Felräknat och felsatsat i höstbudgeten

Regeringens höstbudget får skarp kritik från både höger och vänster. Inte helt oväntat är det arbetarrörelsens företrädare som är mest kritiska. Lars Ernsäter är LO-ekonom:
– Våra beräkningar, Konjunkturinstitutets och regeringens egna visar att det finns mycket mer pengar att röra sig med, kanske dubbelt som mycket som i Borgs budget, säger han till Flamman.
Det kommer att skapa stora överskott på flera års sikt, som LO befarar kommer att användas till nya skattesänkningar. Istället anser LO-ekonomerna att kraftfulla ekonomiska åtgärder måste sättas in så tidigt som möjligt för att möta avmattningen i ekonomin, och att underlätta en återhämtning.

Regeringens insatser är antingen alldeles för små och kortsiktiga, eller totalt ineffektiva.
– Det är anmärkningsvärt att närmare en tredjedel av budgeten går till sänkning av restaurangmomsen, säger Ernsäter.
– Det skapar inga jobb, det säger alla nu, till och med regeringen.
Med regeringens ekonomiska politik kommer arbetslösheten helt säkert att stanna kvar på mycket hög nivå.

De satsningar som LO föreslår är investeringar i vägar och järnvägar, framför allt det sistnämnda. Man vill också satsa på byggande och renovering av offentliga lokaler som skolor. Bostadsbyggande är en annan viktig satsning som ligger LO varmt om hjärtat. Sist men inte minst vill LO satsa på utbildning i vid bemärkelse, dels direkta arbetsmarknadspolitiska åtgärder som höjer kompetensen och underlättar för arbetslösa att komma ut på arbetsmarkanden, men också det livslånga lärandet.
LO-Tidningens politiske redaktör Martin Klepke har kallat budgeten för ”dumdristig återhållsamhet”.
– Det är mitt i prick, säger Lars Ernsäter.

Kulturtorget vecka 37

1. Vad skulle en "vår tids stora roman" kunna handla om?

En skoningslös uppgörelse med en död far? Mottagandet av den senaste romanen? (Som givetvis handlar om den skoningslösa uppgörelsen.) Jag tror att de stora frågorna får hittas i de små romanerna.

2. Bo R Holmbergs 49:e bok - Bortom saknaden, en roman mot bakgrund av Sandökravallerna 1907 - har kommit ut den här veckan. Hur kan en sådan osannolik flit, kanske landets största idag inom skönlitteraturen, förklaras?

Så vitt jag vet arbetar han mycket snabbt. Det är kanske vad det handlar om först och främst - disciplin och fantasi i förening. Och en klar vision av vad man vill med sitt skrivande. Det är bara att gratulera Bosse, men är samtidigt lite, lite avundsjuk.

3. Är författare sympatiska besvaras med "dessvärre sällan" i nya boken "Vad är litteratur". Vilken kulturutövare tror du är den mest sympatiska?

Svår fråga, men rent spontant skulle jag vilja säga: kulturskribent med författarambitioner, i sina bästa år, runt 55, från en mindre stad i Norrland, kanske Kramfors, eller lite utanför, utländsk påbrå, möjligen polskt, eller polsk-judiskt...

Nätverksträff för jämställd tillväxt

Samhället erbjuder en mängd olika former av företagsstöd, men bara en liten del kommer kvinnliga företagare till del. Winnet Västernorrland försöker ta reda på varför det är så, och vad som kan göras åt det, genom att ordna träffar i hela länet. Igår kväll kom turen till Kramfors, där ett nätverksmöte med inbjudna kvinnliga företagare hölls i Företagens Hus.

Winnet är ett regionalt resurscentrum för jämställd tillväxt. Man arbetar för fler företag som drivs av kvinnor, och för fler kvinnor på ledande nivåer inom företagen. Ett viktigt led i det arbetet är att informera om de olika former av offentligt stöd som samhället erbjuder. Enkelt uttryckt kan man säga att det finns bidrag, lån och riskkapital att söka. Representanter för respektive stödform höll en kort presentation av de möjligheter som finns.

Johan Åkesson och Lars Innerstedt från Länsstyrelsen berättade om de huvudsakliga bidragsformerna som kan beviljas. Under 2010 gick tolv procent av antalet stöd till kvinnor, en siffra som har varit konstant de senaste tre åren.
- Tyvärr får vi ofta höra från kvinnor att ”man ska inte ta i så mycket”, säger Johan Åkesson.

Sonja Granberg Olofsson från ALMI redogjorde för den finansiering och rådgivning som företaget erbjuder.
Omkring en tredjedel av ALMI:s lån går till kvinnliga företagare, och det ökar, vilket Sonja Granberg Olofsson tror beror på att allt fler lån beviljas till handelsföretag, medan det tidigare var mest till tillverkningsindustrin.

Saminvest, som är ett dotterbolag till ALMI, erbjuder inte lån utan rikskapital genom att förvärva aktier i de företag man tror på. Man är medfinansiär i 35 bolag, och tre av dem har kvinnor som huvudägare.
- Och med det är vi otroligt nog bäst i Sverige, säger Saminvests vd Eva Nordlander.

Efter en fikapaus följde ett livligt samtal om vilka problem kvinnorna har stött på då de sökt stöd, eller varför de inte ens har sökt.

Livet som varuhus

ROMAN
Moderspassion
Majgull Axelsson
Brombergs, 2011

En våldsam storm är utgångspunkten för Majgull Axelssons senaste roman. Den skapar både den berättartekniska ramen och den rätta stämningen av katastrof och hotande undergång. Några kvinnor tvingas att konfrontera sina liv. På ett intrikat sätt väver Axelsson ihop deras öden.

Bokens titel har en dubbel mening. Det rör sig visserligen om moderskärlek, men det finns också en ironisk, eller rent av mörk, undermening. Alla kvinnorna har svåra och besvärliga relationer till sina barn, ja rent av tragiska och traumatiska. Det handlar om en föräldrargeneration som lever sina liv i en nyliberal värld där hela livet är som ett varuhus, där vi fritt kan välja och vraka mellan en mångfald varor. Att skaffa barn blir rätt mycket samma sak. Och att det är för vår skull är alldeles självklart. Resultatet riskerar att bli därefter. Plötsligt upptäcker vi till vår stora häpnad att vi inte fick vad vi betalade för. Och nu blir det blodigt allvar, i värsta fall i ordets bokstavliga bemärkelse.

Männen är antingen helt frånvarande eller skitstövlar, ibland både och. Den enda gången en man kommer till tals tappar Axelsson mycket av fingertoppskänslan och nyanserna i språket. Lite schablonmässigt blir det förstås, även om hon är en alldeles för skicklig författare för att hela lasset ska välta.

Under trycket av alla händelser kommer så huvudpersonerna till insikt och fattar livsavgörande – och troligen mycket kloka – beslut. Det är naturligtvis bra att lämna en öppning, men här faller nog Axelsson offer för en av populärlitteraturens vanligaste fällor, och avslutar med ett klämkäckt happy end.

Samtidigt måste det påpekas att ”Moderspassion” inte är någon terapiroman. Här finns ett tydligt klassperspektiv, personerna agerar i en samhällig verklighet. Det är också en feministisk roman, där författaren är obrottslig lojal mot dessa kvinnor, oavsett deras eventuella tillkortakommanden. De kvinnliga karaktärerna är psykologiskt insiktsfullt tecknade.

Och visst är livet värt att leva.

Trollkarlen från Lwów

Idag är det 90 år sedan författaren Stanislaw Lem föddes.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut ”fina” litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som ”riktig” författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lvov, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen ”Mannen från Mars”.

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman ”Solaris” av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas ”remake” av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är ”Cyberiaden” och ”Rymdpiloten Pirx”, och vad sägs om fantasieggande titlar som ”Memoarer funna i ett badkar” eller min absoluta favorit ”Mögelmörker”.

Veckan från hyllan 29

Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och nu har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass får svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.
Lådan. Günter Grass. Övers: Lars W. Freij. Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Om en livsfientlig civilisation

ROMAN
Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).
Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.
Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.