Ett steg framåt, ett tillbaka i intervjun

”Ett sorgligt spektakel, kränkande för kungahuset och en storm i en gödselstack.” Det är en uppfattning som journalisten och författaren Herman Lindqvist är ganska ensam om just nu. Flertalet kommentatorer, oavsett politisk färg, anser att kungens försök att dementera de komprometterande uppgifterna kommer i senaste laget och att monarkin har skadats. Ord står mot ord, och skulle det framkomma att kungen har ljugit blir det förmodligen omöjligt för honom att sitta kvar.
Längst i sin kritik går K-G Bergström, tidigare långvarig inrikespolitisk kommentator på SVT och numera på Expressen.
– Kungen framstod så osäker, så svävande och inte alls så övertygande som man måste framstå i den här situationen, sa Bergström i Gomorron Sverige.

Lyssnar man till och läser intervjun, som egentligen är två intervjuer, slås man av att här finns mycket litet av tidningsrubrikernas ”förnekande” och ”avfärdande”. Att svara ”Nä nä, det tror jag faktiskt inte” på frågan om han någonsin har varit på sex- och strippklubb är inte att förneka någonting. Inte heller att svara ”Nej, inte vad jag påminner mig” – på frågan om hans närvaro vid ”privata tillställningar”.
Direkt pinsamt blir det när kungen undrar vad som menas med ”sex- eller strippklubb”, han har – för länge sedan – varit på Folies Bergere i Paris. ”Lättklädda kvinnor”, det är en ”definitionssak”, och kungen börjar tala om Oktoberfesten i München. Och heller kan han veta något om bakgrunden hos människor på de – ack så många! – tillställningar som han besöker.
Så uttalar sig en maffiaboss försvarsadvokat, inte en statschef i ett demokratiskt land.

Kungen och kapitalet sitter i samma båt

Det kungliga bröllopet är avklarat. Mitt i all denna rojalistiska yra var kanske det mest intressanta den undersökning som publicerade bara någon dag innan, och som visade klart och tydligt att stödet för monarkin och kungahuset minskar kraftigt.
Egentligen är inte det särskilt överraskande. Det finns, och har alltid funnits, en kompakt majoritet för republik bland våra folkvalda. Vänstern är självklart mot monarkin, socialdemokraterna har republikkravet inskrivet i partiprogrammet sedan tidernas begynnelse, även om man i sin suicidala anpassning till någon vag ”folkopinion” har alltid låtit bli att förverkliga sitt eget program. Det finns också liberaler som tar den liberala demokratins ovillkorliga krav på avskaffande av bördsprivilegier på allvar och som därför tar ställning för republik. Åtminstone tills de blir statsråd.

Kapitalismens etos kan tyckas stå i motsättning till monarkins ärftlighetsprincip. Var och en är sin egen lyckas smed, alla oavsett social bakgrund kan med sina två händer åstadkomma makt och rikedom. Bara de anstränger sig tillräckligt.

Det var nästan rörande att höra Mona Sahlin säga i tv att hon tycker det är såå principiellt fel att ärva makt och positioner, samtidigt som det var helt och hållet underförstått att hon tänker inte göra ett dugg åt det.

Egentligen är inte det särskilt förvånande. Kapitalismens ideologi är på den punkten liksom på alla andra ingenting annat är en dimridå avsedd att dölja och förvränga verkligheten. Det är knappast någon slump att de flesta människor inte åstadkommer någon makt och rikedom med sina två händer. Och det alldeles oavsett hur mycket de än anstränger sig.

Monarkin lämnas i fred därför att dess principer inte står alls i motsättning till kapitalistiska samhällets grundläggande idéer, utan tvärtom är väl i samklang med dem. Ja, i själva verket är de fundamentala för den kapitalägande klassens reproducering. Varje hot mot monarkin utgör lika mycket ett hot mot kapitalismen. Varje kritik av monarkins ärftlighetsprincip är en kritik av det kapitalistiska systemet.

Minst två tredjedelar av allt kapital ärvs. De flesta av de rikaste personerna, i Sverige liksom annorstädes, har inte byggt upp någonting själva, de har inte börjat med två tomma händer, det de har och äger är inte resultatet av deras arbete och /eller företagande, utan det handlar om ARV. Precis som kungens tron.

Kapitalismen är lika odemokratisk som monarkin. Dess odemokratiska karaktär har dessutom ökat markant under senare år genom antidemokratisk lagstiftning som avskaffade arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
Lösningen på problemet med det demokratiska underskottet är mycket enkelt: Avskaffa monarkin. Avskaffa kapitalismen.