Många gick från Frånö till Lunde för att minnas Ådalen 31

85-årsdagen av skotten i Ådalen högtidlighölls med två ceremonier. Socialdemokraterna höll ett möte i Lunde med tal och underhållning, medan Ådalsmarschen med olika vänsterorganisationer gick samma väg som demonstrationståget 1931.

På båda ställena beklagades att det inte blev möjligt att samsas om en gemensam manifestation. Från socialdemokratiskt håll hänvisade man tid tidsbrist och stor arbetsbelastning med många stora politiska frågor att ta hand om under våren. Samtidigt var man noga med att poängtera att de två arrangemangen inte konkurrerade med varandra, och man ser fram emot att samarbeta inför nästa år.

Samma förhoppning om samarbete i framtiden uttrycktes också från föreningen Ådalsmarschens sida. Från båda håll betonades även vikten av enighet.

Det socialdemokratiska mötet i Lunde samlade runt 100 personer. Huvudtalare var Transportarbetareförbundets ordförande Lars Lindgren. Han tog upp de historiska erfarenheternas aktualitet idag, med en situation där det blir allt svårare att få kollektivavtalens villkor respekterade.

-          Vi måste försvara den svenska modellen, men också våga höja blicken, säger Lars Lindgren.

Inte minst transportbranschen har drabbats hårt av EU:s fria arbetskraftrörlighet, och Lars Lindgren är inte främmande att riksdagen ska upphöja kollektivavtalen till lag för att på så sätt få dem att gälla alla, en tanke som hittills har mött starkt motstånd.

Lars Lindgren var också kritisk mot sitt eget parti. Till att börja med i deras hantering av skotten i Lunde 1931, då han menar att S bidrog till att skydda förövarna och straffa de drabbade.

-          Det var inte socialdemokrater eller kommunister som blev skjutna utan arbetare! säger Lars Lindgren.

Men han uttryckte även stark kritik mot partiets politik idag.

-          Partiet har kidnappats av liberaler, säger Lars Lindgren.

Tal hölls också av Viktor Eriksson från SSU Västernorrland. Mötet avslutades med en guidad vandring, och senare kransnedläggning vid offrens grav på Gudmundrå kyrkogård.

Ådalsmarschen samlade betydligt fler deltagare. Omkring 250 personer gick med i tåget från Frånö folkets hus till monumentet i Lunde. Arrangörerna uppskattade att närmare hälften kom från orter utanför Ådalen, bland annat Stockholm och Göteborg.

-          Med tanke på att det är första gången, och den korta förberedelsetiden, är vi nöjda med utfallet, säger Urban Bolander, ordförande i föreningen Ådalsmarschen.

Utgångspunkten för Ådalsmarschens verksamhet är problemet med vänsterns splittring och arbetarrörelsens fragmentisering. Eftersom man insåg att Ådalen 31 har en stark symbolisk laddning för hela vänstern, och då inte minst utanför Ådalen, beslutade man att försöka samla så många som möjligt kring denna dramatiska händelse i svensk arbetarrörelsehistoria.

-          Det gäller att hitta en ny politisk arena som bryter gamla mönster, hittills har vi fått mycket bra gehör för vårt initiativ, säger Urban Bolander.

Förutom enighet handlar Ådalsmarschen om att minnas, men också om att dra lärdomar av det som hände då. Även om 1931 inte kan jämföras med 2016 är det fortfarande samma kamp. Strejkbryteriet tycks smygande vara på väg tillbaka, rätten att demonstrera utan att bli beskjuten är inte heller helt solklar längre.

Föreningen satsar på att arrangemanget ska bli årligen återkommande. Tyngdpunkten ska ligga på seminarier, och det bärande temat ska bli hur man skapar kollektiv som fungerar i vår tid.

I år hölls det två föredrag, ett av Torsten Laxvik från Ramsele om organisering på arbetsplatser, och ett av Darja Buzarova från Umeå om basinkomst.

För underhållningen stod Jan Hammarlund, Eva Nykvist, och Johan Piribauer & Gruvtolvan.

Facket, halleluja!

Efter drygt ett års tjänstledighet var jag tillbaka på mitt ordinarie jobb som tidningsbud. Åter på mitt gamla distrikt som jag har haft i snart tolv år, och som jag är förmodligen helt ensam om att gilla. Alla tycker att det är för mycket trappor, och de flesta av mina kollegor föredrar att sitta i en bil. Men inte jag, jag tycker om att springa i trappor.

Tidpunkten var inte särskilt väl vald. En brutal kyla rådde, som inte ville släppa, med temperaturer på ner mot -30. Det blir sådana hisnande temperaturkontraster på kanske 50 grader när man kliver in och ur uppvärmda trappuppgångar. Det går inte att klä sig rätt heller.

De få dagar som kylan har gett vika har det istället kommit en halv meter snö.
Flåset var inte heller det bästa, det är lätt att bli försoffad. Men det var bara att traska på, inte för inte brukar jag säga att vi tidningsbud är professionella motionärer, vi får ju betalt för att motionera. Den stora fördelen med jobbet, vid sidan om all den tid man får att tänka.

Det visade sig snabbt att jag kom ihåg distriktet hyggligt väl. Det är kanske är så att det är med tidningsutdelning som med cykling, man glömmer det aldrig helt.
Det kändes bra att vara tillbaka. Det var tryggheten i rutinerna, och som sagt, motionen och möjligheten till filosoferandet. Men det var faktiskt mer än så.
Trots att vädrets makter visade sig från sin sämsta sida, var vi väl rustade. Bra skor och kläder, tillgång till vettiga hjälpmedel. Och en arbetsgivare som bryr sig och visar sin uppskattning. De anställda är inte bara en kostnad och en börda, utan tvärtom en tillgång. Då fungerar saker och ting, för alla.

Mer pengar i plånboken är det också sedan sist. Transportarbetarförbundet slöt ett förmånligt treårsavtal, och nu när det i krisens spår ropas på nollavtal från arbetsgivarhåll – det är alltid vi som ska betala deras kris – vet vi att det trillar ut hyggligt med slantar vid löning.

Så om ni inte visste det innan, det är bra med facket! Och om någon tycker att jag ägnar mig åt ett fackligt halleluja, så är det precis vad jag gör.
I tider då en aggressiv borgerlighet vill tränga tillbaka våra rättigheter och vrida klockan tillbaka hundra år (det kallas naturligtvis för ”nytt”) är det viktigt att vi står upp för vår kollektiva identitet och styrka. Och det börjar bli allvar. EU – dit en aningslös arbetarrörelse har baxat in oss i – hotar kollektivavtalen. Nyliberalt hokus-pokus, som är unionens själva grundval, presenteras som vetenskaplig sanning.

Det har alltid varit viktigt, och är nu viktigare än på länge, och kan inte ofta nog upprepas: det är bra med facket.

Facket, halleluja!

Publicerat i Transportarbetaren 2010-3