Ny grundbult i svensk politik

 

Regeringen är trots bedyranden om motsatsen på väg att skändligen misslyckas med att nå klimatmålen. "Det blir inte alltid som man har tänkt sig", kommenterar Ebba Busch.

Sant och djuplodande, dessutom med fina litterära förebilder.

I Joseph Hellers roman "God som guld" vill huvudpersonen mycket gärna komma med i presidentens rådgivarstab (det är säkert närmare 40 år sedan jag läste boken, så jag ber läsarna om överseende med eventuella detaljfel). 

Han träffar sina gamla studiekamrater, i allmänhet personer han ser ner på, men som har lyckats avancera mycket högre upp än han, och försöker övertyga dem om sina förtjänster och eventuell nytta han skulle kunna göra för presidenten.

Under dessa samtal råkar han, som det ofta blir, kläcka ur sig diverse banaliteter, som väcker hans interlokutörers förtjusning. Till hans stora förvåning blir dessa tomma fraser till en del av presidentens politik. 

Det hela ändar i att ett så totalt banalt påstående som "det går aldrig som man har tänkt sig" blir en grundbult i USA:s politik.

Som politisk satir är det storslaget. Och än en gång överträffar verkligheten dikten.

Svenska folket säger fortfarande nej

 

2003 hölls det en folkomröstning om euro.

Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. 

Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. 

Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde hen gott göra det lite oftare.

Nu verkar opinionen ha svängt lite och fler är positiva till att införa euro i Sverige. Det är dock fortfarande en majoritet emot - med 20 procent osäkra.

Någon ny folkomröstning lär det inte bli, det vågar inte de politiska partierna och resten av etablissemanget. 

Men man kan alltid tillsätta en utredning...

Vi får nog se upp så att vi inte plötsligt en dag har ett ishockeylandslag med smeknamnet 30 cent.

Det var inte bättre förr

 

Läser att enligt en rapport från Brå betraktas numera skjutningar som lågstatusjobb. Onekligen en förändring från förr i tiden då enkla jobb såg helt annorlunda ut. Det ställer frågan om utveckling, vad är det som vecklar ut sig. Och framför allt, går det mot det bättre eller det sämre? Eller kanske rent av mot status quo?

Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om.

Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver inte betyda att alla är det.

Såg på Rapport vid något tillfälle två mycket spännande inslag, de kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökade bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.

Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det var tydligen ont om pengar…

På 70-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, idag kör det i 40. 

Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.

Ungdomar idag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.

Tillbaka till 70-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 70-talet allt mer förhistoriskt.

I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte vad dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.

För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.

Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje-, och till och med fjärde-. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.

Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudier och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.

Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.

Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.

Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1700-1800 per månad efter skatt, vilket var egentligen inget vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.

90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa idag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?

Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.

Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.

Världens bästa blues

 

Idag är det årsdagen av Martin Luther Kings berömda tal ”I Have a Dream” i samband med marschen till Washington 1963. talet anses vara ett retoriskt mästerverk, och som Peter Mosskin har påpekat är den också en blues. Ingen dålig sådan.

”Jag har en dröm! Så jag säger er, mina vänner, att jag trots dagens och morgondagens svårigheter har en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i den amerikanska drömmen om att denna nation en dag kommer att resa sig och leva ut den innersta meningen i denna övertygelse vi håller för självklar: att alla människor är skapade med samma värde.

Jag har en dröm om att en dag före detta slavar och slavägare skall sätta sig ner vid samma broderskapets bord på Georgias röda berg. Jag har en dröm om att en dag, till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar i orättvisans och förtryckets hetta, skall förvandlas till en oas av frihet och rättvisa. Jag har en dröm om att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation, där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär.

Jag har en dröm om att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med en guvernör vars läppar dryper av ord som medelväg och ogiltigförklarande, att en dag små svarta pojkar och små svarta flickor skall kunna fatta händerna på små vita pojkar och små vita flickor som systrar och bröder, just här i Alabama. Med denna förtröstan kommer vi kunna arbeta tillsammans, bedja tillsammans, sträva tillsammans, gå i fängelse tillsammans, stå upp för friheten tillsammans, med vissheten om att vi en dag kommer att vara fria. 

Så låt frihetens klockor ljuda från de mäktiga bergen i staten New York. Låt frihetens klockor ljuda från de bergande Alleghennierna i Pennsylvania. Låt friheten ringa ut från Klippiga Bergens snötäckta toppar i Colorado. Låt friheten ringa ut från de böljande sluttningarna i Kalifornien. Men inte bara där. Låt friheten ljuda från Stone Mountain i Tennessee. Låt friheten ljuda från varje kulle och mullvadshög i Mississippi, från varje bergssluttning, låt frihetens klockor ljuda.

Och när vi låter frihetens klockor ljuda, när vi låter dem ljuda från varje by och småstad, från varje stad och stat, då kommer vi närma oss den dag när alla Guds barn – svarta män och vita män, judar och kristna, katoliker och protestanter - kan fatta varandras händer och stämma in i orden i en gammal negro spiritual: ”Äntligen fria, äntligen fria, tack Allsmäktige Gud, äntligen är vi fria.” 

Världens kortaste krig

 

Idag är det 128 år sedan världens kortaste krig utkämpades mellan Zanzibar och Storbritannien. 

Det varade i ungefär tre kvart. 

Kan låta kul så här i efterhand, men var ett upprörande exempel på hänsynslös imperialism. 

Att britterna tvingade efteråt lokalbefolkningen att betala för den ammunition som man hade skjutit på dem med, gör inte saken bättre.

Napoleons ryska mardröm

 

Sommaren för drygt 200 år sedan gick Napoleons arméer över floden Njemen i Litauen, som då utgjorde gränsen mot Ryssland. Det ryska fälttåget hade börjat, med katastrofala följder för Frankrike, och långtgående konsekvenser för världspolitiken lång tid framåt.

La grande armée räknade över 600 000 man, av vilka hälften var fransmän, resten var framför allt tyskar, italienare och polacker. Det var förmodligen den största armén som världen någonsin hade skådat. Nederlaget står i proportion till arméns väldighet, bara 90 000 kom hem, en skrämmande siffra, som förklarar den nästan mytiska betydelse som den franska katastrofen har fått genom historien.

Napoleons krig mot Ryssland har också fått en stor symbolisk betydelse. I väst markerar den hybris, en erövrarmakts överdrivna ambitioner som vill sluka mer än vad den mäktar med. I Ryssland ser man kriget istället som ett stort och avgörande steg för landet till en ställning av en modern stormakt.

Och i både väst och i Ryssland ses Napoleons nederlag som det ultimata beviset på att det är omöjligt att erövra det väldiga landet, där inte minst vinterkylan spelar en avgörande roll.

Inte helt oväntat är det sanningar med stor modifikation. Napoleon hade aldrig för avsikt att erövra Ryssland. Han ville bara återställa den maktbalans som hade fastslagits i freden i Tilsit 1807, och som delade upp Europa i två intressesfärer. Det ryska fälttåget syftade till att än en gång besegra ryssarna i ett spektakulärt slag, som senast i Austerlitz, och tvinga dem tillbaka till förhandlingsbordet.

Problemet var bara att ryssarna inte ställde upp till slag, utan ständigt flydde undan, mest beroende på att de inte hade som mycket att ställa upp med, vilket den ryske befälhavaren Kutuzov var klok nog att inte bara inse, utan också att rätta sig efter.

Denna insikt har förlänat Kutuzov en plats i världslitteraturen, genom Leo Tolstojs ”Krig och fred”.

Det var inte heller vinterkylan som besegrade Napoleon. När beslutet om reträtt fattas har vintern fortfarande inte slagit till. Särskilt var oktober månad ovanligt varm det året. Det stora problemet var att försörja en modern armé av den storleken i ett fattigt land, med en högst bristfällig infrastruktur.

Drygt hundra år senare skulle de tyska arméerna ställas inför liknande bekymmer.

Den brända jordens taktik som ryssarna tillämpade förvärrade ytterligare situationen för Napoleons trupper, och under reträttens slutskede skördade också den ryska kylan många offer.

För Ryssland var det otvivelaktigt en stor prestigeseger. Samtidigt fick man betala ett ganska högt pris. Fattigdomen ökade, inte minst bondebefolkningen sjönk ner i misär och livegenskap. Stora delar av Moskva förstördes i branden, som förmodligen anlades av ryssarna själva.

Och någon rysk expansion västerut blev ändå inte aktuell i spåren av Napoleons nederlag.

För Napoleon var det ryska fälttåget början till slutet. Han lyckades visserligen samla en ny armé på över 300 000 man, men de flesta saknade de tidigare stora arméernas stridserfarenhet och motivation. Han besegras, abdikerar, och efter ett mellanspel med de hundra dagarna och Waterloo är hans saga all.

Hans historiska insats blev däremot bestående: att göra slut på franska revolutionens radikala excesser, samtidigt som han befäste revolutionens liberala landvinningar.

Den barfota drottningen av morna

 

Idag är det  Cesária Évoras födelsedag.

Under 70-talet var jag lite engagerad i stödarbetet för befrielsekampen i de portugisiska kolonierna i Afrika. En av dem var Kap Verde, då inte mer än sista bokstaven i förkortningen PAIGC. Mer än 40 år senare kommer jag till ön Sal i Kap Verde på chartersemester. Jag förmodar att här borde finnas plats för en reflektion om mig själv och den tid som gått, men föredrar att förtränga det. Även om hjärtat slår ett extra slag när jag ser att flygplatsen är uppkallad efter befrielsehjälten Amilcar Cabral.

Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Och jag återupptäcker Cesária Évora. Eller rättare sagt upptäcker, tidigare var hon nog mest bara ett namn för mig. Typiskt nog händer det bara några månader efter hennes bortgång.

Hon var barfotadiva, uppträdde ofta utan skor, och drottningen av morna, Kap Verdes egenartade musikstil, besläktad med portugisisk fado, med uppenbara afrikanska influenser, och en intrikat och fortfarande outforskad likhet med den amerikanska bluesen.

Évoras mest kända sång är ”Sodade”, och den sammanfattar kanske på bästa sätt hennes musiks hela stämningsläge. Sodade är kapverdiansk kreol – det språk som Cesária Évora sjöng oftast på - och har sin motsvarighet i portugisiskans ”saudade”. Begreppet har sitt ursprung i det latinska ordet för ensam och saknar motsvarighet i andra språk. Det beskriver ett känslotillstånd av nostalgi och melankoli, en stark längtan efter något för alltid förlorat.

Sodade är också ett uttryck för begrundan av det förflutna, och en visserligen stoisk men ändå stolt hållning och glädje.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Denna påtvingade exil kan säkert till en del förklara atmosfären av längtan och sorg och känslan av förlust, och det starka behovet att uttrycka det i musiken.

Cesária Évora sjunger mycket om sin kärlek till Kap Verde – ”Cabo Verde, terra estimada”. Jag förstår inte orden, men blir nästan rörd till tårar varje gång jag lyssnar på den sången.

Visst är det fantastiskt och det ultimata beviset för kulturens allmänmänskliga kraft att en sångerska från en ögrupp utanför Västafrikas kust kan ge uttryck för min egen längtan, så fjärran därifrån

En stolt kristen tradition

 

Idag är det årsdagen av Bartolomeinatten 1572 då en katolsk mobb i Frankrike fortsatte den stolta europeiska traditionen av massmord på minoriteter och andra som man ogillade.

Bara i Paris lär 3 000 hugenotter ha mördats, och det sägs att vattnet i Seine färgades rött.

Händelsen fick genomgripande politiska konsekvenser, hälsades som en seger av de katolska länderna. Kung Filip II av Spanien skall ha yttrat att "Detta är den största glädjen i mitt liv". Påven Gregorius XIII anordnade en tacksägelsegudstjänst och framförde sina gratulationer till kungens mor Katarina av Medici.

 Dådet inspirerade många framtida generationer.

Paris "vita" befrielse

 

Idag är det årsdagen av Paris befrielse 1944. En ärorik dag, kan det tyckas. Men icke så. Dagen är skamligt fläckad av rasism.

När det stod klart att Paris skulle falla begärde general de Gaulle att staden skulle befrias av franska trupper. Det allierade överkommandot accepterade, men på villkor att bara vita soldater skulle få delta i befrielsen.

Nu var det inte helt okomplicerat, då ungefär två tredjedelar av den franska armén bestod av svarta och mörkhyade, bland annat senegaleser och araber. Raskt valdes den division ut som hade minst svarta. De afrikanska soldaterna skickades bort, och enheten kompletterades med vita soldater från andra förband.

I nödfall ”lånades” soldater från andra nationaliteter.

Det grandiosa intåget sammanföll med årsdagen av Bartolomeinatten.

Påpekas bör att den amerikanska armén var officiellt segregerad, med skilda matsalar, biografer etc för vita och svarta.

En förrädisk pakt som slog världen med häpnad

 

Idag är det 85 år sedan den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades. 

De svurna fienderna blev såta vänner, och världen stod häpen. Förvirringen var total inom vänstern, och många lämnade kommunistpartierna. Högern var besviken att det hade misslyckats att styra iväg Hitler österut. 

Det var lika aningslöst som Stalins förnöjsamhet.

Och då kände man ändå inte till det skamligaste i fördraget, det hemliga tillägget som delade upp Östeuropa i intressesfärer. 

Hitler var den som tjänade mest på pakten. Mindre än två år senare slog han till. Den österrikiske korpralen hade lurat den sluge georgiern.

Ointressant om en hipp poet

 

 

Fröding och kvinnorna
Rolf Alsing
Hjalmarson & Högberg

Idag är det Gustaf Frödings födelsedag.

Han är fortfarande en av Sveriges mest folkkära diktare, men helt i enlighet med vår tids arroganta försummelse av kulturarvet har händelsen passerat relativt obemärkt. Ett undantag är Fröding och kvinnorna av förre chefredaktören på Aftonbladet Rolf Alsing.

Boken är ett försök till en fullständig sammanställning av alla kvinnor som hade betydelse i Frödings liv.

Att kvinnorna har haft en central roll i skaldens liv är knappast något nytt. Inte heller hans ständigt misslyckade jakt efter kärlek. Många känner säkert till de berömda raderna ur En kärleksvisa: Jag köpte min kärlek för pengar,/För mig fanns ej annan att få, /sjung vackert, I skorrande strängar,/sjung vackert om kärlek ändå.

Så Alsing radar upp alla kvinnor som har passerat revy i Frödings liv, hans mamma, hans systrar, kvinnliga släktingar, anonyma bondflickor, prostituerade, beundrarinnor, sköterskor, och litterära storheter som Selma Lagerlöf, som träffade Fröding som hastigast bara en enda gång. Alla får vara med.

Några nya fakta framkommer inte, och inte heller några nya infallsvinklar på vare sig diktarens person eller författarskap. Istället blir det psykologiska plattityder som att den tidiga separationen från modern var viktig, eller att mamman betydde mycket för honom. Än värre blir det med kvasipsykologiska spekulationer om Frödings eventuella sadomasochism. Det är varken trovärdigt eller särskilt intressant.

Det krävs nog en större problematisering än ett enkelt uppräknade av kvinnor för att få en mer fullständig bild av den av psykiska besvär plågade skalden som dog i förtid.

Justitiemordet på invandrade anarkister

 

Idag är det 97 år sedan anarkisterna Sacco och Vanzetti avrättades i elektriska stolen, och ett av de värsta justitiemorden i amerikansk historia var ett faktum.

Domen ledde till omfattande protester världen över då många ansåg att de två italienska invandrarna föll offer för främlingsfientlighet och politiks förföljelse.

50 år senare, 1977, förklarades Sacco och Vanzetti officiellt som oskyldiga.

Upton Sinclair har skrivit en romansvit i tre delar, ”Boston” om justitiemordet.

 

Vad kostar en familj?

 

Regeringen meddelar triumferande att fler lämnar Sverige än invandrar hit. Med tanke på de låga födelsetalen och en snabbt åldrande befolkning kan man verkligen ifrågasätta klokheten i den förda politiken. Därför tar jag mig friheten att lite så där privatekonomiskt göra en samhällsekonomisk kostnadsanalys.

Men anledning av att ledande politiker proklamerar att invandringen har blivit en belastning för Sverige, och alla de förslag som läggs fram nu om att villkora välfärdssystemet och koppla det till medborgarskap dammar jag av en text om kostnaden för min  familj:

I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen från oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. Pionjär på området var professor Södersten på 90-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går, och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthål, jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes många bostäder. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

Idag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på Sfi fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor i dagens penningvärde. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.

PS. Om man ska behöva "kvalificera sig" för välfärd, borde det omvända gälla också? Alltså de invandrare som inte har belastat det svenska samhället som barn och med sin utbildning osv. borde rimligen få en proportionerligt större del av barnbidrag, garantipension mm.

Början till slutet när Pragvåren krossas

 

”Lenin vakna, Brezjnev har blivit galen!” Graffitin på en husvägg i Prag 1968 uttrycker förtvivlan och vanmakt. Ingen som är gammal nog kommer att glömma bilder från Prag, allra minst kanske bilden av konfunderad rysk stridsvagnssoldat som, istället för de fascister han trodde sig bekämpa, konfronteras med gråtande tjecker som ber honom att åka hem.

Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderas Tjeckoslovakien av närmare en halv miljon soldater och 6000 stridsvagnar från Sovjet och de andra ”broderländerna” inom Warszawapakten. Pragvåren och dess löften var därmed brutalt krossade.

Bakgrunden till Pragvåren och dess tragiska slut står att finna i 1960-talets ekonomiska kris. Den tjeckoslovakiska ekonomin hade stagnerat med liten eller ingen tillväxt alls. Missnöjet växte, och det ledde till politiska krav på reformer. 

Det var för övrigt en situation som fanns ungefär samtidigt i östblockets andra länder. 

Tjeckoslovakien var emellertid ett land som på många sätt utgjorde ett undantag inom den socialistiska familjen. Landet hade en hög grad av industrialisering och åtnjöt under mellankrigstiden en relativt bra levnadsstandard. Den sovjetiska modellen, med forcerad industrialisering med tyngdpunkt på tung industri, lämpade sig särskilt illa för Tjeckoslovakiens del. Tjeckoslovakien hade också varit en väl fungerande parlamentarisk demokrati, till skillnad från sina grannar som styrdes av auktoritära och kvasi­fascistiska regimer. 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet var starkt och välorganiserat, och kunde i de allmänna valen på 1920- och 30-talet samla som mest omkring 20 procent av rösterna. Partiets styrka och inflytande växte i samband med Münchenöverenskommelsen 1938, ett svek från västmakterna som inte glömdes i första taget, och den påföljande nazistiska ockupationen. Sovjetunionen uppfattades verkligen i Tjeckoslovakien som befriare, och det fanns en utbredd sympati för Ryssland, ryssar och rysk kultur. 

Det var något unikt inom Sovjetblocket, och det var definitivt ingen tillfällighet att Pragvårens reformprogram kom till just i Tjeckoslovakien.

Under 1967 förekom det arbetarprotester på flera arbetsplatser runt om i landet. Det blev snart klart att det dåvarande ledarskapet med Antonin Novotný var isolerat inom partiet, och framför allt att det saknade Sovjets stöd. Flera reformvänliga politiker valdes in i politbyrån och i januari 1968 blev Alexander Dubcek vald till partiets förstesekreterare.

Det är mycket viktigt att poängtera att Pragvårens program skedde helt och hållet inom det socialistiska systemets ramar, det handlade om att utveckla inte avveckla; partiet åtnjöt en stor och växande popularitet; majoriteten av befolkningen, framför allt arbetarklassen, var för socialismen och, viktigast av allt – det fanns ingen risk för återgång till kapitalism.

Mycket av den politiska inspirationen hämtades från Lukács och Kolakowskis marxistiska humanism. Partiet skulle demokratiseras, större politisk pluralism och öppenhet, dock fortfarande inom ramarna för en nationell enhetsfront, intresseorganisationer skulle få verka fritt, censuren skulle avskaffas, decentralisering, slut på ”Pragocentrism” och en verklig federation mellan två jämställda republiker utlovades. 

Säkerhetstjänsten skulle bantas, och ägna sig åt landets säkerhet, framför allt ett effektivare kontraspionage, i stället för att maniskt avlyssna och förfölja medborgare som misstänktes hysa fel åsikter. Utrikespolitiskt stod man orubbligt fast vid vänskapen med Sovjet och sitt medlemskap i Warszawapakten. 

Det ekonomiska programmet förutsatte en viss decentralisering, större inslag av marknadsmekanismer, friare roll för företagen, där arbetar- och företagsråd skulle få ökat inflytande. Privat småföretagsamhet skulle tillåtas växa, och kooperationen skulle få en mycket större roll inom ekonomin.

Än en gång är det viktigt att betona att också förändringar inom den ekonomiska sfären var avsedda att ske inom socialismens hägn. Staten skulle förbli den i särklass största ekonomiska aktören, och kontrollera stora delar av ekonomin. Landets ekonomiska liv skulle fortfarande planeras på ett översiktligt och strategiskt plan. 

Under hela våren 1968 sjöd det politiska livet i Tjeckoslovakien. Överallt diskuterades reformprogrammet, det uppstod nya organisationer, media, framför allt tidningar och tidskrifter publicerade livliga debatter och idéförslag, på arbetsplatserna tog de anställda alltmer ansvar. Den vitalisering av samhälls­livet som partiet eftersträvade tog form medan själva reformarbetet pågick. 

Det uppstod en dialektisk situation mellan partiet och samhället, partiets initiativ ledde till krav på fördjupade reformer och större frihet och öppenhet. Partiets reformprogram hade ett mycket brett stöd, men det fanns stor otålighet och ett uppdämt frihetsbehov i samhället, och många krävde att reformerna skulle bli både djärvare och genomföras snabbare. Författaren Pavel Kohout gav ett träffande uttryck åt dessa stämningar i sin uppmaning till partiet: ”Vi är med er, var med oss!”

Det uppstod också en opposition som kan beskrivas som borgerlig, med Vaclav Havel, som ju senare blev president både i Tjeckoslovakien och Tjeckiska republiken, som främsta representant. Deras krav var framför allt ett parlamentariskt partisystem fullt ut och utan dröjsmål. Dubcek och hans krets var inte helt främmande för tanken, men talade om en etappvis utveckling, under kanske 20 års tid.

De borgerliga gruppernas inflytande var starkt begränsat, men deras aktiviteter bidrog till att oroa den sovjetiska ledningen. 

Under våren och sommaren blev det tjeckoslovakiska partiets ledning allt mer trängt mellan sin egen befolknings radikala krav och sovjetledarnas krav på rättning i ledet. Det var en svår balansgång, som till slut visade sig omöjlig.

Det var flera fenomen i den tjeckoslovakiska utvecklingen som gav ledarna i Moskva huvudvärk. Man oroade sig för säkerhetstjänstens förändrade organisation, och de förestående utrensningarna av alla som var förknippade med stalinismens terror. Man tyckte definitivt inte om den fria pressen, som man befarade skulle börja publicera antisovjetiska budskap. Förekomsten av borgerliga partier och oberoende organisationer sågs som ett potentiellt hot, och de sovjetiska ledarna uttryckte upprepade gånger farhågor att Dubcek riskerade att släppa ifrån sig makten, åtminstone utmålade de ett sådant hot på sikt. 

Ett stort bekymmer vållade kooperationens ökade roll och framför allt självförvaltningssystemet med arbetar- och företagsråd, en styrelseform som de styrande i proletariatets fosterland länge hade varit totalt allergiska emot.

En viktig roll i sammanhanget spelade påtryckningar från de andra socialistiska ländernas ledare som högljutt krävde att ordningen skulle återställas, givetvis med våld om nödvändigt. Mest aktiva i hetsen mot Pragvåren var Polens Gomulka och Bulgariens Zjivkov, som – förmodligen med rätta – oroade sig för att den tjeckoslovakiska smittan kunde sprida sig till deras länder. Tjeckoslovakerna försvarades ivrigast av Ceausescu, som visserligen var så långt från Pragvårens reformprogram man kunde vara, men som i eget intresse försvarade deras rätt till en egen väg, och ungraren Kádár som, tydligen vis av sina erfarenheter från 1956, försökte inta en medlande roll.

Så sent som i början av augusti tilltalar Brezjnev Dubcek per ”Alexander Stepanovitj” eller rent av ”Sasha”, men mycket snart förlorar den sovjetiska ledningen helt förtroendet för Dubceks avsikter och hans förmåga att kontrollera situationen, och beslutet om invasion fattas.

Efter invasionen försöker Sovjet etablera en lojal tjeckoslovakisk regering, men alla de tilltänkta kandidaterna är alltför komprometterade. Försöket misslyckas och leder till ett interregnum, vilket ger upphov till vitsen: ”Vad gör ryssarna så länge i Tjeckoslovakien? Letar efter dem som bjöd in dem!” Under tiden bjuder det tjeckoslovakiska folket ett konsekvent och hårdnackat motstånd under icke-våldsformer. 

I stället återställer man ordningen med hjälp av delar av den gamla regeringen, också Dubcek, nu under ledning av den tidigare reformanhängaren Husák. Reformprogrammet ersätts av den process som kallas normalisering, ett begrepp som än idag har en dålig klang i Öst- och Centraleuropa. 

Tack vare tillgång till nytt arkivmaterial vet vi idag att Sovjetledarna tvekade in i det sista inför invasionsbeslutet, väl medvetna om att de skulle kräva ett högt pris. Den omedelbara effekten blev också att Sovjets prestige internationellt sjönk till en bottennivå. Även de kommunistiska partierna i Västeuropa drabbades hårt, trots att de i allmänhet tog bestämt avstånd från invasionen. En av de mest resoluta kritikerna var VPK-ledaren CH Hermansson, och inte desto mindre fick han senare under året uppleva ett katastrofalt dåligt valresultat.

I ett längre perspektiv kan man se invasionen som början till slutet för starka kommunistpartier i länder som Italien, Frankrike, Finland och Portugal. Det som var kvar av den sovjetiska modellen var en ideologi som består av tomma ord och naket maktintresse. För oppositionen inom Sovjetblocket blev det samtidigt uppenbart att systemet inte kunde reformeras utan måste krossas. Därmed fanns det inte längre ett realistiskt socialistiskt alternativ i västvärlden.

Den polske nationalekonomen W Brus har sagt att Pragvåren var realsocialismens sista chans. De sovjetiska ledarnas katastrofala beslut blev början till slutet på det socialistiska projekt som började med Oktoberrevolutionen 1917. Det banade också väg för den rövarkapitalistiska restaurationen efter 1989. Socialismen med mänskligt ansikte förvandlades till kapitalism utan mänskligt ansikte. Med professor E Goldstückers ord begravdes Pragvåren två gånger, första gången den 21 augusti 1968, den andra på hösten 1989. 

Hatad av högern

 

Idag är det årsdagen av mordet på Federico Garcia Lorca.

Den spanske författaren var homosexuell, dessutom varm anhängare av republiken. Han avskyddes därför av högern, och dödades under inbördeskrigets första dagar.

Han slängdes i en massgrav i Grenada, tillsammans med 18 andra.

Den slovakiska regeringen vill bättra på ett skamfilat förflutet

Oppositionen i Slovakien kräver kulturministerns avgång efter att hon har avskedat flera chefer för landets centrala kulturinstitutioner. Som alltid handlar nutidens strider om det förflutna – det som ska bestämma framtiden. Kulturministern och hennes regering vill gärna skönmåla landets historia. Och det har de goda skäl till

Årsdagen för andra världskrigets utbrott sammanfaller med Slovakiens nationaldag. En ren tillfällighet som kan se ut som en tanke.

Varje stolt nation behöver ha ett storslaget förflutet, och eftersom det aldrig har funnits en slovakisk stat genom historien, får de stackars slovakerna ta till det lilla som bjuds.

Dessvärre är det Tisos avskyvärda klerikalfascistiska republik, en klientstat till det nazistiska Tyskland, och ansvarig för Förintelsen av Slovakiens judar.

Och dessvärre anknyter slovakerna till den, och utan att rodna skönmålar de den.

Ni vet vad som är definitionen på en nation? Jo, en grupp människor som har missförstått sitt gemensamma förflutna.

Rysslands krig och politik

 

Med tanke på vad som händer nu runt den ryska staden Kursk kan det vara värt att påminna om att här utspelade sig ett avgörande slag under andra världskriget, kanske mer avgörande än slaget vid Stalingrad. Och det finns uppenbara paralleller på vissa plan.

Stalins general. Georgij Zjukov
Geoffrey Roberts
Övers: Claes Göran Green
Historiska Media, 2012

Biografin över den sovjetiske krigshjälten Zjukov har samlat damm i bokhyllan i över tio år. Nu i samband med Ryssland invasion av Ukraina kändes det plötsligt motiverat att äntligen ta fram den och läsa. Om inte annat så för att se om det finns paralleller till det som pågår i öst för tillfället.

Boken är förvisso läsvärd i sin egen rätt, den berättar på ett lättillgängligt sätt en spännande levnadshistoria, som dessutom täcker in hela den sovjetiska historien, förutom de sista decennierna av upplösning.

Roberts, som är historiker verksam i Irland i Cork, förmedlar en balanserad bild av Zjukov, där han inte framstår som vare sig ett felfritt militärt geni, han begick bevisligen många misstag, eller som en råbarkad buse som offrade tusentals soldater i blodiga frontalanfall. Det gjorde han förvisso, men han gav också prov på taktisk och strategisk skicklighet av stora mått, som till exempel i Stalingrad och vid Kursk.

Hans målmedvetenhet och hänsynslöshet var knappast ett undantag i militärhistoriens bloddrypande annaler, inte minst under andra världskriget.

Men det som är mest frapperande med den biografiska skildringen av Zjukov är den täta sammanvävningen av det militära och politiken i det sovjetiska samhället.

Det är självklart politikens exklusiva uppgift att bestämma målen och det gäller även militären. Så fungerar det också i demokratier. Men därefter är det militärens sak att bestämma hur målen ska uppnås (förhoppningsvis inom folkrättens ramar).

Det synsättet var inte helt främmande i Sovjetunionen. Efter att under inbördeskriget av nödvändighet ha infört systemet med politiska kommissarier, med en bestämmanderätt lika stor och ibland även större än de militära befälhavarna, började man under 20-talet gå ifrån det, för att så småningom lämna det helt (även om det kom tillbaka flera gånger senare).

Under Michail Frunzes ledning som högste ansvarige i försvarsfrågor uppmuntrades fri diskussion kring militära frågor. Kravet på total uppslutning bakom kommunistpartiet gällde givetvis fortfarande, men debatten kring militär taktik och strategi bland befälhavare skulle vara uppriktig och fri.

Efter Frunzes död 1925 (under oklara omständigheter) började situationen gradvis förändras under Stalins växande inflytande, för att kulminera med utrensningarna inom Röda armén under den Stora terrorn på 30-talet.

Nu får politiken en avgörande auktoritet inom den militära sfären inom snart sagt alla nivåer.

Det visar sig ödesdigert efter det tyska anfallet på Sovjet 1941, särskilt under krigets första fas, men även flera gånger senare.

Meningslösa motoffensiver till varje pris, order om att inte retirera, krav på erövring av städer till diverse bemärkelsedagar, alla dessa politiskt motiverade åtgärder var kontraproduktiva, försämrade Sovjets militära läge och tillfogade både soldater och civila stort lidande.

Det är svårt att göra sig kvitt intrycket att just den sortens inblandning från politikens sida är lika aktuell i dagens Ryssland, och att det i kombination med politisk nepotism i den militära befordringsgången, har satt sin prägel på den uppenbarat tafatta ryska krigföringen i Ukraina

Förintelsen av gettot i Białystok

 

Idag är det årsdagen av upproret i gettot i Bialystok 1943. En heroisk men hopplös kamp, dömd att misslyckas innan den ens började. Inte många överlevde. Det varade ändå i fyra dagar. Ett Thermopyle i den stad som såg Zamenhof födas.

Väpnade motståndsgrupper hade bildats redan tidigare, välmedvetna om att gettots dagar snart skulle vara räknade. Men först i juli kunde man skapa en enhetlig kamporganisation, som leddes av sionisten Tenenbaum, med kommunisten Moszkowicz som hans ställföreträdare.

Planen var att slå till mot tyskarnas svagaste punkt och att få med sig så många som möjligt i flykten mot skogarna.

Dessvärre var tyskarna väl förberedda, de hade lärt sin läxa under upproret i Warszawas getto. De var inte bara numerärt starka, dessutom hade man satt in tungt artilleri, stridsvagnar och till och med flyg.

De judiska kämparna, runt 300 till antalet, var svagt beväpnade, med omkring 100 pistoler och ett tiotal gevär och handgranater. Redan första dagen kväste det mesta av motståndet, även om det pågick spridda strider i ytterligare tre-fyra dagar.

Ett fåtal kämpar lyckades fly till skogs, där de förenade sig med partisanförband. Tenenbaum och Moszkowicz begick förmodligen självmord. Den återstående judiska befolkningen transportardes till förintelselägret i Treblinka.

 

Läs mer om judiskt motstånd under andra världskriget i min recension av Kenneth Hermeles bok ” Inte som lamm till slakt – Judiskt motstånd under Förintelsen”; Inte som lamm till slakt

Bild: Autorstwa Rakoon - Praca własna, CC0

Starkt från Orten

 

Det går inget vidare för Tidölagets bekämpning av kriminaliteten. Kan rekommendera Faysa Idles bok, kanske läsningen kan ge nya intressanta uppslag, som leder till bättre resultat.

Ett ord för blod
Faysa Idle
Lind & Co, 2023

Faysa Idles bok är en skildring av uppväxten i Stockholmsförorten Tensta. Det är på många sätt en mörk text, som berättar om klankultur, patriarkalt förtryck och gängkriminalitet med allt som det för mig sig, ond bråd död, släktingar och vänner mördar och mördas, och våldet är ständigt närvarande. Men det finns en ljus sida också som innehåller, solidaritet och gemenskap, personlig styrka och mod, och strak framtidstro – trots allt.

En personlig utvikning till att börja med. Jag bodde i Hjulsta åren 1983 till 1997, vilket betyder att jag flyttade därifrån inte många år innan Faysa Idle flyttade dit med sin familj. Dessförinnan bodde jag några år i Rinkeby. Södra Järva var knappast en idyll under den tiden heller, det är tydligt att mycket har förändrats där under de senaste 25 år, och dessvärre inte till det bättre.

Samhället har i stor utsträckning abdikerat och dragits sig tillbaka, och lämnat ett tomrum efter sig, som har fyllts av familjer, klaner, och gäng. För unga människor som söker efter status, pengar och uppmärksamhet är vägen in i kriminalitet närmast given. Där finns också identifikation och gemenskap.

Alla som har sett filmen ”Gudfadern” vet hur det går till. Fast det här är ingen film utan på riktigt.

Faysa Idles skildring är mycket stark, språket är äkta och uttrycksfullt och det berör på djupet. Det väcker många tankar och känslor, jag ska här nöja mig med att ta upp två av dem.

När man talar om parallellsamhälle syftar man oftast på ”de andra”, det är de som utgör parallelliteten, de som lever sina mycket annorlunda liv, längs med ”oss”, och aldrig mötas de två.

Men det gäller givetvis åt andra hållet också. Jag kan inte låta bli att tänka på de så kallade Liberalernas förslag om text för svenska värderingar, som ”Korvprinsen” Pehrson menar ska underlätta integration. Han befinner sig inte ens i ett parallellsamhälle, han finns snarare i en parallell verklighet, som föga med den verklighet Faysa Idle beskriver.

Det kan förmodligen appliceras på det mesta av den senare tidens förslag om förbättrad integration och bekämpning av gängkriminalitet.

Om det bara var verklighetsfrämmande skulle det inte göra så mycket. Men dessvärre riskerar det, eller rättare sagt, kommer säkert att leda till ökade klyftor, och ett allt mer auktoritärt samhälle där det råder misstro och ett repressivt klimat. Vi är på god väg dit redan.

Och inte löser det problemen med kriminalitet och utanförskap.

Det kanske viktigaste med Faysa Idles bok är att hon lyfter fram människorna. De är inte längre bara gängkriminella och invandrare av någon generation i ordningen, utan människor av kött och blod, med ett namn och ett ansikte, de kan vara goda eller onda, snälla eller elaka, grymma eller ömsinta, oftast både och.

Hon låter dem framträda som individer, med sina karaktärer, egenheter, med sina bakgrundshistorier, sina sorger och glädjeämnen, sina hopp och förtvivlan.

Det är riktigt stort.

Stort är också hennes väg till en form av befrielse där hon kan söka sitt eget liv, och priset om jag har förstått det rätt har varit högt. Det är orden, språket, poesin och litteraturen som har varit hennes räddning.

Boken borde vara obligatorisk läsning (kanon?!) för alla politiker. Ni andra kan läsa den med stor behållning av egen fri vilja.