Hur skapades den svenska demokratin och välfärden

 

Historieprofessorn Kjell Östberg besökte Kramfors bokhandel där han höll ett föredrag med rubriken ”Folk i rörelse – Vår demokratis historia” om demokratins och välfärdsstatens utveckling i Sverige. Hans huvudtes är att det har genomgående varit folkrörelserna och deras sociala och politiska mobilisering som har drivit på utvecklingen mot demokrati och välfärdsreformer.

Det är mobiliseringen från de stora folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, frikyrkorna och arbetarrörelsen som driver fram en opinion underifrån som är så stark att politikerna tvingas ta hänsyn till den och agera därefter.

Politikens egen agenda är naturligtvis inte helt utan betydelse. Konsekvent genom den moderna historien motsätter sig högern hårdnackat alla progressiva reformer, medan vänstern och liberalerna är öppna för en demokratisering av samhället.

Liberalerna är i allmänhet de som vill gå försiktigt framåt (och nu vill de inte gå alls!), vänstern är mer radikal.

Riktigt så enkelt var det dock inte alltid. Även om vänstern och liberalerna drev på – visserligen med en viss tvekan – kvinnlig rösträtt, var inställningen till kvinnorna och kvinnliga politiker i synnerhet tämligen nedlåtande, fördomsfull och diskriminerande.

60- och 70-talens kvinnorörelse har säkerligen gjort mycket för att ändra de attityderna, dessutom lyckades man få genom en rad viktiga reformer, som till exempel aborträtten, idag ifrågasatt av få.

Tider av ekonomisk kris innebär alltid ett bakslag och inbromsning av folkrörelsernas mobilisering, reaktionen försvarar effektivt sina positioner och slår ofta tillbaka, driver utvecklingen bakåt. Det gäller inte minst 20-talet, och i viss mån även 30-talet.

Den kris som många befarade efter andra världskriget uteblev helt, och det ledde till tre decennier av oavbrutna reformer som skapar den moderna svenska välfärdsstaten. Det är för övrigt en utveckling som pågår parallellt i flera andra europeiska länder.

Kulmen kommer med löntagarfonderna i början av 80-talet då arbetarrörelsen äntligen ska skörda frukterna av sitt långa reformarbete och flytta demokratin in i företagen. Det var ett förslag som var ganska dåligt förankrat inom politiken, och hade knappast någon bred uppbackning av någon folkrörelse, inte ens inom fackföreningar.

Istället mobiliserar högern till ett kraftfullt försvar, och i någon mening kan väl den så kallade 4-oktoberrörelsen kallas för en folkrörelse. Högern går segrande ur den striden, och inleder en fullskalig motoffensiv, som tack vare starka ekonomiska resurser och ett verkningsfullt propagandaarbete är mycket framgångsrikt, och vars frukter vi lever med idag.

Många av folkrörelserna är numera kraftigt försvagade, medlemstappen är omfattande, engagemanget svagt, många ung väljer att stanna utanför. Det är lätt att bli pessimistisk.

Men Kjell Östberg tror ändå att historien svänger igen, framför allt ser han hoppfullt på miljörörelsen, som ju engagerar många unga människor.

Kjell kommer ursprungligen från Kramfors, och kunde till den hyggligt stora publikens förtjusning åskådliggöra många av sina teser med exempel hämtade från sin barndomsstad.

Vi vill ha mer välfärd – inte mindre

Stödet för välfärdsstaten är mycket stabilt, det rent av ökar något. Det är framför allt medelklassen som står för en ökning av de positiva attityderna. Det framgår av en uppsats av sociologiprofessorn Stefan Svallfors.
 – Moderaternas framgångar kan inte förklaras med förändrade attityder till välfärdsstaten, säger Svallfors.

Stefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå universitet och välfärdsforskare. Hans uppsats har titeln A Bedrock of Support? Trends in Welfare State Attitudes in Sweden, 1981-2010 (ungefär ”Ett stöd på fast grund? Trender i attityder till välfärdsstaten i Sverige, 1981-2010”), och ska publiceras under 2011 i den ansedda tidskriften Social Policy and Administration.

Helt unik

Uppsatsen är en sammanfattning av en serie undersökningar under närmare trettio år, som har genomförts med fem till sex års mellanrum. Respondenterna har tagit ställning till detaljerade frågor om utgifter för välfärden, finansieringen, den personliga villigheten att betala, vem som ska tillhandahålla välfärdstjänsterna, hur väl dessa utförs, och vilken grad av trygghet eller otrygghet man upplever med välfärden.
Undersökningar tar också reda på eventuella skillnader mellan olika åldersgrupper och samhällsklasser.
Stefan Svallfors tror att undersökningen är internationellt helt unik. Det finns studier i närbesläktade områden, men de är oftast ganska allmänt hållna, medan den svenska studien är mycket detaljerad.
– Undersökningen visar framför allt på en förvånansvärt stor stabilitet i stödet för välfärdsstaten, säger Stefan Svallfors.
Vissa tillfälliga avvikelser kan noteras. Under 90-talskrisen blev det en ganska markant ökning i stödet till välfärdsstaten, så är inte fallet med den senaste krisen, utan stödet är relativt oförändrat.
Ser man till specifika frågor kan man till en början konstatera att mellan åren 2002 och 2010 ökar viljan att betala mer i skatt starkt. Men, påpekar professor Svallfors, det gäller högre skatt till konkreta ändamål.
– Allt beror på hur man ställer frågan. Frågar man om högre skatt i största allmänhet kan svaret ofta bli ett nej, medan de flesta är positiva till att betala mer för sjukvård, äldreomsorg och liknande.

Förtroendet högt och stabilt

Stödet för offentlig finansiering av välfärdstjänster ligger mycket stabilt, i synnerhet när det gäller sjukförsäkring, pensioner och A-kassa. Det kan tyckas vara anmärkningsvärt med tanke på att allt mer av välfärdstjänsterna utförs numera i privat regi, men också vad beträffar frågan om vem som ska tillhandahålla tjänsterna är stödet stabilt för den offentliga verksamheten.
Minst lika förvånande kan förefalla att misstankar om fusk minskar, och är nu på den lägsta nivån någonsin. Massmedialt har frågan lyfts fram under lång tid, och debatten kring fuskets omfattning och eventuella kostnader har getts stort utrymme.
– Det är tydligt att människor grundar sin uppfattning utifrån sina vardagserfarenheter, och inte efter vad som står på tidningarnas ledarsidor, säger Stefan Svallfors.
Svenskarnas förtroende för välfärdssystemet är generellt mycket högt, och stabilt över tiden. Det har ökat något för sjukvården, barnomsorgen och utbildningsväsendet, medan det finns en svag minskning för socialförsäkringssystemet. Det är föga förvånande att den upplevda känslan av trygghet och säkerhet ligger stabilt, och det finns alltså ingen uppfattning av ökad otrygghet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns inga som helst tecken på ett minskat stöd för välfärdsstaten, sättet att organisera och finansiera den, inte heller vår vilja att betala för välfärdstjänster, om nödvändigt med högre skatter.
– Det visar klart och tydligt att den tidigare debatten som hävdade att människorna har fått nog av välfärdspolitik, höga skatter och fasta jobb helt saknar grund, säger Svallfors.
En intressant aspekt av undersökningen är de klassmässiga förskjutningar som har inträffat under tidsperioden. Lägre och högre tjänstemän, och egenföretagare, den grupp som svepande brukar benämnas ”medelklass”, eller i varje fall stora delar av den, har i sin inställning till välfärdstaten närmat sig gruppen arbetare. Annorlunda uttryckt kan man säga att medelklassen stöder välfärdssamhället. En given invändning är att medelklassens ökade stöd beror på de ändringar som har gjorts inom välfärdssystemet, med privatiseringar, ökad användning av marknadsmekanismer, pensionsreformen och nedskärningar i socialförsäkringarnas nivåer. Stefan Svallfors instämmer:
– Välfärden har blivit mer medelklassvänlig.

S har bekymmer

Skillnaden i attityd till välfärden mellan socialdemokratiska och moderata väljare var stabil fram till år 2002, för att därefter minska påtagligt. Svallfors hävdar att Moderaterna har flyttat in mot mitten, och tack vare medelklassens integration i välfärdssamhället kan nu anhängare av en stark och skattefinansierad offentlig sektor tryggt rösta på M. Omvänt innebär inte ett stöd för välfärdsstaten automatiskt ett stöd för S. Eller som Svallfors polemiskt uttrycker det:
– Socialdemokraterna har stora bekymmer, men den socialdemokratiska välfärdspolitiken är populärare än någonsin.