Kapitalismen är i djup kris, och alla hurtfriskt
optimistiska förhoppningar till trots lär återhämtning dröja länge än.
Sveriges ekonomi växte med 1,9 procent under andra kvartalet
jämfört med motsvarande period i fjol, enligt Statistiska centralbyrån. Jämfört
med det svaga första kvartalet var tillväxten blygsamma 0,2 procent. Det är
långt sämre än vad ”marknaden” hade förväntat sig, och dess talesmän är
bekymrade och besvikna.
Samtidigt visar nya siffror från Tyskland, enligt dn.se, att
tillväxten där har bromsat in under andra kvartalet. Det är naturligtvis bekymmersamt
för Sverige, liksom för många andra länder, Tysklands ekonomi är viktig för
hela Europa, och landet är dessutom en stor exportmarknad.
”Marknaden” hoppas förstås att det är bara en tillfällig
svacka, och att återhämtningen snart ska komma igång. Så har det låtit i flera
år nu sedan den ekonomiska krisen började. Gång efter annan har det
rapporterats att nu tar ekonomin fart, ljuspunkterna blir fler, tillväxten
ökar, och vi är på väg ut ur krisen. Och varje gång kommer all denna optimism
på skam.
Hoppfullheten grundar sig oftast på ”psykologiska” faktorer,
det är olika index som mäter inställningen hos än den ena än den andra gruppen.
Det är inköpschefernas förväntningar, det är hushållens förhoppningar. Men hela
tiden pulveriseras de av ekonomins hårda fakta.
Och ett sådant ofrånkomligt faktum är att kapitalismen är i
kris.
Hur mycket än ideologins alla Bagdad-Bobs förskönar och
förnekar kommer det ständigt nya rapporter som ”överraskar”.
Exemplet Tyskland är mycket belysande. Den tyska ekonomin
beskrivs genomgående som ”stark”. Men tittar man på tillväxtsiffrorna blir
bilden en annan. BNP växte med synnerligen blygsamma 1,1 procent 2008, backade
hela 5,1 året därpå, växte med hyfsade fyra respektive 3,3 de två följande
åren, för att krympa ihop till nästintill försumbara 0,7 och 0,4 under 2012 och
2013. Sett över hela perioden täcker tillväxten knappt upp för den demografiska
utvecklingen, befolkningen växer ju.
Paradgrenen inom tysk ekonomi är arbetslösheten. Den
beskrivs konsekvent som ”låg”, och det tillskrivs de ”reformer” som har
genomförts, med större ”flexibilitet”, bland annat det ökända Hartz IV, en
tämligen brutal tysk variant av ”arbetslinjen”. Just nu ligger den tyska
arbetslösheten på 6,7 procent, det är närmare tre miljoner människor utan
arbete, och att kalla det ”lågt” visar bara med skrämmande tydlighet hur långt
vi har sjunkit i det nyliberala ideologiträsket.
För ekonomin har den nyliberala fanatismen varit förödande.
Det vi ser nu är resultatet – som inte är ett dugg överraskande – av åtstramningspolitiken.
Det hjälper inte att den exportindustrin är stark när efterfrågan är svag.
Detsamma gäller för övrigt för den svenska industrin.
Den inhemska efterfrågan i Tyskland är inte heller särskilt
stark, som en konsekvens av de nyliberala ”reformerna”. Reallönerna har
visserligen stigit generellt, men mycket ojämnt. Det har skapats i Tyskland ett
låglöneproletariat av väldiga dimensioner, närmare en fjärdedel av
arbetskraften tjänar mindre än tusen euro i månaden efter skatt.
I Sverige har hushållen hållit hjälpligt igång konjunkturen,
mest på grund av skattesänkningar, men näringslivet går knackigt, och
investeringarna är precis som i Tyskland fortsatta mycket låga.
Fortsatt hög är däremot arbetslösheten, som riskerar att nå
tvåsiffriga nivåer. Samtidigt är inflationen rekordlåg, och vissa kvartal till
och med varit negativ, det vill säga det har rått deflation. Ytterligare en
triumf för den nyliberala ekonomins omänskliga absurditet.
För tillfället är det svårt att skönja något slut på krisen.
Den lär nog fortsätta ett bra tag till, med låg tillväxt, hög arbetslöshet, och
en växande högerextremism i krisens kölvatten. Ingen politisk kraft, inte
heller socialdemokratin, är beredd att ta till kraftfulla offentliga
investeringar, som är den enda vägen ut ur krisen.
Det är inte ”ansvarslöst” med bra skola, tillgänglig
sjukvård, och fungerande infrastruktur. Tvärtom är det en nödvändig investering
i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar