Med orubblig tro på det skrivna ordet

 

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Osannolikt nonsens i en tidning som aldrig ska komma ut

 

Idag är det Benito Mussolinis födelsedag. Ingenting jag tänker fira, snarare vill jag hylla att han dödades. Men dog han verkligen? Umberto Eco har som vanligt svaret:

Upplaga Noll

Umberto Eco

Övers: Barbro Andersson

Brombergs

Umberto Eco var en kul kille, med hjärtat på rätta stället och en överdådig fantasi. I sin senaste roman har han lämnat historiens dunkla labyrinter, och ger sig oförskräckt in i nutiden. Eller till om framtiden.

En obskyr figur samlar ihop en mindre grupp journalister, losers – det är inte bara i lilla Sverige som anglicismerna duggar tätt – men med grandiosa publicistiska drömmar för ett nytt tidningsprojekt.

Det är synnerligen nydanande, man ska inte publiceras gårdagens nyheter, inte dagens, nej det är morgondagens nyheter som gäller! De ska skriva om sådant som ännu inte har hänt.

Upplägget innehåller långt fler fullständigt groteska inslag, här ska inte avslöjas allt, men man förstår att Eco hade hjärtligt roligt när han hittade på allt. Och hela idén är tillräckligt bisarr för att kunna vara sann.

Ytterligare knorr är förstås att det är meningen att tidningen aldrig ska komma ut. Vilket de stackars journalistproletärerna inte har en aning om.

Fast egentligen handlar hela projektet om att gynna Kommendörens – gissa vem det kan vara? – medieimperium genom lite lagom portioner av förtäckta hot, insinuationer och smutskastning av hans faktiska och potentiella fiender; ”det idag för att bemöta en anklagelse inte är nödvändigt att bevisa motsatsen, det räcker med att svartmåla den som anklagar.” Verkar det bekant?

Medan de misslyckade journalisterna bökar i nyhetsvärldens undervegetation, kommer en av dem en fascinerande historia på spåret, Mussolini dödades visst inte av partisanerna den där dagen i april 1945! Konspirationsteorier är Ecos favorittema, och han utvecklar det med bravur, utan att den här gången trycka ner läsaren med sin överväldigande lärdom.

Teorierna är förstås osannolikt nonsens, men som det nästan alltid är fallet med konspirationsteorier  kan dess olika beståndsdelar mycket väl vara sanna. Att det fanns hemliga antikommunistiska strukturer i Italien och andra delar av Västeuropa efter andra världskriget är numera välkänt. Samarbetet mellan högerextremister, underrättelsetjänster, maffian och delar av det politiska etablissemanget är inte längre någon hemlighet.

Umberto Eco har skrivit en underhållande roman, men med en underliggande allvarligt och nog så deprimerande budskap. Italien har förvandlats till en respektabel skurkstat, med ”auktoriserarad korruption, maffiabossar invalda i parlamentet, skattesmitare i regeringen, och i fängelset sitter bara albanska hönstjuvar.”

Sverige nästa?

Drabbat av civilisationen

 

Den 24 juli 1911  meddelade den amerikanske historikern Hiram Bingham att han hade upptäckt Machu Picchu. En arkeologisk världssensation var ett faktum, bara åtta mil från staden Cuzco i Peru, centrum i det gamla Inkariket, låg en tidigare helt okänd bebyggelse från Inkatiden.

Staden grundades under 1440-talet, och övergavs i samband med den spanska erövringen 1532. Eftersom spanjorerna intresserade sig enbart för platser med militär och ekonomisk betydelse blev Machu Picchu aldrig upptäckt. Staden ligger högt uppe i Anderna, 2 400 meter över havet, på en 500 meter hög bergstopp. Machu Picchu betyder för övrigt ”gammal bergstopp” på indianspråket quechua.

Staden är mycket svårtillgänglig, det omges av branta stup på tre sidor, genom åren har det kamouflerats av vegetationen, och var därför relativt intakt och kunde enkelt rekonstrueras. Machu Picchus arkitektur utmärks av ett stort antal branta trappor som förbinder stadens olika delar. Än idag är man inte säker på stadens karaktär. Allmänt tror man att det var en semesterstad för högt uppsatta Inkatjänstemän – i Inkastaten fanns en omfattande byråkrati. Andra teorier hävdar att platsen hade en religiös funktion, med kultplatser tillägnade solguden.
Det ena motsäger förvisso inte det andra.

Hiram Bingham vann stor berömmelse genom sin upptäckt, och hans bok ”The lost City of the Inkas” blev en storsäljare. Han ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar i Machu Picchu under flera år, och fick den peruvianska regeringens tillstånd att föra ut omkring fyra tusen föremål till universitetet i Yale i studiesyfte. Tillståndet gällde i 18 månader, men efter tidens utgång konstaterade amerikanerna att Peru saknade möjligheter att förvara föremålen på rätt sätt, och behöll dem därför. De är fortfarande i USA, men Perus regering har hela tiden krävt att de ska återlämnas, och det ser ut att en överenskommelse kan nås.

Dagens forskning är tämligen säker på att Machu Picchu var känt innan Binghams upptäckt. Staden drabbades av den västerländska civilisationen flera decennier tidigare då den tyske affärsmannen Augusto Berns anlade ett sågverk 1867 vid bergets fot, och med stor sannolikhet upptäckte den gamla Inkaplatsen. Berns drev ett företag som förutom industriproduktion ägnade sig åt gravplundring och handel med antika föremål. Det skedde visserligen helt i det tysta med ändå fullständigt legalt, då Berns hade ett avtal med den peruvianska regeringen, som inkasserade tio procent av intäkterna. Högst troligen erhöll presidenten själv, Andreas Avelino Caceres, också en andel.
De flesta av de rövade föremålen tros ha hamnat i Europa.

1983 upptogs Machu Picchu på Unescos världsarvslista, och räknas idag som ett av världens sju nya underverk. Det är ett svårtillgängligt men populärt turistmål.

Kjersti Bosdotter tilldelas Birger Norman-priset 2024

 

Birger Norman-dagen firades traditionsenligt på Svanö. Årets upplaga bjöd på litterär vandring på ön i Birgers spår, prisutdelning med panelsamtal och musikunderhållning med Ådalsbandets Tony Naima.

Årets pristagare är kulturarbetaren Kjersti Bosdotter, som under många år har arbetat med kultur-och litteraturfrågor inom olika fackliga och folkbildande sammanhang. Bland hennes insatser kan nämnas kurs- och utbildningsverksamhet, kulturhistoriska vandringar, ”Arbetarlitteraturens dag”, inom ramen för engagemanget Arbetarrörelsens Kulturhistoriska Sällskap samt Maria Sandel-sällskapet.

”Så presenteras hon på Birger Norman-sällskapets hemsida:

Tack vare Kjersti Bosdotters arbete för att bevara och sprida kunskap om arbetarrörelsens författare och diktare har hon bidragit till att även Birger Normans verk lever i vår tid – en sann folkbildargärning.

Precis som Norman gjorde, lever och verkar Bosdotter i Stockholm – samtidigt är hon ett föredöme i att lyfta blicken och se längre än till huvudstaden, precis som Norman.

Kjersti Bosdotter har medverkat i ett antal böcker såsom ”Arbete och kamp”, ”Vår röda fana : Kampsånger”, samt i ett stort antal kursböcker och studievägledningar för fackföreningsrörelsen, med tonvikt på kultur, litteratur och historia. Därmed följer hon en linje där fackförbundspressen blir en viktig kanal för kultur och litteratur, något som Birger Norman själv bidrog starkt till.

Birger Norman själv återkommer oförtröttligt till kulturarbetarnas omistliga betydelse och Kjersti Bosdotter har tveklöst verkat i Birger Normans anda på ett utmärkt sätt, som en av de främsta kulturarbetarna i arbetarrörelsens litterära vingård.”

Se gärna också Birger Norman-sällskapets hemsida: Birger Norman-sällskapet

"Varje barn är ett mål i sig"

 

Idag är det Janusz Korczaks födelsedag.

Den 7 oktober 1912 öppnade ett hem för judiska föräldralösa barn på Krochmalnagatan 92 i Warszawa. Det skulle knappast vara en händelse värd att uppmärksammas hundra år senare, om det inte vore för att hemmets ledare hette Janusz Korczak. Han var en legend redan i sin tid, och efter sin tragiska död 1942 har hans person antagit närmast mytiska dimensioner.

Han föddes den 22 juli 1878 i Warszawa som Henryk (Hersch) Goldszmit. Goldszmits var en assimilerad judisk familj, och Korczaks far var en välbärgad advokat. Han dog dock tidigt, och Janusz blev i unga år van att arbeta för sitt uppehälle, och så småningom för att finansiera sina studier.

Janusz Korczak är från början en litterär pseudonym – inspirerad av en romankaraktär – men han fortsatte att använda den också utanför den litterära banan, då det var mer polskklingande än Goldszmit, var det närmast ett krav i vissa sammanhang, bland annat hans framträdande i ett populärt radioprogram, i ett Polen med en alltmer tilltagande antisemitism.

Han läser medicin, och tar examen vid universitetet i Warszawa. Redan på ett tidigt stadium engagerar han sig, vid sidan om sitt medicinska arbete, i frågor som rör barnuppfostran, dels i skrifter och föreläsningar, men också rent praktiskt både som pedagog och socialarbetare.

Korczak systematiserade aldrig sitt tänkande, han var mer praktiker än teoretiker, och hans pedagogiska skrifter är inriktade på handfasta, konkreta råd. Han var inspirerad av den schweiziske 1700-tals pedagogen Pestalozzi, som betonade vikten av förtroende och kärlek i relationen till barn i både uppfostran och utbildning.

Korczak betraktade sig också som socialist och sionist, och var påverkad av kibbutzrörelsens kollektivistiska ideologi.

Korczaks pedagogik byggde på respekt för alla barn, att låta varje individ utveckla fritt sin potential, och på direktdemokrati inom barnkollektivet. Nyckelorden är kärlek och respekt, ”varje barn är ett mål i sig” säger Korczak, och uppfostrings- och undervisningsmetoderna måste därför ha barnet som utgångspunkt och anpassas till barnets tänkande och känslor. Huvudfienden är Ordning, Disciplin och Auktoritet. Det var kontroversiellt för sin tid och upprörde många. Dessvärre är det inte helt okontroversiellt än idag, och har inte förlorat sin aktualitet.

På barnhemmet rådde direktdemokrati. Barnen hade ett eget direktvalt parlament, livet på barnhemmet reglerades av barndomstolar, dit alla hade rätt att kalla samtliga som bodde och verkade på hemmet, Korczak kallades flera gånger, och han till och med kallade sig själv vid åtskilliga tillfällen. Dessutom gav man ut en tidskrift, skriven och redigerad av barnen.

Janusz Korczak var även verksam som skönlitterär författare. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: ”Król Maciuś Pierwszy” (1923), finns i svensk översättning av Mira Teeman, ”Lille kung Mattias” (1974). Boken har dramatiserats och satts upp bland annat av Backa teatern i Göteborg, och i somras som opera i Höör.

Då andra världskriget bryter ut, Tyskland ockuperar Polen, och gettot i Warszawa skapas av nazisterna, erbjuds Korczak en möjlighet att lämna landet. Han vägrar dock, och fortsätter att under extremt svåra förhållanden, med svält och epidemier, driva barnhemmet.

Hans dagbok från den tiden är inte bara ett litet litterärt mästerverk, utan också ett skakande vittnesmål från en omänsklig tid, där han in i det sista förmår hävda en djupt humanistisk hållning som kan se något gott i varje människa, till och med hos de nazistiska bödlarna.

Redan under mellankrigstiden kritiserades Korczak för att skapa en skyddad värld för barnen, som blev därför dåligt förberedda på den hårda verkligheten utanför när de tvingades att lämna hemmet vid 14-årsålder. Men Korczak var kompromisslös, barn ska skyddas från världens onda, och i ghettot driver han det till sin spets när han låter mura igen fönstren.

Sommaren 1942 under den stora deportationen från gettot, då hela barnhemmet skulle transporteras iväg till Treblinka, blir Korczak åter igen erbjuden att rädda sitt liv. Han vägrar fortfarande att lämna ”sina” barn, och dör tillsammans med dem i en gaskammare i förintelselägret.

Han blev en hjälte utan att vilja det, alltid trogen sin övertygelse och sin lojalitet mot barnen, med en nästan förunderlig integritet och brist på rädsla – han uppträdde ofta i sin polska officersuniform och vägrade att bära judestjärnan! – är Korczak en fascinerande personlighet, ett föredöme för vår tid, och det närmaste ett helgon man kan komma utanför den katolska kyrkans kanoniseringsvärld.


FAKTARUTA

Korczak hann skriva sammanlagt 24 böcker och fler än 1400 kortare texter till tidningar och tidskrifter. Ganska få av dem finns bevarade – omkring 300 handskrivna och maskinskrivna texter, däribland brev. Bland de viktigaste pedagogiska arbetena finns: Jak kochać dziecko (1920), svensk översättning av Ros Mari Hartman och Mira Teeman, Hur man älskar ett barn (1992); Momenty wychowawcze (Pedagogiska ögonblick, 1924); Kiedy znów będę mały (1925), svensk översättning av Lisa Mendoza Åsberg, Liten igen (2007); Prawo dziecka do szacunku (1929), svensk översättning av Ros Mari Hartman, Barnets rätt till respekt (1988); Pedagogika żartobliwa (Skämtsam pedagogik, 1939). Han skrev även barnböcker. Särskilt populära blev böckerna om kung Mattias som har översatts till över 20 språk: Król Maciuś Pierwszy (1923), svensk översättning av Mira Teeman, Lille kung Mattias (1974), och Król Maciuś na wyspie bezludnej (Kung Mattias på den obebodda ön, 1923). Dessutom bl a Bankructwo małego Dżeka (Lille Jacks konkurs, 1924), Prawidła życia (Livets regler, 1930) och Kajtuś Czarodziej (Kajetan trollkarl, 1935).

Första men inte sista gången

 

Den 21 juli 1865, utbröt ett vilt slagsmål under marknaden i Edefors i Norrbotten mellan ortsbefolkningen och utifrån komna kanalarbetare. Allehanda verktyg, påkar och störar användes som tillhyggen, marknadsstånd demolerades och plundrades, stenar kastades, arbetarkaserner attackerades, människor slängdes i älven, och även skott avlossades. De flesta inblandade påstods vara kraftigt berusade.

Arbetarna hade inte fått ut sina löner, något som redan hade inträffat flera gånger tidigare, och då de hade handlat på kredit, kunde de inte betala sina skulder, och fick inte längre någon mer kredit hos lokala handlare. Det ömsesidiga missnöjet exploderade nu.

Oroligheterna fortsatte nästa dag, många blev skadade, och kronolänsman, ordningsmaktens enda representant på platsen, hotades till livet.

Han begärde då militär hjälp från Luleå, och dagen därpå anlände 50 indelta soldater till Edefors. 20 personer anhölls, tio häktades. Straffarbete utdömdes tämligen godtyckligt till de påstått värsta bråkstakarna, resten fick bötesstraff. Samtliga dömda utom en var kanalarbetare.

Händelsen kom att kallas för upproret i Edefors. Det anses vara första gången under industrialiseringen i Sverige som militär kommenderades ut mot arbetare.

Bakgrunden är de malmfyndigheter som hade gjorts redan i början av 1700-talet i Gällivaretrakten. Dessa var mycket rikhaltiga, men dyra att transportera till kusten. 1863 beslöt man att anlägga järnväg från Gällivare till Norrviken, och sedan bygga en kanal förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. Ett svenskt-engelskt bolag bildades, och projektet fick i folkmun namnet Engelska kanalen.

Som mest hade bolaget nästan 1500 arbetare anställda, så gott som alla hämtade utifrån med fagra löften om goda löner och bra anställningsförhållanden.

När statsbidragen tog slut blev löneutbetalningarna oregelbundna och otillräckliga. 1867 avvecklades bolaget, och kanalen byggdes aldrig färdigt. Kvar i Edefors blev, förutom en stenpir och rester av den utgrävda kanalen, fattigdom och bitterhet, ett scenario som kom att upprepas i Norrland åtskilliga gånger senare, och upprepas än idag.

I september 1865 bröt det ut en lönestrejk vid samma kanalbygge i Heden. Den betraktas som första lönestrejken någonsin i Sverige.

Exempellös opportunism och feghet

 

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

För full hals

 

Ryssar födda före 1918 är lyckligt lottade i åtminstone ett avseende - de kan fira sin födelsedag två gånger, efter både den julianska och den gregorianska kalendern. Det gäller också poeten Vladimir Majakovskij, född den 7 juli efter den gamla kalendern, men den 19 efter den nya.

Hur som helst värt att fira.

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 
Bengt Jangfeldt
W&W

Den 14 april 1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.

Hela Majakovskijs liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Samma vindar, samma dofter

 

Idag är det Nelson Mandelas födelsedag. Och i augusti 2011 slängdes en flicka av tåget i Sverige. Tvärtemot vad man skulle kunna tro hänger det ihop.

 En elvaåring kastas av tåget för hon har ingen biljett – hennes storasyster, som har biljetterna, är på toaletten. (Vad säger förresten alla som har haft biljett, men det kom aldrig något tåg?) Flickan hittas nästa dag hos någon vänlig person som tog hand om henne.

Tyvärr ligger det nära tillhands att misstänka att flickan slängdes av därför att hon inte var svensk, hon var svart därtill. Och varför ingrep ingen? Vad är det som händer i det här samhället?

Plötsligt blir Breivik inte alls ”obegriplig” eller ”ofattbar”. Tvärtom blir logiken alldeles uppenbar.

På 30-talet försökte en nazistisk konduktör slänga konstnären Isaak Grünewald av tåget.

Historien om hur Gandhi, då en ung advokat, kastades av tåget i Sydafrika, är välkänd.

Kan tyckas nattsvart, men det finns trots allt tecken på att det går framåt, även om det inte precis är med blixtens hastighet.

I juni  2011 kom ut Mandelas självbiografi, ett slags sådan. Den heter ”Samtal med mig själv”, en kan tyckas lämplig titel för en person som tillbringade nästan 30 år fängslad och isolerad på Robben Island. Mandela berättar om sitt liv och om kampen mot apartheid i Sydafrika.

Det är en viktig läsning, dels därför att Mandela är en så fascinerande person, och framför allt därför att den säger så tydligt att hur mörkt det än ser ut ska man aldrig ge upp.

I tider av kris kryper alltid rasistiska och främlingsfientliga strömningar fram i dagsljuset. Och hur mycket de än draperar sig i moderna dräkt, och kallar sig än det ena än det andra, Sverigedemokrater, patrioter, de nationella, You name it, så är det samma vindar, samma dofter, samma dåraktiga tongångar från 30-talet, samma gamla unkna nazism.

Nie wieder!

En idealist i historiens virvarr

 

Idag är det årsdagen av inledningen av spanska inbördeskriget 1936. 

Farsan, Spanien, kriget och jag

Kerstin Gustafsson Figueroa

Migra förlag

Min farbror Stefan Halicki stred i de Internationella brigaderna under spanska inbördeskriget, och jag har alltid varit enormt stolt över att vara släkt med honom, en sådan hjälte. Om inte tillfrågad berättade han aldrig någonting om sina erfarenheter från kriget. Nu är han borta och hans historia kommer aldrig att skrivas.

Större tur, om det nu är tur, hade Erik Gustafsson från Hudiksvall. Våren 1938 reste han tillsammans med tre andra kamrater från samma stad till Barcelona, där de anslöt till de Internationella brigaderna. Resan gick med tåg till Paris, och sedan till spanska gränsen, varifrån de gick på natten till fots över Pyrenéerna.

Resan var olaglig, de fyra hade inte sagt ett endaste ord ens till sina närmaste, vid hemkomst hotades de av fängelse i sex månader, och faktum är att de fyra jagades av landsfiskalens män ända bort till Paris!

På plats i Spanien fick de frivilliga en kort militär utbildning, och kastades sedan in i striderna. Erik Gustafsson blev allvarligt sårad, och på senhösten 1938 återvänder han hem till Sverige, där han får ett entusiastiskt mottagande.

Några månader senare kapitulerar den spanska republiken, och de militära upprorsmakarnas seger under Francos ledning är ett faktum.

Med utgångspunkt i Erik Gustafssons insats i Spanien har hans dotter, journalisten och författaren Kerstin Gustafsson Figueroa, skrivit en bok om pappas resa genom livet. Det blev ett finstämt reportage, fullt av liv, färger och dofter, inte särskilt hjältemodigt dramatiskt, men som ändå inte väjer för starka känslor.

Hon lyfter fram på ett nyanserat sätt ett viktigt kapitel i 1900-talets historia, som annars ofta skyms av ideologiska dimridåer från både höger och vänster.

Samtidigt framträder en fascinerande bild av en ung radikal generation från 30-talet. De såg hur mörka moln tornade upp över Europa med fascism och nazism på frammarsch, och ansåg det som sin plikt att göra allt som stod i deras makt för att stoppa ondskans krafter, med vapen i hand om så behövdes. Västmakternas passivitet genom non-interventionspakten, som lämnade fältet fritt för Hitler och Mussolini, radikaliserade dem ytterligare.

Sist men inte minst tecknar författaren ett helfigurporträtt av sin far. En synnerligen komplex människa, en idealist med stark känsla för orättvisor, samtidigt beredd att blunda för den egna sidans övergrepp, en egensinnig man som alltid gick egna vägar, men kunde ändå vara totalt enögd. Eller som dottern skriver: ”Han gick aldrig i någons koppel. Bara i partiets."

Det är fina porträtt av starka och sammansatta personligheter som det trots allt är lätt att sympatisera med. På samma gång ett viktigt stycke levande modern historia.

Läsvärt om spanska inbördeskriget:

Ernst Hemingway – Klockan klämtar för dig
André Malraux – Förtvivla ej!
George Orwell – Hyllning till Katalonien
Hugh Thomas – Spanska inbördeskriget
Helgeson Patrik, Jändel Richard, Weijdegård Nils, red. - ¡No pasarán!: spanska inbördeskriget och uppgörelsen med fascismen
Segerson, Bengt; Sjöstedt Jonas - Brev till en broder!: Spanienkämpen Bengt Segersons personliga skildring från det spanska inbördeskrige

Salomon Schulman in memoriam

 

Det var i februari 2019. Jag hade rest till Lund för boksläppet av min roman ”När kriget inte kom”. Släppet skulle bli på kvällen på galleri Bryder. På förmiddagen ringde telefonen, hemligt nummer, och då svarar jag aldrig. Men gjorde det den här gången. Varför? Ingen aning, och jag tänker låta bli alla tillrättalagda efterhandskonstruktioner.

”Vad är det för en jävla bok du har skrivit?” frågade en uppfordrande röst, och trots att jag aldrig har talat med honom förut visste jag direkt att det var Salomon Schulman. Jag berättade kortfattat om boken, och han sa att han kanske skulle komma till boksläppet.

Det gjorde han, och höll låda till allmän belåtenhet.

Vi träffades på kafé dagen efter, och jag kunde för en gångs skull briljera med ett ordspråk på jiddisch som han inte kände till: ”En judes plats är inte på en idrottsplats utan på ett kafé” (ungefär så där).

Men det var Salomon som briljerade mest förstås. Jag kände väl till han djupa förtrogenhet med jiddischkulturen, jag hade läst hans böcker och artiklar i ämnet, men han var också imponerade kunnig om polsk historia och kultur.

Vi förde ett långt och vindlande samtal om den polske nationalskalden Adam Mickiewiczs dubiösa, det vill säga judiska, ursprung. Det var lika underhållande som givande.

Vi höll kontakten sporadiskt efter det, ofta i samband med diverse världshändelser av större eller mindre dignitet med judisk bäring. Ofta var vi överens, ibland inte.

Ett tag hade vi en idé om en ömsesidig skola, han skulle lära mig jiddisch, mot att jag undervisade honom i polska. Vi började mycket entusiastiskt, och några spår har det väl lämnat, även om vi dryftade mest annat än glosor och grammatiska regler. Och ganska snabbt rann det ut i sanden.

Och i morse nås jag av nyheten om hans död. Sorgligt. Världen är plötsligt en mensch fattigare. Med Salomon Schulman försvinner en viktig länk till (den visst inte ”svunna”!) jiddischkulturens universum. Men minnet kommer att leva länge.

Vila i frid. Baruch Dayan HaEmet.

Foto: Av Bengt Oberger - Eget arbete, CC BY-SA

Enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang

 

Idag är det Wole Soyinkas födelsedag.

Med nigerianen Wole Soyinka får 1986 det svarta Afrika sin första – och hittills enda – Nobelpristagare i litteratur. Det är en särställning som förpliktigar, och ingen kan påstå att Soyinka inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Han är en enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang. 

”Du måste ge dig av i gryningen” är en memoarbok som beskriver främst Soyinkas politiska kamp från Nigerias självständighet till den dag då han kan återvända från exilen efter diktator Abachas död 1998. Egentligen börjar det lite tidigare med den unge Soyinkas studier i Storbritannien där han på ett högst påtagligt sätt blir utsatt för en vardagsrasism, en erfarenhet som naturligtvis sätter djupa spår i hans personlighet och grundar en kompakt avsky för alla former av rasism. Han är under många år engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika.

Han upplever hur det brittiska kolonialstyret ersätts av inhemsk korruption och maktmissbruk – ofta med understöd från den forna kolonialmakten och USA – som så småningom urartar i militärdiktaturer, den ena brutalare än den andra.

Soyinka nöjer sig inte med att förhålla sig till den politiska situationen i sin litterära verksamhet, han finns alltid i händelsernas centrum. Ett belysande exempel är den tragiska Biafrakonflikten, där författaren in i det sista försöker medla för att undvika ett inbördeskrig. Det engagemanget renderade honom ett åtal för högförräderi och fyra år i fängelse, beskrivet i boken Mannen dog. Han kan också berömma sig av något så konkret som bildandet av ett nigerianskt trafiksäkerhetsinstitut.

Politiskt representerar Soyin­ka en form av tredjeståndpunkt – det går inte att ta fel på att hans sympatier ligger ganska långt till vänster, samtidigt som han är orubblig i sitt försvar av demokrati och mänskliga rättigheter oavsett land och samhällssystem. Hela hans tänkande genomsyras av en djup humanism, som märks inte minst när han ska beskriva sina motståndare. Han drar sig förvisso inte för att kalla saker och personer vid dess rätta namn, hans porträtt av Nigerias långa rad av militärdiktatorer är skoningslöst kritiska, men de demoniseras aldrig utan behåller sina mänskliga dimensioner. Enda undantaget är möjligen Sani Abacha, ”en mordlysten imbecill”.

Soyinka är en konsekvent förespråkare för dialog, men blundar inte för att våld kan vara tillåtet och rent av berättigat. Vid ett tillfälle kliver han själv in på en radiostation beväpnad med en revolver för att byta ut ett tal av en militärdiktator med ett av oppositionen. Han planerar också en lika storstilad som misslyckad operation för att ”stjäla tillbaka” ett värdefullt afrikanskt konstföremål…i Brasilien!

Hela boken är full av sådana anekdoter, skrönor och historier. Här finns också ömsint tecknade porträtt av en lång rad vänner och nigerianska kulturpersonligheter som gör att man blir mycket nyfiken på nigeriansk kultur.

Succépremiär för Ledin i Lövvik: ”En fantastisk föreställning”

 

Foto: David Nyström

Det är inte varje dag som det inträffar en världspremiär i världsarvet, men nu var det dags. Sommarens förmodligen största kultursatsning i Ångermanland, Tomas Ledins bygdespel ”Höga kusten” hade premiär på torsdagen, samtidigt som friluftsteateranläggning i Lövvik invigdes. Förväntningarna var högt ställda, och att döma av den tusenhövdade publikens reaktioner infriades de fullt ut. Något som undertecknad är beredd att till stor del instämma i.

Skådespeleriet håller hög klass rakt genom hela föreställningen. Ensemblen består huvudsakligen av proffs, med inslag av lokala halvprofessionella förmågor från Härnösand, Örnsköldsvik och Sundsvall. Den som utifrån föreställningen kan säga vilka som inte är heltidsproffs bjuder jag på en öl (alkoholfritt alternativ kan givetvis erbjudas).

Morgan Alling är lysande som storbonden Nordström, en patriark som förtrycker familjen, på samma sätt som sina anställda, en slipas affärsman som lurar skog av småbönder, och klättrar hänsynslöst på den nya industrikapitalistiska karriärstegen.

/../

”Höga kusten” spelas torsdagar, fredagar och lördagar, med dubbla föreställningar på lördagarna, och sista speltillfället år söndagen den 28 juli.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Un poeta general

 

Idag är det den chilenske poeten Pablo Nerudas födelsedag.

Han skrev hyllningsdikter till Stalin och den sovjetiska atombomben, och han var en stor poet. Hans kanske mest kända verk är "Canto general".

Han har också skrivit en förunderligt vacker självbiografi ”Jag bekänner att jag levat”. Däremot har jag aldrig förstått mig på hans dramer.

1971 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Gabriel García Márquez kallade honom en gång för "den störste av 1900-talets poeter på alla språk".

En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra

 

Idag är det den polsk-judiske författaren Bruno Schulz födelsedag.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.