Upproret i Treblinka

 

Idag är det årsdagen av upproret i förintelselägret Treblinka. Några texter dagen till ära:

Om Samuel Willenbergs ögonvittnesskildring

I år är det 83 år sedan fångupproret i förintelselägret Treblinka. Drygt 800 desperata fångar flydde för livet, samtidigt som de försökte sätta eld på gaskamrarna. Få lyckades nå friheten, än färre överlevde fram till krigsslutet. Det finns flera ögonvittnesskildringar av upproret, men endast en, Chil Rajchmans ”Jag är den siste juden” (Norstedts, 2010), är översatt till svenska. Det gäller däremot inte det bästa och mest utförliga vittnesmålet författat av Samuel Willenberg, ”Uppror i Treblinka” (Bunt w Treblince, 1986).

Boken bygger på Willenbergs minnesanteckningar som han skrev ner direkt efter kriget, och hans vittnesmål 1947 inför Judiska historiska huvudkommissionen som dokumenterade Förintelsen i Polen. Boken är ursprungligen skriven på polska, men utgiven första gången i hebreisk översättning i Israel 1986.

Willenberg var en färgstark person. Född 1923 i Częstochowa, hans far var en begåvad konstnär och undervisade i det judiska gymnasiet i staden, mamman däremot var ryska, och konverterade till judendomen efter bröllopet. Samuel ärvde mycket av sitt utseende efter modern, något som kom så småningom att visa sig högst betydelsefullt, liksom det faktum att vardagsspråket hemma var polska.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

Uppror i dödsfabriker

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

I Jean-François Steiners kontroversiella bok ”Treblinka” skildras hur den tekniskt ansvarige nazisten i Treblinka hela tiden strävar efter att öka effektiviteten i dödandet. Skenbart omedveten om vad det egentligen handlar om firar han ständigt nya triumfer när rekord slås efter rekord och antalet döda når nya oanade höjder.

Det är en fasansfull skildring av det ultimata barbariet, men kanske också en oroväckande bild av det moderna industrisamhällets blinda effektivitetsjakt och dess bristande förmåga till insikt om vad man gör och varför.

Förintelselägrens Arbeitsjuden var väl medvetna om vilket öde som väntade dem. Från början av rotationen av arbetsfångar stor, behandlingen var brutal, och de avrättades ständigt och ersattes med nya fångar. Det ledde dock till dålig arbetsmoral och desperata motståndshandlingar, bland annat dödades en SS-man med kniv av en förtvivlad fånge.

Rotationen blev påtagligt mindre och villkoren förbättrades avsevärt. Men fångarna visste att det inte ändrade deras situation i grunden. Man insåg att transporterna snart skulle upphöra, det skulle inte finnas några fler judar att mörda, att då skulle deras öde vara beseglat.

Det sipprade också in uppmuntrande nyheter om tyska motgångar på östfronten och i Afrika. Informationen som snappades upp om upproret i Warszawas getto i april 1943 blev en sporre för den motståndsorganisation som hade bildats i Treblinka.

Organisationen planerar att döda så många som möjligt ur vaktstyrkan, spränga gaskamrarna och sedan fly. Den andra augusti slår man till. Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Den 14 oktober bröt ett uppror ut i Sobibór. 600 fångar ur Sonderkommando försökte fly förintelselägret, 300 lyckades, 58 av dem överlevde.

Gettots poet om Treblinka

Till minne av upproret i Treblinka en dikt av Władysław Szlengel, kallad "gettots poet", mördad av nazisterna.

Lilla stationen Treblinki

Längs järnvägslinjen Tluszcz-Warszawa

från stationen Warschau-Ost,

far man ut med rälsen

och åker framåt.

Och resan tar ibland

5 timmar och tre kvart,

men ibland tar denna resa

hela livet, tills man dör.

Och stationen är pytteliten

där växer tre små granar,

och skylten är helt vanlig

här är stationen Treblinki.

Här finns inget café

choklad, mandariner,

och böcker med tidskrifter.

Finns inte – finns bara Treblinki.

Det finns inte ens kassa,

inte heller bärare,

inte ens för en miljon

får du en returbiljett.

Ingen väntar på stationen

och ingen viftar med en näsduk-

blott tystnaden hänger här,

välkomnar med stum tomhet.

Och den eviga stolpen på stationen,

de tre små granarna tiger,

och tiger den svarta skylten…

Stationen Treblinki.

Och här hänger sedan länge

en reklam i alla fall,

nött gammal text

”Laga mat med gas”.

(Min taffliga översättning)

Mała stacja Treblinki

Na szlaku Tłuszcz–Warszawa,
z dworca Warschau-Ost,
wyjeżdża się szynami
i jedzie się wprost.

I podróż trwa czasami
5 godzin i trzy ćwierci,
a czasem trwa ta jazda
całe życie, aż do śmierci.

A stacja jest maleńka
i rosną trzy choinki,
i napis jest zwyczajny
tu stacja Treblinki.

I nie ma tu bufetu,
czekoladki, mandarynki,
i książki z gazetami.
Nie ma – są Treblinki.

I nie ma nawet kasy,
ani bagażowego,
za milion nie dostaniesz
biletu powrotnego.

Nie czeka nikt na stacji
i nikt nie macha chustką –
cisza tylko wisi,
wita głuchą pustką.

I wieczny słup stacyjny,
milczą trzy choinki,
i milczy czarny napis…
Stacja Treblinki.

I wisi z dawna
reklama w każdym razie,
zniszczony stary napis
„Gotujcie na gazie”

Böcker om Treblinka:

Treblinka: revolt i ett utrotningsläger av Jean-François Steiner

Jag är den sista juden: Treblinka (1942-1943) av Chil Rajchman

Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse av Gitta Sereny