En helt unik jiddischpoet

 

Idag är det Anna Margolins födelsedag.

Detta är natten

Anna Margolin

Övers: Beila Engelhardt Titelman

Ellerströms

Anna Margolins liv är som ett enda långt rastlöst sökande efter en plats i tillvaron, hon flyttar fån stad till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det gäller i lika hög grad hennes relationer. Och hennes poesi är som hennes liv, rastlöst, sökande, olyckligt.

Hon föddes 1887 i vitryska Brest i Tsarryssland i en relativt välbärgad judisk familj. Fadern var en modern man, men hade i sin ungdom varit chassid, medan modern var mycket from och djupt religiös. Redan här finns det en dubbelhet som så starkt kom att prägla Anna Margolins liv och skapande.

Familjen bor ett tag i Königsberg och Odessa, senare flyttar Anna till Warszawa med sin far. 1906 åker hon till New York, där hon umgås i litterära kretsar, och där hennes första berättelser publiceras i jiddischtidskrifterna Di Tsukunft (Framtiden) och Fraye arbeter shtime (Fria arbetarrösten).

Hon flyttar tillbaka till Warszawa, efter stopp i London och Paris. Med sin första man bosätter hon sig i Palestina, men efter en tid återvänder hon till Polen. Våren 1914 åker hon än en gång till New York, och stannar där resten av sitt liv.

Hon får arbete som journalist med att redigera en kvinnosida i dagstidningen Der Tog (Dagen), en syssla som hon avskydde. Men hon publicerar poesi i olika tidningar och tidskrifter, och tar aktivt del i New Yorks mycket vitala jiddischspråkiga kulturliv. Hon anses stå nära poesigruppen Di Junge, men hennes poesi är helt unikt hennes egen.

1929 publicerade Margolin sin enda diktsamling, Lider (Dikter). När hon nu introduceras på svenska är de flesta dikterna hämtade från just den diktsamlingen.

Dikternas grundtema är Mörker och Tystnad. Det kommer till pregnant uttryck i titeldikten ”Detta är natten”:

”Detta är natten, sorgen, ickevarandet,

/../

Var kall, var klok. Vänd dig bort från stjärnorna,

Från lek med skuggor, dagg och doft,

Var tyst, var tyst. /../

Margolins poesi saknar inte klassiska referenser, det märks att hon är grundligt bildad, och även direkta hänvisningar till konkreta poeter: Rilke, Baudelaire, Lasker-Schüller. Det är också tydligt att de har varit inspirationskällor, inte minst Baudelaire och hela den mörka stämning som talar ur hans diktning.

Dikten ”Femte avenyn, kväll” är precis som Baudelaire skulle ha skrivit om han någonsin diktade om USA:

”/../

Bärande natt i sina ögon,

natt och förstörelse och guld i ögonen.

stapplande som dikter, vandrar unga kvinnor,

och breder nervöst ut sina små vingar

över avenyn

som vansinniga fjärilar.”

Men det finns också återklanger från Lasker-Schüllers expressionism och Rilkes sorgsenhet och längtan.

Framför allt är det påtagligt att poeten är en olycklig människa. ”/../Jag är inte nöjd med mitt möblerade rum,/jag är inte nöjd med någonting./../”. Färgsättning är grå och lila, och Margolin diktar om svårmod, sorg, svek och skam.

Olycklig och dessutom ensam:

”/../

Hon är ensam. På en främmande fest.

Hon var aldrig sammanvävd med dem.

Hon levde aldrig sitt liv.”

Känslan av utanförskap är mycket stark: ”/../Och lyckan böjde sig förälskat över oss,/lämnade oss ensamma och flög bort, flög bort./../”

Samtidigt vill hon så förtvivlat gärna tro på att livet inte har varit helt förgäves: ”/../Något måste, måste finnas kvar på jorden:/../”.  Och en förhoppning om att hennes poesi inte har saknat betydelse: ”Jag har blott en dikt-/om förtvivlan och stolthet./../”

På hennes gravsten, hon dog 1952, finns följande rader ur dikten ”Hon med de kalla marmorbrösten”:

/../

hon slösade bort sin skönhet

På skräp, på ingenting.

/../

Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –

Säg ingenting.”

Samtliga dikter finns i jiddischoriginal på varannan sida transkriberat till det latinska alfabetet.

Översättaren Beila Engelhardt Titelman har också skrivit ett förtjänstfullt förord och värdefulla kommentarer.