av arbetskraften tjänar mindre än tusen euro i månaden efter skatt.

I Sverige har hushållen hållit hjälpligt igång konjunkturen, mest på grund av skattesänkningar, men näringslivet går knackigt, och investeringarna är precis som i Tyskland fortsatta mycket låga.

Fortsatt hög är däremot arbetslösheten, som riskerar att nå tvåsiffriga nivåer. Samtidigt är inflationen rekordlåg, och vissa kvartal till och med varit negativ, det vill säga det har rått deflation. Ytterligare en triumf för den nyliberala ekonomins omänskliga absurditet.

För tillfället är det svårt att skönja något slut på krisen. Den lär nog fortsätta ett bra tag till, med låg tillväxt, hög arbetslöshet, och en växande högerextremism i krisens kölvatten. Ingen politisk kraft, inte heller socialdemokratin, är beredd att ta till kraftfulla offentliga investeringar, som är den enda vägen ut ur krisen.

Det är inte ”ansvarslöst” med bra skola, tillgänglig sjukvård, och fungerande infrastruktur. Tvärtom är det en nödvändig investering i framtiden.